Igår hade vi 32 grader och jag var död. Jag sov till 10, rann ur sängen och hasade runt utan att orka göra någonting. Vallningarna är grädde på moset och orsaken bakom en stor del av mina panikkänslor just nu. Jag tycker egentligen inte om att ha vidöppet precis överallt när jag är ensam hemma eftersom jag vill känna att jag har uppsikt, men igår nåddes gränsen, så jag öppnade även på övervåningen bara för att få luften att cirkulera. Vid 16 kröp jag iväg och lade mig på hallgolvet och så småningom somnade jag där. När jag läste på kvällen somnade jag igen! De senaste kvällarna har jag tagit en sen, men snabb dusch precis innan jag lägger mig och det har känts skönt. Vissa dagar blir det 2 duschar, men av hänsyn till vattenbrist stänger jag av duschen helt medan jag tvålar in mig eller tvättar håret. Idag såg jag en björk som hade blivit helt gul och såg väldigt torr och hängig ut. Inatt sov jag dåligt och var redan vaken när mobillarmet drog igång kvart över 7. Jag promenerade idag igen. Långsamt. Det är för varmt även före klockan 9, men jag behöver röra mig. Styrketräningen gick fetbort igår. Vardagsrummet och sovrummet går knappt att vistas i och jag tillbringar tiden i Lilla rummet, köket och på hallgolvet.
En liten uppdatering om Svärmor: hon är fortfarande med oss och kommer att flyttas med flyg till Nya Karolinska i morgon. Svärfar följer med på flyget. I och med flytten får han närmare till sjukhuset och kan kanske vila ut hemma i lägenheten emellanåt.
Det är långt mellan inläggen numera. Jag är helt under isen och orkar knappt hasa runt här hemma. Jag känner igen ett beteende från vintern 2011/12: jag vaknar tidigt, tar mina mediciner, lägger mig igen och sover bort förmiddagen. Just nu är det skönt. Jag har ingen ork, jag har ingen lust.
I fredags promenerade jag tur och retur Salem och det var hemskt! Det hände inget på lördag eller söndag, men igår körde jag ett lätt pass med gummibanden och det var skönt! Styrketräning fungerar, men inte kondition.
Idag var jag hos läkaren, MR för uppföljning. Vi kom överens om att jag ska byta medicin till Venlafaxin som har en mer ångestdämpande effekt än Sertralin. I morgon går jag ned från 200 till 100 mg Sertralin under 1 veckas tid och sedan byter jag till Venlafaxin 75 mg. Så småningom kan jag fasa ut Lyrican helt. Vi ska träffas igen den sista juli. Jag åkte buss båda vägarna och det känns konstigt att inte orka….
Det surrade en hel del i nyponsnåren. Jag lyckades fånga den här humlan på bild strax efter att den knuffat undan en annan.
Jag fick en snilleblixt förra veckan där Bibbi hade huvudrollen. Hon är fortfarande ensam och hon mår fortfarande bra, men hon börjar bli gammal och ser väldigt dåligt, så av den anledningen tar hon sig inte in i och ut ur buren själv längre. Därför fick hon flytta upp en våning förra söndagen. Buren är likadan, men nu kan vi se henne och höra henne bättre och det är enklare för mig att städa. När hon hade flyttat in var hon skeptisk och osäker. Hon fortsatte vara så i många dagar efteråt och jag fick så dåligt samvete. Tänkte hon trilla av pinn nu?Hon bökade inte med höet och det förekom inga glädjerusningar och hon ”hörde aldrig av sig” varken vid frukosten, pelletsen eller kvällsgurkan. Men så i lördags tog jag sovmorgon och blev väckt av henne när hon visste att klockan var pellets! Bibbi var tillbaka! Hon blir sig mer lik för varje dag. Gud ske lov!
Jag vaknar av att jag behöver gå på toaletten vid 5-tiden. När jag lägger mig igen tänker jag att det är åtminstone 2,5 timme kvar tills mobillarmet går igång. Jag somnar oftast om efter ett tag, men vaknar alltid till flera gånger därför att jag är rädd för att försova mig (trots att jag inte har någon tid att passa) samtidigt som jag inte vill att det ska bli dax att stiga upp. Morgnarna och förmiddagarna är hemska. Hela jag knyter mig i protest över att jag måste få ännu en dag att gå. Jag är trött, alltid trött. Matlusten är väck och det mesta smakar kartong. Lunchen tillbringar jag oftast i köket numera. Det finns ingen film eller serie som jag vill se. Jag lyssnar på en bok och spelar spel medan jag äter (idag blev det yoghurt, 3 knäckemackor med prickig korv och fler muggar te). Jag ska helst inte vara ensam när jag mår så här pass dåligt. Pär kom hem från Öland idag och det har känts lite lättare sedan dess. På måndag ska jag till läkaren.
”En brasiliansk med svans” av Eva Rosengren. Titeln gjorde mig nyfiken och så det faktum att inget av omdömena säger att den är en feel-good bok för den genren är jag sjukt leds på.
Marilyn är 50 nånting och sjukpensionär. Hon lever ensam och hon är ensam. Hon vill ha det så. En dag när hon sitter på sitt vanliga fik vid sitt vanliga bord med sin vanliga kopp kaffe kommer Anna fram till henne och sätter sig med sin egen kopp kaffe. De börjar prata. Stolpigt och trevande, men det behövs inte mer för att en sorts islossning ska starta inuti Marilyn. Marilyn och Anna blir vänner och de drar iväg på den sortens aktiviteter som vänner brukar dra iväg på. I bakgrunden finns en figur som är ute efter Marilyn, som inte vill henne väl. Vem är det?
Eva Rosengren är en bra berättare. Det gick fort att läsa den här boken för den flöt framåt hela tiden med korta kapitel. Hon visar att det är möjligt att leva med både det enkla och det svåra i samma båt. Man har bagage som formar en, men det betyder inte att man inte kan förändras, att man kan ha nytta av sina erfarenheter. Mycket möjligt att jag vill läsa om den, så den åker upp på övervåningen!
”Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. ”Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.
Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.
Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den. Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.
Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året. Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.
Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.
Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.
Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.
Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.
Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.
Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.
Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.
Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.
En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.
”Väggen” av Marlen Haushofer kom ut 1963, på svenska 1988 och nu i en nyöversättning. En kvinna följer med sin kusin med man till en jaktstuga för några dagars semester. När hon går till sängs första kvällen är hon ensam i stugan. Nästa morgon är hon fortfarande ensam och upptäcker en osynlig vägg en bit bort i dalen. På andra sidan väggen är alla människor och djur döda. Det är bara hon kvar. Och en hund, en gammal katt och en ko.
Hur skulle jag själv ha reagerat när jag insåg att det inte fanns en enda levande människa kvar? Det är en insikt som kommer gradvis till kvinnan. Hon är handlingskraftig och ser till att skaffa det hon behöver för att överleva, men humöret och den fysiska orken pendlar och det är den gestaltningen som grep tag i mig. Hon har ingen att tala med. Ingen elektricitet. Definitivt ingen tv eller dator – hon har inte ens tillgång till vettiga böcker. 2 pennor, men nästan inget papper att skriva på. Hon är ENSAM.
Boken passar in i dagens flodvåg av dystopiska berättelser där hela samhällsstrukturen kraschar. Vem överlever? Vill man överleva? Den frågan ställer hon till sig själv och det är en detalj som är självklar för mig, men som sällan finns med i dagens dystopier.
Jag tog bussen till Salem och hämtade ett paket och så promenerade jag tillbaka via Konsum. Det var ett par plusgrader, moddigt och slirigt och så satans tungt att gå!! Det kände som om det var min första promenad på flera år. Blä-hä! Och så fick jag ont i hälen. Jävligt ont. Precis när jag inbillade mig att det var på väg att släppa…
Att köpa parfym kan vara knepigt nog när man går runt i affären och sniffar på provstickor, men att köpa parfym på nätet kan bli ett riktigt vågspel. Jag använder parfym periodvis, oftast inte eftersom jag är doftkänslig och inte gillar när den sätter sig i alla kläder. För några år sedan köpte jag ”Eden” av Cacharel i tron att det var en doft jag hade haft tidigare och tyckt om, men där misstog jag mig. Jag lärde mig att tycka om ”Eden” oxå. Designen på flaskan var bra och gjorde att den fick plats i badrumsskåpet. Det blev dax att köpa en ny doft igen! Hur 17 väljer jag en doft på nätet?! Det första jag går på är – ologiskt nog – designen av flaskan. Den ska vara stilren och enkel och den får inte ta alltför stor plats. Sedan läser jag vad som står om de olika ”noterna” dvs. det första intrycket och sedan mellanläget och sist basnoten som är det som stannar kvar efter att huden har värmt upp parfymämnena och den kan variera från person till person. Kenzos parfym ”Flower” missuppfattade jag fullständigt. Ha! Jag var ute efter en lätt, blommig, fräsch doft (jag avskyr de där tunga vaniljindränkta stankerna), men den visade sig vara mellantung, blommig och ganska fräsch. När jag provsprayade i badrummet gillade jag den inte, jag mådde till och med lite illa och övervägde att ge den till Elin. Men efter duschen sprayade jag lite på handleden och efter att den hade fått sjunka in var jag såld. Den är tung för att vara mig, men den är ljuvlig! Slutet gott, allting gott. Till nästa gång…
Flaskan är vacker med en vallmo på väg att slå ut.
Särskrivning är något som irriterar min inre språkpolis oerhört och jag vet att jag inte är ensam om det. Vem har inte sett skylten med ”Skum tomte” när det lackar mot jul? Man kan driva med fenomenet oxå och nu när det lackar mot påsk har det dykt upp skumma höns på Konsum.
Jag älskar dem! Klockrent! De är vansinnigt söta. Nästan så att det gör ont i tänderna.
Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…
Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). ”Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev ”Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på ”rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!
Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.
Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.
När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.
Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:
Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.
Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av ”Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.
Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.
Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: ”JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.
Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…
