Etikett: Elena Ferrante

Neapelkvartetten

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante och den avslutande delen i Neapelkvartetten.

Elena och Lila är vuxna nu, i 30-årsåldern. Elena är olycklig i äktenskapet med Pietro och inleder ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino. Lila är sambo med Enzo och tillsammans har de startat ett dataföretag som är framgångsrikt. Lila och Nino övertalar Elena att flytta tillbaka till Neapel efter skilsmässan från Pietro. Mycket har förändrats, men ändå är allt sig likt. Familjen Solara sitter kvar på tronen parallellt med att Lila har en outtalad makt och respekteras av många. Åren går, de blir äldre, Elena publicerar böcker, Lila utvecklar företaget, de blir gravida och får varsin dotter. Glada tilldragelser varvas med katastrofer, toppar och dalar och ständig dramatik. Inget fisljummet mellanläge här inte! Den första boken, ”Min fantastiska väninna”, inleds med att Lila försvinner och Elena Ferrante knyter ihop säcken genom att föra berättelsen hela vägen fram till och med den händelsen. Finito.

En riktigt bra bok och härlig romansvit som jag kommer att återvända till. Det känns lyxigt att ha alla 4 böckerna som inbundna för en pocket-människa som jag. Elena Ferrante har ett driv i berättandet som gör att jag fortsätter att läsa sida efter sida. Nu när jag har läst alla böcker kan jag konstatera att jag egentligen inte tycker om någon av karaktärerna utom Enzo, som är sambo med Lila. Kanske är mitt svenska kynne som skiljer sig från det italienska, men jag upplever de flesta som väldigt gå på-iga, alltid balanserande på gränsen till elaka. Om jag hade varit Elena hade jag, i ren självbevarelsedrift, flyttat långt från Lila och Neapel. Deras vänskap dikteras helt av Lila. När Lila är på bra humör, så ska alla andra vara det. När Lila är på dåligt humör, så slänger hon igen dörren både bokstavligt och bildligt, utan förklaringar eller ursäkter.

Den första och tredje boken har varit de bästa; barndomen och början av vuxenlivet. Den andra boken som handlar om sena tonåren och tidigt vuxenliv tyckte jag var jobbig eftersom det blev väldigt mycket navelskådande och själslig ångest ungefär som jag själv hade det i den åldern. ”Too close for comfort.” Den sista var oxå väldigt bra trots att jag egentligen inte kan säga att jag känner igen mig. Jag fick ofta lust att ta tag i Elena och skrika: ”Skärp dig! Sluta försöka vara till lags! Skaffa lite ryggrad! Lila är inte bättre än du på något sätt!”. På sätt och vis tycker jag bättre om Lila. Hon är ärlig på ett nitiskt sätt, hon tar ingen skit och hon försöker aldrig behaga någon annan. Starka personer upplevs ofta som kalla.

Författare brukar ofta säga att de inte bryr sig så mycket om ifall läsaren gillar berättelsen eller inte utan det viktiga är att läsaren reagerar och inte förblir likgiltig. Jag är allt annat än likgiltig!

 

 

425 italienska sidor

Jag har läst ut en bok!! En riktig bok och inte någon fuskvariant i manusformat. 425 sidor inbunden bok. ”Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante, del 3 i Neapelkvartetten. Den var riktigt, riktigt bra och jag tycker att den har varit intressantast hittills.

I den här boken har Elena och Lila blivit vuxna. Lila och hennes son Gennaro lever tillsammans med Enzo. Hon har ett lågavlönat arbete i en fabrik där man tillverkar korv. Arbetsvillkoren är usla och chefen är ett svin. Lila får upp ögonen för den fackliga verksamheten och precis som med allt hon företar sig är det allt eller inget som gäller. Elena är förlovad med Pietro Airota, en ung professor från en akademisk familj som har allt det Elena vill ha: pengar, social status, utbildning och stil. Äktenskapet blir ingen dans på rosor och när Nino, Elenas eviga ungdomskärlek, dyker upp igen blir inget direkt bättre.

I länder som Sverige och Italien skedde stora förändringar under 70-talet. P-piller, skilsmässor, gifta kvinnor som förblev yrkesverksamma. Det gick våldsammare till i Italien och jag tycker att Elena Ferrante skildrar de stämningarna bra. Skillnaderna mellan barndomskvarteren i Neapel och Florens, dit Elena flyttar som gift. Det är fortfarande de mänskliga relationerna som är i fokus. Nu har jag läst 3 böcker och nu har jag bestämt mig: Lila är självisk, elak och mår uselt. Jag har svårt att förstå varför den vänskapen är så viktig för Elena när den är så enkelriktad. Gör slut med henne! ”Varför har du studerat så länge? Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?” Det är Lila som säger det till Elena, men egentligen tycker jag att deras relation är tvärtom eftersom Elena visserligen har studerat, men hon kommer lika fullt till korta när hon jämför sig med Lila. Elena har ännu inte hittat sig själv fast hon närmar sig 30. Hon speglar sig i sin svärmor och i Lila och söker ständigt bekräftelse på att hon räcker till hos Nino. Bitvis är det plågsamt att läsa om det för sökandet har pågått hela hennes liv.

Den här tredje delen var den bästa. I den andra delen var det väldigt mycket navelskådande och inre monologer. Jag minns hur det var att vara i tonåren (den första delen) och jag minns hur plågsamt det var att vara ung vuxen (den andra delen), men det har varit den tredje delen som jag har kunnat relatera till och det är väl därför jag tycker att den är bäst. Den fjärde och avslutande delen beräknas komma i mitten av juni. Elena Ferrante är en skicklig berättare och det var inga problem att läsa ut boken på några dagar och det är en underbar känsla att läslåsningen har släppt!

Avslöjad

Vilken är poängen med att avslöja en pseudonym? Nu har Elena Ferrante blivit avslöjad med följden att hennes Neapel-triologi kanske inte blir färdig. Hon ville vara anonym. Låt henne vara anonym! I våras recenserade jag ”Min fantastiska väninna” för Bokus räkning och i samband med det läste jag att om man vill vara en publicerad författare kan man inte kräva anonymitet. Vilket svammel! De läsare som uppskattar Elena Ferrantes böcker klarar nog av att låta henne få vara ifred. Jag har svårt att tro att de slutar läsa det hon skriver för att hon inte vill ha kontakt med sina läsare. I detta mediakåta samhälle är det väl oerhört svårt att förstå att det finns de som inte gör allt för att synas.

 

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.