”Du” av Caroline Kepnes. Den har fått väldigt positiva omdömen och jag tyckte att den verkade spännande rent psykologiskt. Jag har försökt lyssna på den, men den fångade mig inte och jag fick tipset att den passar bättre att läsa själv, så då gjorde jag det. Den fångade mig ändå inte. Jag gillade inte språket och jag hade svårt för att texten var uppstyckad med twitterinlägg (det var nog det som gjorde att den inte passar som ljudbok). Det blev nog inte ens 30 sidor.
”Ödehuset” av William Paul Young. Ett stycke i baksidestexten gjorde mig intresserad: ”Ödehuset brottas med de stora frågorna. Om gud finns, hur kan det då finnas så mycket lidande och ondska i världen? Om gud finns, är han kanske inte den vi tror?”. Det var den religionsintresserade ateisten i mig som fick mig att börja läsa den. De första 60 sidorna gick i ett nafs och det gjorde de följande 70 oxå, men sen tog det stopp. Det blev för mycket himmelsk kärlek och glädje. Det är möjligt att det som gjorde mig besviken var att även om bokens huvudperson ifrågasätter gud, så förblir han troende och till med en vansinnigt övertygad troende.
Vi bortser rutinmässigt från fakta som skulle tvinga oss att ändra uppfattning. Vi är så övertygade om vårt eget omdömes ofelbarhet att vi anser att alla bevis som inte bekräftar våra föreställningar är ogiltiga. Att på detta sätt komma fram till något värt att kalla sanning är omöjligt.
Marilynne robinson, The death of Adam
