Margaret Atwood är en författare som alltid har funnits med i bakgrunden för mig. Vissa böcker har jag tyckt var väldigt bra medan jag inte kunnat ta till mig andra. Jag har läst ”Hjärtat stannar sist” som jag definitivt kunde ta till mig och som jag tyckte var bra. Margaret Atwood är ofta samhällskritisk och i den här boken spekulerar hon i hur det kan gå med slutna samhällen (”gated communities”) eller idealsamhällen när man börjar detaljstyra människorna som bor där. Tänkvärd, härligt språk och rolig!
”Familjerna på Cavendon Hall” av Barbara Taylor Bradford liknas vid Downton Abbey. Det som lockade mig var att jag läste flera böcker av henne som ung och det borde faktiskt ha fungerat som en varning i stället… Downton Abbey förstås – världens bästa serie alla kategorier! Det är en släktsaga där man kan följa flera familjer i en serie böcker. Den där varningen borde jag har lyssnat på för jag kräver mycket mer som läsare idag än för 30 år sedan och den här var alltför lättviktig för mig. Platta och präktiga karaktärer med uppstyltade dialoger. Upprepningar och övertydlighet. Ungefär på sidan 75 kom jag på mig själv med att skumma sidorna och det är ett tecken så gott som något att jag inte behöver slösa mer tid på boken.
Jag slukar många böcker per år och det är ljudböckerna som gör att antalet blir stort eftersom jag är en långsam läsare, men beroende av ljudböcker. Det här inlägget handlar om min uppfattning av det svenska språket och översättningar. Jag tycker att det går utför. Nyord i all ära, men grammatik och ordförståelse är stommen i översättningar. Rättstavning är ett annat problem som mest märks på nätet (i FB och på bloggar) och som jag inte tar upp i det här inlägget.
Det engelska ordet ”you” har dubbel betydelse. I svenskan har vi ordet ”ni” och så har vi ordet ”du”. Jag tror att det är den svenska du-reformen som ställer till problem. Sverige är inte lika titel-begeistrat som t.ex. Tyskland och Storbritannien. I översättningar från engelska när det handlar om lord/lady eller mr/mrs/miss, så är det helt felaktigt att börja en mening med ”lady” och sedan fortsätt med ”du” eller (som i boken jag lyssnar på nu) ”Ers majestät, vill du stiga in?”. Om man envisas med du-reformen, så kan man lika gärna hoppa över titeln helt och hållet. Det här är ett rent otyg i serien ”Downton Abbey” för att inte tala om ”The Tudors”. Nu går inte de svenska författarna fria. En av mina favoritgenrer är historiska romaner och det är så synd när författaren har lagt ned mängder av tid på att leta fakta och sedan faller pladask på en sån detalj som titulering. För mig handlar det inte bara om att peta i detaljer, det handlar om att en stor del av stämningen och känslan försvinner. Varför känna respekt för en kung eller drottning och backa ut ur ett rum för att i nästa andetag säga du till dem?
En eloge till alla inläsare som ju måste läsa texten som den är utan att rätta till eller ändra. Och utan att få blodstörtning…. Hatten av för dem!
Prepositioner – har jag förstått – upplevs som ett problem även i andra språk än svenskan. Jag kan egentligen ingenting om grammatiska regler, det har jag aldrig gjort utan går på känsla. En brosch fäster man oftast nedanför axeln och inte under den (det skulle bara bli obekvämt…). Vid ett bord sitter man mitt emot varandra och inte framför varandra.
Farten (hos t.ex en bil) sänks och inte saktas. Man saktar in innan man stannar helt.
Man förlorar medvetandet, man tappar det inte.
Det är skillnad på många och mycket. Många används när man kan säga en eller ett. Mycket vatten, men många droppar.
Under det senaste året har jag lagt märke till att ordet ”närmare” dras ihop till ”närmre” och det är väl helt ok om ordet används i en dialog för uttrycket är just talspråk.
När jag läser en översatt text har jag fått en egen klassiker: ”anything” översätts med ett ihopdraget ”vadsomhelst” (jag har till och med svårt att skriva så för tummen drar sig till mellanslaget automatiskt!). Det samma gäller ”anyone”/ ”anybody”, ”anywhere”, ”anytime” som blir ”vemsomhelst”, ”varsomhelst” och ”närsomhelst”. Det är inte bara fel, det ser fel ut.
Tempusproblemet (eller handlar det om verbform?) har jag svårt att förklara, men jag stötte på ett exempel i ”Krigarhjärta” av Henrik Larsson som jag läser just nu. ”Den som var mest olik sig av de två syskonen var dock Vanja. I Gudhem bar hon läderrustning …. Nu bar hon en enkel vit klänning… ”. Det är samma verbform trots att det handlar om två skilda händelser. Själv skulle jag har skrivit ”I Gudhem hade hon burit…”. Det är ofta jag tycker att det är svårt att hålla isär själva berättelsen från ett berättat minne.
Det finns mer, mycket mer, men det är det här jag kommer på just nu och som jag bara måste få ur mig eftersom mitt språkliga sinne kliar av irritation !
”Fint folk” av Julian Fellowes. Boken kom ut 2004 dvs. innan Julian Fellowes skrev serien ”Downton Abbey”.
Edith Lavery arbetar som telefonist hos en fastighetsmäklare i London. Hon bor fortfarande kvar i sitt flickrum hos föräldrarna. Hon vill ha mer. Hon vill uppåt. Vad gör en flicka utan särskilda talanger eller förmågor då? Jo, hon fångar in en adlig ungkarl och gifter sig med honom och lever sedan lycklig i alla sina dagar. Eller? Att sköta om ett gods i samma storlek som Broughton Hall är inte särskilt glamouröst. Dessutom är det inte så lätt att bli medlem i överklassen, inte när man kommer från medelklassen. Edith är snart uttråkad och besviken. När ett filmteam kommer till Broughton Hall bryts monotonin av och den bryts rejält.
Julian Fellowes jämförs med Jane Austen som satirisk betraktare av överklassens krumbuktande. Det stämmer kanske. Jag har läst Jane Austen, men Julian Fellowes ironiska kvickheter blir tydligare tack vare att han skriver om vår egen era. Den här boken skrev han före ”Downton Abbey” och ”Belgravia” och jag upplever den som aningen lättsammare. Jag tyckte om den och den kändes smålyxig eftersom jag köpte den som inbunden och så älskar jag att förfasa mig över hur någon kan vilja sträva efter att tillhöra den samhällsklassen. Man får aldrig vara sig själv eller slappna av med ett konstant socialt intrigerande. Isch!
”Det är lätt att skratta åt andras pretentioner – särskilt när deras ambitioner är triviala – men de flesta av oss har något slags problem eller svårigheter i livet som inte är värda den vikt vi lägger vid dem.”
”Belgravia” av Julian ’Downton Abbey’ Fellowes. De som följer min blogg vet att jag tycker att ”Downton Abbey” är världens bästa serie alla kategorier, så då är det inte så förvånande att jag kastar mig över ”Belgravia” som utspelar sig i London på 1840-talet.
Berättelsen har sina rötter i en balkväll 1815. Hertiginnan av Richmond har bjudit in alla familjer som räknas plus en och annan som inte räknas. Ett kärlekspar och en händelse som får långtgående konsekvenser för två familjer. Handlingen fortsätter 25 år senare. De två familjernas liv har gått vidare, men inte utan att sätta spår och när deras vägar korsas till följd av dåligt samvete börjar intrigerandet. Jag skriver inte mer än så eftersom det är svårt utan att börja nysta i familjeförhållanden, men du som gillar historiska romaner utan alltför mycket sliskromantik och plågade hjärtan kommer att uppskatta den här.
Det här är en roman med många namn och släktförhållanden och jag har – som vanligt – svårt att hålla reda på alla, men det förtog inget av upplevelsen och det var en upplevelse i allt från det faktum att jag kostade på mig boken som inbunden till den avslutande punkten. Det fanns de jag verkligen tyckte om, de som jag avskydde och de som vann i längden. På ett sätt är det en feel good-roman, men av högre kvalitét. Miljöerna är levande och dialogerna känns naturliga. Julian Fellowes har haft hjälp av en historisk konsult precis som i ”Downton Abbey” och allt känns trovärdigt. Det finns fördelar med att leva 2017, men det jag uppskattar med historiska romaner är tempot; man tog promenader – inte powerwalks, man skrev brev och var inställd på att inte få svar direkt, man höll på privatlivet i stället för att fläka ut allt i tid och otid och så uppskattade man hyfs och artighet.
Jag börjar tycka om inbundna böcker. Pocket har känts enklare att hantera på grund av att jag får ont i händerna emellanåt, men den ställning jag oftast läser i innebär att jag har boken liggande på bordet lutad mot glasögonfodralet och när den är inbunden behöver jag inte använda händerna särskilt mycket. Hm. Inbundna böcker är dyrare och tar mer plats och det känns ännu värre de gånger boken inte visar sig vara något att ha. Hm. Jag funderar vidare!
Far åt helvete vilken jobbig dag!! Jag sov inte bra i natt. Allt vattendrickande gjorde att jag fick gå på toaletten 2 gånger och så har jag växlat mellan att svettas och frysa. Jag vaknade med huvudvärk och ångest och hade svårt att få i mig äppelgröten utan mjölk (det ska ju vara lättmjölk och nåt sånt skräp har jag inte hemma). Det var 7 minusgrader och strålande sol och jag längtade ut, men jag orkade inte. Kroppen vägrade. Jag lade mig igen. Svettades och frös, men somnade till vid halv 10 och sov till 11. En snabb dusch hjälpte lite för att få bort unkenheten. Ångesten kom och gick hela.Jävla.Tiden. Vad har jag gett mig in på?! Jag vill inte göra det här!! Jag vägrar att gå tillbaka till lättprodukter!!! Jag vill inte, vill inte, VILL INTE! Försök ta 1 dag i taget. Jag kommer aldrig att få äta godis igen! Jag orkar inte…. Huvudvärk!! Det var ingen bergochdalbana – det var en jojo. Uppochned, uppochned, uppochned, uppochned, uppochned. Jag lyckades lugna ned mig och tänka att det är frivilligt, det är ingenting jag måste (även om Itrim kommer att dra 700 spänn i månaden i 2 år…). Och direkt efter kom paniken över vad jag har gett mig in på och att jag inte klarat av ens 2 dagar. Jag försökte titta på film, men kunde inte koncentrera mig. Huvudvärk och ångest och vattendrickande. Illamående. Som pricken över i kände jag mig uttråkad av att inte kunna koncentrera mig. Mer panik. Vid halv 15 dök jag rätt ned. Då gav jag efter. Låg i fosterställning i soffan. Jag vill inte göra det här! Jag vill dricka te med socker och röd mjölk och äta rotfruktsmacka med mycket leverpastej!! Jag vill inte vara fet… Jag vill gå ned i vikt och köpa nya kläder! Jag är så sugen på ferrarisar…. Du kan glömma allt vad godis heter för i fortsättningen kommer det bara någon enstaka ”undantagsdag”! Är det verkligen värt det?! Om jag hoppar av det här kommer jag att ångra mig, det vet jag. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!!! Jag började gråta. Jag vankade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket och fick obehagliga minnesbilder från vintern 2011/12. Och jag fortsatte att gråta. Då kom jag på att jag kunde ringa IB och hon tyckte det att det var bra att jag ringde och att hälsan kommer alltid först vilket betyder att om jag mår så dåligt av enbart måltidsersättning måste jag ändra metod. Nu ska jag äta 2 vanliga måltider (Itrim-stilen alltså) och 2 ersättningar. Efter vårt samtal lagade jag riktig gröt och åt med äppelmos och röd mjölk och 1 kokt ägg. Det var inte gott. Det var nästan äckligt och då fick jag panik igen och ringde till Pär. Och grät. Vi pratade tills jag hade lugnat ned mig. Det är inte kört bara för att jag inte klarar att rivstarta. Det är ett 2-årsprojekt och jag kommer att gå ned i vikt även om det går långsammare. Det är tänkt att metoden ska anpassas till mig, inte att jag ska passa in i en färdig viktminskningsmall. Medan jag pratade med Pär bestämde jag mig för att ikväll skulle jag dricka te. Med socker och fullfet mjölk. Och det gjorde jag! Elin är hemma ikväll och vi drack te och tittade på ”Downton Abbey”. Jag tog en extra Lyrica och 2 treo mot huvudvärken. Nu är jag lugn och fin. Jag försöker att inte oroa mig för i morgon…
Skulle du kunna tänka dig att ha tjänstefolk? Då menar jag inte att det kan vara skönt att någon passar upp på en när man är trött eller städar när man hellre vill ligga i soffan och läsa och äta choklad. Jag menar att faktiskt ha anställda, att ansvara för deras löner och arbetsmiljö, att kunna både uppmuntra och tillrättavisa. Att ha någon boende i ditt hus som förhoppningsvis är lojal mot dig och din familj, men förmodligen tjuvlyssnar och skvallrar. I ”Herrskap och tjänstefolk” får man se båda sidor av ett hushåll och det är likadant i ”Downton Abbey”. Jag tycker att det är betydligt intressantare att se livet på ett gods sett ur tjänstefolkets synvinkel.
Jag har precis läst”Huset Longbourn” av Jo Baker och den handlar om endast tjänstefolket. ”Huset Longbourn” handlar om tjänarstaben medan händelserna som skildras i Jane Austens ”Stolthet och fördom” utspelar sig. Det är ingen förutsättning att ha läst ”Stolhet och fördom”, men det förhöjer upplevelsen. Boken handlar främst om Sarah och mrs Hill. Sarah kom till Longbourn som föräldralös flicka och har vuxit upp i tjänst. Där finns även Polly som egentligen heter Mary, men eftersom en av familjens döttrar heter Mary kallas hon Polly. Mr Hill har precis som mrs Hill varit anställd i en herrans massa år. Arbetet är slitigt, men det flyter på tills en ung man dyker upp och får anställning som betjänt, samme betjänt som nämns en enda gång i ”Stolthet och fördom” när han överlämnar ett brev till Jane i början av boken.
Den här boken tog jag till mitt hjärta och jag kommer absolut att läsa den fler gånger! Jag tycker att Jo Bakers idé är lysande och boken är bättre än ”Stolhet och fördom” dels för att den har ett mer lättläst språk och dels för att jag tycker att vardagen alltid är intressantare än det pyntade och konstlade festlivet. Den ger onekligen perspektiv på vad som verkligen är ett slitigt liv och det som knäcker dagens människa t.ex. att jag själv blev helt sönderstressad av att vara utan tvättmaskin i 3 veckor. Hehe. Jo Baker vet hur man driver en berättelse framåt och hon ger karaktärerna liv och trovärdighet. Min uppfattning av de olika personerna i familjen Bennet ändras inte. Mrs Bennet är hysterisk och behöver riktiga problem, Jane är mesig, Elizabeth är vettigast, Lydia är otroligt barnslig och bortskämd och Wickham är samma skurk som i boken.
Det är 104 år sedan Titanic sjönk. Jag har ingen som helst anknytning till katastrofen mer än att jag alltid har hört talas om den. När James Camerons film om Titanic kom 1997 vaknade mitt intresse på riktigt. Den är så skickligt gjord och blandar både fiktiva och autentiska karaktärer. Han trappar upp katastrofstämningen så subtilt att jag ryser av fasa och tacksamhet över att jag inte var med.
White Star Line byggde de 3 systerskeppen Olympic, Britannic och Titanic samtidigt i Dublin över en period av 5 år. Bruce Ismay hade fixerat sig vid att bräcka Cunard Lines. De skulle bli större, snabbare, mer luxuösa och osänkbara. De vattentäta skotten skulle förhindra denna gigantiska järnbåt från att sjunka. Titanic fick 4 skorstenar trots att hon bara hade 3 motorer. Cunard Line hade ju 4…
När Titanic lämnade hamnen i Southampton var hon bara centimeter från en kollision med en mindre båt. Ett omen? I filmen ”Titanic” ser man en segelbåt som kommer i vägen för svallvågorna. Om det hade hänt i verkligheten hade den förmodligen dragits ned i det baksug som propellrarna åstadkom. 3 motorer med propellrar med blad som var dubbelt så stora som en fullvuxen man. När Britannic sjönk 4 år senare var det de som lyckats ta sig till en livbåt som faktiskt dog eftersom livbåten sögs in i just det baksuget.
1911 var Violet Jessop anställd som kabinpersonal på Olympic. 1912 arbetade hon på Titanic och tillhörde de överlevande. 4 år senare befann hon sig på Britannic i världskriget som sjukvårdspersonal när fartyget gick på en mina i Medelhavet. Hon överlevde även den förlisningen när hon blev tvungen att kasta sig från livbåten som riskerade att dras in i propellrarna.
Besättningen på Titanic kunde inte komma åt kikaren eftersom nycklarna till skåpet saknades. Kanske hade de sett isberget i tid, det får vi aldrig veta.
Bruce Ismay, mannen med det känsliga egot, smet ombord på en av de sista livbåtarna och bröt mot kvinnor-och-barn-först-regeln. Förutom att han skrutit om att Titanic var osänkbart och hetsat kaptenen till att öka hastigheten fick han nu ett rykte om sig att vara en ynkrygg. Det förstörde hans fortsatta karriär.
Det är makalöst ironiskt att de överlevande blev räddade av Carpathia från Cunard Lines. Just det skepp som ovan nämnde herr Ismay var så avundsjuk på. När verkligheten överträffar dikten!
De överlevande tas ombord på Carpathia.
Året var 1985 när vraket av Titanic hittades på 4 km djup. Fram till dess gick uppgifterna isär när det handlade om att fartyget hade gått under intakt eller om det hade delats. Majoriteten av de överlevande kunde berätta att fartyget knäcktes, men de uppgifterna togs inte på allvar utan förklarades med att de hallucinerade till följd av den dramatiska situationen. Nu vet vi att Titanic först sjönk – utan att kantra! – med fören först då skadan uppstått på höger (styrbord) sida. Lutningen var 23 grader när fartyget bröts mellan andra och tredje skorstenen. Fören slets loss och sjönk lodrätt hela vägen ned för att plana mot slutet. Aktern slog i havsytan innan den reste sig nästan lodrätt för att sedan vattenfyllas och sjunka. Både fören och aktern fick stora skador både när de slog emot havsbotten och av den ”vattenpelare” som bildades och kraschade ovanpå.
Fören på Titanic som det ser ut idag.
Titanic rostar inte sönder som man skulle kunna tro. Hon äts upp av bakterier. Det som ser ut som rost är i själva verket döda bakterier som har järn i blodet.
2009 såg Pär och jag en utställning om Titanic i båthallarnabakom Wasa-muséet. Då var det 11 år sedan jag såg filmen första gången. Utställningen var fantastisk! Jag har aldrig blivit lika berörd av en utställning. I slutet stod jag framför en tavla med namnen på alla döda och grät. Det blev mycket mänskligare och mer personligt än vad filmen åstadkom, men varje gång jag har sett filmen sedan dess tar den tag i mig på ett annat sätt.
Det sista tagna fotot av Titanic.
Jag köpte en serie i 4 delar om Titanic mest för att det var Julian ”Downton Abbey” Fellowes som hade gjort den. Den hade jag kunnat vara utan. När Titanic sjönk bröts hon inte av!! Det är ju fel!! Besvikelse numro 1. När jag såg extramaterialet pratade skådespelarna om att det varit så varmt i hangaren med allt tempererat vatten och att det hade varit svårt att få det att se ut som om de frös när de i själva verket svettades. Besvikelse numro 2. I filmen Titanic av James Cameron har vattnet samma temperatur som det hade den 15 april 1912. Skådespelarna hade våtdräkter på sig för att inte bli sjuka utom Kate Winslet som drog på sig en allvarlig lunginflammation.
Det finns många stora filmer och serier som är så genomarbetade att det inte finns något att anmärka på tills man kommer till den svenska översättningen. ”The Tudors” och ”Downton Abbey” ser jag med engelsk text numera. I ”Titanic” översatte de konsekvent fel. Isberget kom på höger (styrbord) sida och de girade vänster (babord) för att undvika krocken. I filmen så skriker de ”Sväng åt styrbord, styrbord!!” Jag sitter i soffan och gapar om att ”Det heter babord för bövelen!”.
De kroppar som hittades fick en värdig sjömansbegravning. De lades i kistor eller i kanvassäckar med stenar som sänke. En präst läste en bön över var och en.
Titellåten från filmen ”Titanic”: ”My heart will go on” med Céline Dion.
Mikael Wiehes ”Titanic (andraklasspassagerarens sista sång).
Det sägs att man ska sluta när man är på topp och det gjorde skaparna av ”Downton Abbey”. Idag såg jag den sista och avslutande filmen (hela serien består av 6 säsonger 5 ”mellanfilmer” som jag kallar dem). Tomheten blandas med vissheten om att jag kan se alla säsonger och filmer igen när helst jag vill. Det här är tidernas bästa serie! Jag kan inte hitta något negativt med den. Inte ens det att den är slut för de valde att sluta när den var som bäst. Hela serien utspelade sig från april 1912 till och med nyårsafton 1925 och de åren förde med sig enorma förändringar för den sortens stora gods som Downton utgjorde. Om de hade valt att göra fler säsonger, så hade mycket av stämningen och känslan gått förlorad.
Jag skriver om den kompletta serien vilket innebär att jag inte tänker avhålla mig från att skriva om det som har hänt även i den sista säsongen och filmen. Ett bevis för hur mycket jag tycker om den här serien är att jag har tittat på allt extramaterial (utom smygvisningar av mellanfilmerna), precisallt. Eftersom jag är intresserad av historia tycker jag att det har gett mycket för extramaterialet har inte innehållit borttagna scener eller ”gag-reels” utan fakta och förklaringar. Speciellt den nästan 1 timme långa dokumentären i sjätte säsongen som gav en grundlig inblick i vad det innebar att leva och arbeta i ett så stort hushåll. Alastair Bruce har varit historisk rådgivare genom hela serien och är oerhört noggrann, men han vet vad han talar om. Dessutom har han dykt upp i 2 mindre roller som jag har noterat.
Det är Highclere Castle som har den egentliga huvudrollen och fungerar som bostad även i verkligheten. Det är magnifikt och dryper av historia. Det är vackert med makalösa omgivningar. Själv skulle jag definitivt inte vilja bo där för det är omöjligt att skapa hemtrevnad. Det skulle kännas som att bo i ett museum! Dessutom kostar det omkring 70 miljoner svenska kronor per år att hålla det igång vilket innebär att de nuvarande ägarna är, mer eller mindre, tvungna att t.ex. hyra ut det som inspelningsplats och bröllop. Nu har de i alla fall fått ekonomisk hjälp för det är tydligen omöjligt att få en biljett för en guidad tur på grund av stor efterfrågan.
Kläderna, åh, de vackra, vackra kläderna! Det är damernas kläder som är vackra för herrarnas kläder händer det inte så mycket med. Damerna börjar med höghalsat, långärmat och korsetterat och slutar med med knälångt, bararmat och bobbat hår. Min kroppskonstitution är långt från den tidens plattbröstade, slanka ideal, men även för mig skulle kläderna ha varit bekväma med de raka, lösa linjerna och de halvhöga klackarna. Vacker, så vackert…
Robert och Cora gifte sig för att Cora hade de pengar som behövdes för att rädda Downton. De har fått det att fungera och är väldigt gulliga ihop. Roberts mamma, änkegrevinnan Violet, är ett rivjärn med hjärta. Min absoluta favorit! Maggie Smith är fantastisk i rollen. Sybil är den yngsta dottern och troligen den vänligaste personen av alla. När hon dog stortjöt jag och det blev inte lättare trots att jag såg serien flera gånger. Tom Branson började som chaufför och slutade som förvaltare av Downton. Honom gillade jag mer och mer. Edith, mellandottern, så oerhört prövad och otursförföljd, men samtidigt den karaktär som utvecklades mest från sysslolös aristokratisk ung kvinna till självständig tidningsägare. Mary, den äldsta dottern har jag aldrig gillat. Hon är en bortskämd och elak ragata och det var inte förrän i den sista filmen som hon var genuint vänlig mot Edith. Satmara! Jag har lite svårt att förstå varför så många män friade till henne genom seriens gång. Den korta period när hon var tillsammans med Matthew, då var hon möjlig att tycka om. Matthew saknar jag fortfarande! Jag har tittat noga på extramaterialet och manusförfattaren/seriens skapare, Julian Fellows hade ingen vettig förklaring till varför han tyckte att det var nödvändigt att ha ihjäl Matthew. Varför?! Isobel, Matthews mamma, är bitvis väldigt påfrestande, men tillsammans med Violet har hon några av seriens bästa replikväxlingar. ”Put that in your pipe and smoke it!” och ”Have you changed your medication?”. Stackars Robert som alltid satt mellan de 2 stridbara damerna vid middagarna. Mrs Patmore och Daisy är så gulliga tillsammans. Anna och Bates – inget äktenskap har utsatts för såna prövningar som deras… Mrs Hughes och Carson är 2 ankare som varken serien eller huset Downton skulle ha klarat sig utan och Carson är den absolut mest konservative personen av de alla. Han är värre än till och med änkegrevinnan Violet. Miss O’Brien gillade jag just för att hon var så sur, missnöjd och intrigant. Elin och jag kallade henne för Lilla My.Thomas Barrow gick från avskydd till favorit och jag tyckte så synd om honom i sista säsongen för han var så ensam och mådde så dåligt.
”The stiff upper lipp” som är ett genomgående personlighetsdrag hos alla (utom Cora och hennes mamma som är amerikaner). Det finns många tillfällen när jag har velat skrika ”Prata med varandra för bövelen!!”, men på den tiden gjorde man inte det vare sig man var brittisk eller amerikansk. De gör flera anspelningar på den engelska tillknäpptheten och Violet är övertygad om att den har med den engelska vädret att göra. Jag gillar den för den gör att när de väl släpper spärrarna, så känns det genuint och äkta och inte amerikanskt översvallande och påträngande.
Det finns ett minus med serien, men det har inget som helst att göra med produktionen utan – som så ofta förr – den svenska översättningen. Titlarna översätts inte konsekvent och vissa uttryck har översatts ordagrant och blir så fel att jag får allergiska utslag. ”There isn’t a woman who hasn’t been captured by a uniform.” översattes med att det inte finns någon kvinna som inte har tagits av polisen när man syftar på att falla för det stiliga med uniformer. ”Her ladyship is waiting in the drawing room.” översattes till att hon väntade i ritrummet när det handlade om att hon väntade i omklädningsrummet. Så pinsamt dåligt! Till slut valde jag att titta med engelsk text (eftersom jag inte vill ha så högt). Det var samma sak när jag tittade på ”The Tudors”.
