Nu har jag läst den femte och, som det visade sig, avslutande delen om Lövberga; ”En ensam färd” av Göran Redin. Jag har fått följa Anders, Karin och Erik under nästan 30 år och det har varit händelserika år. Det är svårt att skriva vad just den här boken handlar om utan att avslöja alltför mycket samtidigt med en liten poänglöshet om du inte har läst de 4 tidigare böckerna. Däremot kan jag skriva att jag inte blev besviken! Jag slukade den och även om jag tycker att Göran Redin valde att klippa banden till själva gården Lövberga på ett onödigt drastiskt sätt visar han både mod och förnuft att avsluta serien innan den blivit söndermjölkad och osammanhängande som till exempel serien om Silfverbielke blev. Nu gäller det Göran Redin: kan du skriva fler berättelser som uppfyller våra, numera, högt ställda krav?
Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.
Det var inte alltför länge sedan de var där…
Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.
Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.
Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev ”bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat ”Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: ”En ensam färd”!!
”Små stora saker” av Jodi Picoult. En berättelse inspirerad av en verklig händelse. Det handlar om rasism och fördomar.
Ruth Jefferson arbetar som sköterska på en neonatalavdelning sedan 20 år tillbaka. Hon tillhör en av de mest uppskattade medarbetarna både bland patienter och personal. Hon är färgad. Vid ett av hennes skift får hon ta hand om ett vitt par som visar sig vara vit makt-anhängare och som kräver att ingen afroamerikansk personal får ta hand om deras barn. Hennes chef kopplar bort henne. Eftersom Ruth är den enda i personalen som är färgad blir hon direkt utpekad. Senare blir hon ensam vittne till hur babyn blir blå till följd av andningssvårigheter. Den övriga personalen är upptagna på andra håll. Hur ska hon göra? Hon är förbjuden att röra barnet, men hon har svurit sköterskeeden. Barnet klarar sig inte. Ruth anklagas för mord.
Boken är skriven ur 3 personers synvinkel: Ruths som är färgad, försvarsadvokatens som är vit och barnets pappas som är stolt rasist. Den formen av berättande tillhör mina absoluta favoriter just för att en och samma situation kan upplevas så olika. Ruth möts dagligen av rasism, både dold och öppen. Försvarsadvokaten lever sitt liv omedveten om alla fördelar som hennes hudfärg automatiskt ger henne. Pappan har lärt sig hata sedan han var barn och ser ingen anledning att ändra på det. Försvarsadvokaten betonar hela tiden att rasfrågan inte hör hemma i rättssalen, att hon inte kommer att basera försvaret på det, men är det verkligen möjligt?
Det här är en av de bästa böcker jag har läst och jag är glad att jag kostade på mig att köpa den som inbunden! Jag har läst flera andra av Jodi Picoults böcker, 5 eller 6, och alla är minnesvärda och tillhör De Som Jag Kommer Att Läsa Igen (jag tänker läsa om ”19 minuter” medan jag väntar på att nästa bokbeställning ska anlända). Den här boken väcker många funderingar även om jag betvivlar att jag blivit lika omskakad som de amerikanska läsarna verkar ha blivit av omdömena att döma. Har vi den här sortens rasism i Sverige? Tänk på att det är stor skillnad på rasism och fördomar. Rasism är att betrakta en annan människoras som mindervärdig. Fördomar baseras på förutfattade meningar. Bägge har okunskap och rädsla som grund. Det fanns en tid när samerna blev studerade och undersökta av frenologer och andra suspekta lärda. Då ansågs samerna tillhöra en lägre stående människoras som särbehandlades, spottades på och undveks. De senare decennierna har (nog?) stridigheterna handlat mest om jakt och markrättigheter. När jag växte upp i Kiruna märkte jag inget av motsättningarna. Kanske var jag för naiv. Vad är det för skillnad på att vara naiv och att vara fördomsfri? Naivitet är en form av tillit även om okunskap är en del, men rädslan saknas. Fördomsfullhet baseras även den på okunskap, men där är rädslan själva grogrunden.
Rättvisa kommer aldrig att uppnås förrän de som inte berörs blir lika uppbragta som de som berörs. Benjamin Franklin
Allt som ses i vitögat kan inte förändras. Men ingenting kan förändras förrän det ses i vitögat. James Baldwin
Det finns ett välkänt uttryck bland oss som älskar att läsa: boksmälla. En boksmälla infinner sig när du har läst ut en bok som är något utöver det vanliga, en bok som får dig att försjunka i berättelsen timmar i sträck och som gör att du hela tiden längtar tillbaka till nästa lästillfälle. Det kan även innebära att du läser långsammare för att boken inte ska ta slut för du vet att det kommer att bli så svårt att börja läsa en annan bok… Jag lider av boksmälla nu efter att ha läst alla 4 delarna om Lövberga av Göran Redin, den ena efter den andra; ”Ett fjärran krig”, ”En skärva hopp”, ”Ett bräckligt liv” och ”En vilsen själ”. I april kommer den femte delen, ”En ensam färd”.
Jag har lyssnat på de 4 första delarna 2 gånger inlästa av Anne-Li Norberg som tyvärr avled förra året. Hon har gjort en oerhört proffsig inläsning och det var en njutning att lyssna. Jag kan tänka mig 3 inläsare som kan ta vid och det är Kerstin Andersson, Anna-Maria Käll eller Katarina Ewerlöf. Hoppas innerligt att någon av dem har möjligheten att ta upp stafettpinnen!
Jag har skrivit om de här böckerna tidigare, det är jag medveten om, men nu vill jag skriva om dem som en grupp och jag vill göra det för att de ligger mig varmt om hjärtat så som inga andra böcker har gjort tidigare! De har intagit guldmedaljplatsen bland Historiska Romaner och de är svårslagna!
Navet i berättelsens hjul är den lilla gården Lövberga i Björsäters socken, Bankekinds härad i Östergötland under stormaktstiden och med det 30-åriga kriget ständigt mullrande i bakgrunden. De 3 syskonen Anders, Karin och Erik (de 2 sistnämnda är tvillingar) har sina rötter här, men de kommer att leva 3 helt olika liv.
Göran Redin är en fantastisk berättare som har fått med allt, allt, som jag vill ha av en historisk roman. Det finns gott om kalla, historiska fakta med både platser, händelser och personer. Detaljrikedomen flödar över i både miljöer och kläder, bruksföremål och vapen. Dialogerna flyter och känns trovärdiga både i sitt något uppstyltade sätt gentemot överheten och mellan vanliga ”ofrälse”. Han har inte gått i den fälla som så många författare och översättare går i och som har blivit min käpphäst: när en person har en titel, så duas inte den personen utan det är ”ni” eller ”frun” eller ”överstelöjtnanten” som gäller. Hatten av för Göran Redin! Det är den främsta anledningen till att de många dialogerna känns trovärdiga och färgar stämningen i berättelsen. Pricken över i:et är humorn. Det lilla, lågmälda humorn med många fyndiga uttryck och liknelser och det faktum att det fnissas en hel del både bland små flickor och vuxna karlar. Det gillar jag! Det finns en, men endast en detalj som jag hakar upp mig på. Anders, Karin och Erik är så oerhört präktiga. De gör aldrig fel, men blir utsatta för stora oförätter som till och med blir livshotande och det är då, men endast då som de sträcker sig så långt att de hatar. Jag har en viss förståelse för deras motståndare som upplever som gullegrisar. Det är, som sagt, en detalj och det är inget som lägger den minsta sordin över min entusiasm för de här böckerna. Varje gång någon ber om tips på historiska romaner, så vill jag ställa mig och utbrista: ”Böckerna om Lövberga av Göran Redin, för bövelen!!”.
Jag var hos frisören igår. Halleluja! Det var fullt pådrag med alla 5 frisörer med varsin kund. Lugn musik på låg volym, en och annan hårtork eller klippmaskin och så prat. Prat, prat, prat. Jag har haft turen att få en frisör som inte forcerar konversationen. Den allra första gången hon klippte mitt hår, för 2 år sedan, sa jag något om att sitta och tjuvlyssna på andras samtal och hon svarade att hon tyckte om det som omväxling eftersom det blir en hel del pratande under en arbetsdag och det har jag tagit fasta på. Igår var inget undantag. Jag satt tyst och hon for runt mitt huvud som Edward Scissorhands så hårstråna yrde. Det går inte att undvika att lyssna på de andra och jag ställer mig lika undrande varje gång till att någon kan ha det behovet av att prata, babbla, anförtro sig, vräka ur sig hos sin frisör. Ungefär som att prata i mobilen på tåget. Jag får insyn i hur det går för deras barn och gamla föräldrar, husbyggen och operationer, träningspass och resor – allt. Hur kan någon ha ett sånt behov av att prata?! Förr om åren när jag klippte mig hos Rosie befann jag mig i den situationen att vi pratade om nästan allt med den stora skillnaden och hon var ensam frisör i sin salong, så samtalen förblev privata och vi lärde känna varandra under 10 års tid.
Idag promenerade jag i 65 minuter. 40 minuter i ett jäkla tempo som till och med förvånade mig själv och det var jätteskönt! En triumferande känsla av att orka! De sista 20 minuterna sänkte jag farten eftersom benen började kännas tunga. Nu har jag kommit till den punkten när träningen har blivit regelbunden med stort R och ett behov eftersom den får mig att må bra, men det brukar också vara vid den här punkten som en förkylning slår till eller så ramlar jag och stukar foten. Nu gäller det att jag klamrar mig fast, att jag håller farten uppe, men ändå tar det lugnt.
Min nyckelkompis som alltid är med mig på mina promenader.
Den här veckan har jag äntligen kommit iväg på flera rejäla promenader! Hela 3 stycken. En dryg timme med varierande njutning. Orken är på väg tillbaka och benstyrkan likaså. Problemet är fötterna. De där jäkla plattfotsskorna (mina odubbade Ice Bugs) är visserligen bra när det är halt och lurigt, men fötterna … mina stackars fötter! De gnäller och gnyr i flera timmar efteråt och jag stolpar runt som en ledbruten 80-åring.
Solen segar sig upp över horisonten. Litet mer för varje dag..,
Jag är ensam hemma igen. Pär åkte till Öland i fredags (förrgår) och det känns inte helt lugnt, det måste jag erkänna, men som jag sa till honom, så vill jag inte att han ska behöva gå här hemma med mig för jag är inte rolig att vara med just nu. Ångesten ligger och lurar under ytan; jag känner mig lätt orolig och har svårt att koncentrera mig. Förmodligen är det så att Paroxetin har börjat fungera vilket – ironiskt nog – innebär en sänkning av stämningsläget. En inte helt oväsentlig detalj är att jag är kaninvakt. Elin har åkt ned till Skåne för att träffa Robins föräldrar och övrig familj och jag har Mio hemma hos mig. Mio och jag har inte haft särskilt bra förutsättningar att bli bästa polare eftersom han, med rätta, har upplevt det som att mina besök alltid har lett till kloklippning och nu ska vi alltså umgås ända till onsdag kväll. Det känns oxå nervöst eftersom han har problem med tänderna vilket leder till problem med magen och ätandet. Elin var förutseende nog att ta med honom till veterinären i förra veckan för att slipa ned de tänder som växer fel, men jag är nervös i alla fall.
Mina suveräna hörlurar från Urban Ears har gått sönder. Ljudet försvann i ena luren och det var bara när jag tejpade fast kontakten i ett visst läge som det fanns ljud i båda, men idag dog de helt. Jag har beställt nya, men på grund av alla helgdagar har de inte kommit än, inte ens skickats. När jag tejpade lurarna, så gick baksidan på mobilfodralet sönder. Suck. Jag ser framför mig hur alla mina fickpengar flaxar iväg likt flyttfåglar.
Minus 6 grader, snö och sol. På självaste julafton! Det är man inte bortskämd med direkt. Jag gick den första riktiga promenaden på flera veckor och det gick långsamt i 55 minuter, men det var inte tungt och det var ljuvligt att komma ut, ut, UT!
Förra helgen blev Elin sambo med sin Robin, men i fredags åkte han till sina föräldrar i Skåne för att fira jul. Elin kände sig lite ensam, så hon och Mio kom hem till oss igår för att sova över till idag. Efter frukosten bytte vi julklappar som vanligt. Vi hade köpt en pall i rosa sammet med förvaringsmöjligheter som hon hade önskat sig. Jag fick en väldigt fin sjal i ljust grått med blommönster i rosa och gult och så ett presentkort hos Bokus. Julefröjd! Pär och Elin firar jul hos svärfar och jag firar för mig själv. Jag sitter faktiskt i vardagsrummet med Kalle Anka på tv:n (Robin Hood just nu). Vi åt ett litet julbord tillsammans med Elin igår, så idag skippar jag julmaten. Det blir nog bara te och mackor.
Nu har jag börjat fungera igen. Nollpunkten är nådd och jag startar om. När botten har nåtts finns det möjlighet att sparka ifrån och röra sig uppåt. Åtminstone när fötterna inte längre sitter fast i dyn. Mardrömmen är över.
Jag har sovit 2 nätter med 8 timmars oavbruten, helande sömn. När jag vaknade av mobillarmet halv 8 idag, tog jag mina mediciner, men kände att jag inte klarade av mörkret utanför, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till halv 12. Sedan kunde jag äta lite, klä på mig och gå ned till Konsum för stödhandling och så hämtade jag ett paket hos Bamses. De gånger jag har lyckats ta mig hemifrån har det alltid varit vansinnigt skönt att komma ut. Ut i dagsljuset! Ut bland människor som bevisar att livet faktiskt inte har stannat av helt och hållet. Till och med i tisdags morse, på väg till läkaren, kunde jag uppskatta att få komma ut trots att klockan inte var mer än kvart över 7 med kolmörker, minusgrader och mycket snö – det var vackert – och människor på väg till sina arbeten pratade med varandra, var vakna och i rörelse. Jag har känt mig oerhört isolerad de senaste veckorna… Ensam med ångest, frossbrytningar, matthet och illamående. Nu börjar jag fungera igen.
När jag vaknar drabbas jag inte längre av förlamande ångest som gör att jag bokstavligen inte kan ta mig ur sängen. När jag har duschat behöver jag inte sitta ned i 5 minuter för att inte svimma och jag behöver inte linda in mig i alla handdukar jag har för att slippa frysa. Nu behöver jag inte sova med lampan tänd och jag känner inte att det är nödvändigt att tända varenda lampa även dagtid för att hålla ångesten i schack. Nu kan jag sitta i fåtöljen i lilla rummet, lyssna på en bok och spela på mobilen – jag har faktiskt inte klarat av det de senaste veckorna! Det gick så långt att jag inte ens klarade av att vara i det rummet för att jag förknippade det med isolering, ångest och svettningar. Det är oerhört svårt att förstå att ångest kan färga allt svart. Det är svårt för mig själv, så jag förstår om det är obegripligt för någon som inte varit med.
Jag inbillade mig att jag var duktig på djupandning, att jag behärskade det så pass att jag skulle kunna använda det i krissituationer. Så fel jag hade… I tisdags morse var jag så låst i ångest och ytlig andning att jag var alldeles yr i huvudet och knappt kunde gå. Jag försökte att djupandas och klarade 2 eller 3 andetag, men inte mer. Varje gång jag försökte slappna av för att kunna andas med magen i stället fick jag panik eftersom det kändes som jag skulle gå sönder, som om jag skulle falla i bitar. När jag kom in till läkaren den morgonen såg han att jag inte mådde bra och han sa det och när han sa det släppte allt och jag började gråta. I hans rum vågade jag slappna av. Han kunde plocka ihop mig om det skulle behövas. Idag är tredje dagen med 3×50 mg Lyrica och andningen har flyttat ned från bröstkorgen till magen -avslappnad, lugn och full av livsnödvändigt syre. I morgon kommer jag att öka till 3×100 mg Lyrica och sedan ligga kvar där tills den nya medicinen har fått ordentlig effekt och allt har stabiliserat sig. Jag kommer inte att skynda på processen. Jag njuter av lugnet. Jag njuter av att fungera igen. I morgon kanske jag till och med kan börja läsa igen!
Den här fick jag av min svägerska och svåger. Hjärtevärmare!
Pär följde med mig till läkaren, AJ, i Södertälje. 2 saker förvånade mig: hon kom ihåg mig trots att det är 1 månad sedan vi träffades och hon hade den utlovade behandlingsplanen. Hon är inte den första läkaren som har uttryckt ett motstånd mot Lyrica och att jag verkligen borde byta ut den, men hon är den första som äntligen har presenterat ett alternativ. Brintellix (som ska ersätta Venlafaxin) och Nozinan (som ska ersätta Lyrica). Jag fick med mig en ned-och-upp-trappningsplan som kändes komplicerad rörig, så pass rörig att jag bad henne skriva ned den, men väl hemma upptäckte jag att den inte var komplett för i vilken takt skulle jag trappa ned Lyrica? Jag mindes att det skulle få ta tid. Det är såna här gånger som det är bra att Pär kan följa med, men tyvärr hade han och jag uppfattat det helt olika. Jag ringde mottagningen på eftermiddagen. Sköterskan som svarade fick (naturligtvis) inte tag i läkaren och anteckningarna från besöket i morse hade inte hunnit journalföras, så hon försökte hjälpa mig genom att lyssna på de dikterade anteckningarna. Hon blev inte så mycket klokare för det var svårt att höra vad läkaren sa (och just det upplever jag när hon pratar sin brutna svenska…), men vi pratade igenom det och enades om att min uppfattning om nedtrappningen av Lyrica och upptrappningen av Nozinan nog stämde, så jag kör på det. Jag kommer att få en ny tid i början av december. De diagnostiska intervjuerna i basutredningen blir fortsatt uppskjutna eftersom jag inte är tillräckligt stabil.
Jag hade tid redan halv 9, så det blev att stiga upp kvart i 7 och då hade Pär varit vaken i 2 timmar och hunnit springa en runda. Efter läkarbesöket åkte han till sin ACT-kurs mot utbrändhet och jag promenerade till stationen. Tillbaka i Rönninge gick jag till skomakaren och bytte batteri ett armbandsur som jag vill börja använda igen och sedan handlade jag på Konsum och släpade mig uppför backar och trappor. Klockan var bara halv 11 när jag klev innanför dörren och jag fick en anings panik över hur jag skulle få dagen att gå. Efter sin kurs kom Pär hem ett par timmar innan han åkte till Arlanda och vidare till München, så nu är jag ensam till sent på torsdag och det känns inte så där jättebra…. I morgon ska det göras OVK-besiktning i alla lägenheter mellan 11 och 17 vilket innebär att jag måste hålla mig hemma, men ändå inte kan ligga och dröna hela förmiddagen. Blä!
Jahapp. Då är jag gräsänka igen. Pär har åkt till Öland för en kombination av ledighet och arbete och kommer hem på söndag eller måndag. Han har möjlighet att arbeta hemifrån (läs: Öland) och utnyttjar det eftersom arbetsmiljön på Scania inte är den mest hälsofrämjande med öppna kontorslandskap, toalettköer och giftigt kaffe. Inte mig emot – jag tar tacksamt emot alla tillfällen att få vara ensam. Bibbi & jag, vill säga.
Igår promenerade jag 55 minuter inklusive stödhandling på Konsum och det var så skönt att få komma ut! Vansinnigt strålande sol och brinnande höstfärger. Idag blev det gummiband och det passet satt som en smäck: ork och koncentration i skön förening! Jag kommer att öka på flera av övningarna nästa gång.
Idag kom min senaste beställning från Svensk Hälsokost med bl.a. Led Optimal som jag ska prova för ledbesvären. Höften känns bättre utom när jag ligger på sidan för länge, knäsmärtorna kommer och går, men handlederna och höger tumme känns av dagligen. Det blir en hel del tigerbalsam och allt oftare värkkombon. Jag har provat andra liknande produkter som har fungerat en kort period eller inte alls, men jag tänker ge det här en chans eftersom jag inte har haft lika mycket ledbesvär tidigare.
