Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Idag är det ”World animal day” och jag uppmärksammar mycket hellre den än kanelbullens dag eftersom jag har svårt att tänka mig att någon variant av bullen är utrotningshotad. Jag älskar djur! Jag föredrar djur framför människor. Djuren behövs för den ekologiska balansen. Djuren drabbas av allt som människan ställer till med utan att kunna försvara sig. Jag är fadder hos WWF för tigern, isbjörnen, pandan, elefanten, östersjön och den svenska naturen.
Alexander MacCall-Smith har skrivit många böcker om ”Damernas detektivbyrå”. Jag försökte läsa den första, men tyckte faktiskt att filmen gjorde sig bättre. Botswana är färgstarkt och exotiskt och jag tyckte om att kunna se det på riktigt, så att säga. För att inte tala om alla djur som finns med i filmerna… Jag har oxå försökt lyssna på den första, men Babben Larsson gjorde en så usel insats att jag inte orkade lyssna färdigt. Han har skrivit andra böcker oxå och det var när jag letade efter böcker som Lennart Jähkel har läst in som jag hittade ”Livet på Scotland street 44” och ”Espressoberättelser”.
Irene och Stuart och deras son Birtie, en äldre dam vid namn Domenica, en narcissistisk man vid namn Bruce och så Pat som hyr ett av rummen i Bruces lägenhet. De utgör kärntruppen i båda böckerna. Det här är vanliga människor som inte hamnar i ovanliga situationer och det finns inga sockersöta upplösningar. Böckerna är uppfriskande befriade från beskrivningar av utseende eller kläder, sex och våld. För mig är det ett recept på en må-bra-bok (jag undviker avsiktligt uttrycket feel-good just för att den genren är lite för gullig). De är allihop mänskliga utom möjligen Irene som jag upplever som så otäck att jag inte kan skratta åt henne. De har sina funderingar och tvivel, de samtalar och diskuterar även om Domenica har en benägenhet att monologisera. Big Lou, som har en kaffebar, tycker jag är intressant. Hon läser otroligt mycket filosofi och de frågeställningar som hon blandar in i samtalen är fängslande. Jag gillar filosofi! Irene är en extrem version av den moderna föräldern som hela tiden vänder sig till psykologiska experter i stället för att lita till sitt eget sunda förnuft och som pressar sin son Bertie till att bli allt utom en vanlig, liten pojke (hon gillar verkligen det könsneutrala hen-et) och jag tycker så synd om Bertie som vid 6 års ålder är fullständigt maktlös.
Det finns en samtal mellan Bertie och en flicka vid namn Olive på deras första skoldag som jag skrattade högt åt. Jag kan inte återge den ordagrant, men tillräckligt för att ge er en uppfattning. Bertie har blivit omkullknuffad av en pojke som heter Tofu och Olive försöker trösta honom.
”Det är synd om Tofu”, säger Olive. ”Han har ingen mamma.”
”Har han ingen mamma?”
”Nä, hon dog. Hon var vegan och svalt ihjäl. Tofu är också vegan och han är alltid hungrig. Jag har sett honom stjäla skinksmörgåsar ur de andras lunchlådor.”
”Har han en pappa då?”, frågar Bertie.
”Jodå, han har en pappa, men han är vegan han med och kommer att svälta ihjäl precis som mamman. Tofu är redan ganska klen, så upp med hakan. Han kommer att försvinna snart. Upp med hakan!”
Lennart Jähkel är född i Piteå och den norrländska satsmelodin är inte helt försvunnen. Han läser långsamt – det gillar jag! – och har en väldigt behaglig röst. Han har inte läst in så många böcker ännu, men jag hoppas att han gör det. Den första boken jag lyssnade på som han har läst in var ”Doppler” av Erlend Loe. En kortare roman på 4,5 timme som var fantastiskt tänkvärd och rolig. Det är en form av samhällskritik som inte går över huvudet på mig. Andreas Doppler gör det jag allt oftare fantiserar om: han flyttar ut i skogen för att komma ifrån människorna. Han är trött på att vara duktig och att konsumera och att socialisera. När hans pappa dör blir det droppen som får bägaren att rinna över och han tar sitt tält och sin sovsäck och flyr. Han lever tillsammans med älgkalven Bongo och det mesta rullar på tills hans fru meddelar att hon är gravid och kräver att han flyttar hem när det är dax för barnet att födas.
När vi bodde i Fornbacken i Södertälje var jag avundsjuk på svägerskan med familj som bodde inne i Stockholm. På den tiden tyckte jag fortfarande om att vara inne i stan och jag skulle inte ha haft något emot att bo så pass nära att jag skulle kunna promenera hem efter en shoppingrunda eller ta t-banan efter ett biobesök. I stället fick jag åka pendeltåg i 30 minuter och sedan kämpa mig uppför den ena backen efter den andra. Sedan vi flyttade hit till Rönninge (16 år nu) har mina prioriteringar ändrats fullständigt. Jag undviker Stockholm och kan inte få nog av träd och djur. Men Rönninge förändras. Allt för mycket till det sämre. Jag har full förståelse för alla som vill flytta hit (duh!), men det innebär att det behövs fler bostäder och numera är det tätt mellan villorna. Nu har man tagit första steget mot det som ska bli nya Rönninge centrum. Ett centrum som alla utom jag verkar exalterade över eftersom det kommer att bli så himla bra för företagen och Rönninge behöver ett ”levande” centrum. Bullshit! Det kommer att bli som vilken annan sorglig t-baneförort som helst. Det behövs fler och fler parkeringar och då ryker träden, den livgivande grönskan (läs mitt inlägg om känslighet). Det gör ont i mig. Jag får ångest. Nere vid stationen förbereds en parkering. Jag har tyvärr ingen före-bild, men om jag beskriver det som så att de träd som stod där tillsammans med övrig grönska var så höga och lummiga att endast takåsen på husen syntes, så förstår ni kanske. Om jag hade bott i någon av lägenheterna (se bilden) hade jag varit rasande och förtvivlad. Inte bara för att det är ett jävla liv där 5 dagar i veckan utan för att utsikten i fortsättningen kommer att utgöras av en parkering. Det är själsdödande. Nästa steg blir att flytta ut på landet. Längre bort från människan.
Visste ni att grönt är hjärtchakrats färg? För mig är grönt en lugnande färg och energigivande. Den känns syrerik och finns i så många nyanser. När regnmolnen vek undan sent på eftermiddagen och solen tog chansen tog jag den här bilden.
Selma är med Elin hos Robin den här veckan, men jag fick den här bilden idag. Hon är sååååå fin!
När jag var liten på 1970-talet såg jag en film på tv där en man hade uppfunnit en maskin som gjorde att han kunde höra träd och växter. Han kunde höra hur de skrek av smärta när någon t.ex. bröt stjälken på en blomma för att plocka den. Redan då upplevde jag den filmen som otäck och minnet dyker ofta i samband med begreppet känslighet (HSP – högkänslig personlighet). Jag lyssnar på ”Den grymmaste månaden” av Louise Penny och en av karaktärerna är en man som kan höra träden. Han brukade arbeta som skogshuggare tills han en dag kunde höra hur träden skrek av både skräck och smärta. Han berättar om en granne som hade en magnifik ek i trädgården där en gren hade brutits. Grannen gick inte med på att såga av grenen helt för att eken skulle få en chans att helas. Det tog 4 år innan eken dog och den skrek av smärta hela tiden. Plötsligt mådde jag illa. Fy tusan för att ha den förmågan!! Jag har oerhört svårt att höra en baby som gråter och ännu svårare är det med ett djur som har ont. Tänk om jag även skulle kunna höra träd och växter …
”Mörkt motiv” av Louise Penny med Thomas Bolme som uppläsare. En hederlig deckare med en godmodig, socialt kompetent, ödmjuk polis i medelåldern som är lyckligt gift och inte strävar efter att bli chef. Som en försvarsåtgärd har jag börjat lyssna på den här sortens deckare eftersom de allt brutalare kriminalromanerna fick mig att må dåligt. Jag orkar inte med fler bittra, socialt inkompetenta, stöddiga vanliga-regler-gäller-inte-mig-poliser med kraschade förhållanden och spritproblem som vadar i brutalt skändade kvinnolik och mest löser brott med hjälp av tekniska finesser.
Louise Penny har förlagt handlingen till den pyttiga byn Three Pines några mil från Montreal där alla känner alla och med det klassiska galleriet av karaktärer som bögen, den egensinniga äldre damen, det gifta paret, flera hundar och så den briljante Armand Gamache. När Jane Neal hittas död chockar det hela byn. Det finns inte en enda bybo som har något ont att säga om den före detta lärarinnan och konstnären. Det finns flera misstänkta, men bara en skyldig och som lyssnare vilseleddes jag vid flera tillfällen och det är tack vare att det var flera timmar kvar av boken som jag begrep att polisen var ute och cyklade.
Miljöbeskrivningarna är fina och får mig att vilja flytta till en pyttig by där alla känner alla. Karaktärerna känns mänskliga och trovärdiga och dialogerna är lysande och jag skrattade för mig själv många gånger. Thomas Bolme gör en underbar uppläsning och den här genren passar honom. En snäll bok till en snäll uppläsare. När den var slut fortsatte jag direkt med ”Nådastöt” som tar vid ett drygt år senare och med den sortens vinter som jag numera bara drömmer om. Thomas Bolme fortsätter att läsa för mig. Tyvärr, är det en annan uppläsare av tredje och fjärde boken.
Jag kan läsa själv också och har precis läst ut ”Etthundra mil” av Jojo Moyes. Nu befinner jag mig i den sortens vakuum som en riktigt, riktigt bra bok alltid lämnar mig i. Det pågår en sorts litterär matsmältning där jag suger på den kvardröjande lustkänslan medan endorfinerna rusar genom kroppen. Åh, tänk att kunna skriva så…
Jesse Thomas sliter som ett djur för att få livet att gå ihop sedan hennes man lämnade henne att ensam ta hand om dottern Tanzie och styvsonen Nicky. Ed Nicholls är en IT-miljonär som tvingas att hålla sig undan efter att ett försök att hjälpa en gammal skolkompis visade sig vara ett ödesdigert misstag. Jesses och Eds vägar korsas och på en impuls att göra en osjälvisk handling erbjuder sig Ed att skjutsa Jesse och barnen hela vägen till Aberdeen för att Tanzie ska kunna delta i en matteolympiad. Man sitter inte instängda i en bil tillsammans i en hel vecka utan att bli påverkad av varandra och allt som den sortens resa kan för med sig.
Det handlar om klasskillnader och om att inte tappa tron på det goda. Det är en sak att slänga ur sig ”Det ordnar sig” i tid och otid och en annan sak att verkligen tro på att det kommer att ordna sig och att dessutom fortsätta tro det efter den ena käftsmällen efter den andra. Jesses problem är problem med stort P medan Eds problem är av i-landsvarianten. Jesse säger: ”Jag tänkte på det när jag låg i badet … det där med att ’behandla andra som du själv vill bli behandlad’, det funkar ju bara om alla andra också gör det. Men det är det ingen som gör. Världen är full av människor som ger blanka fan i alla andra. De är beredda att gå över lik för att få det de själva vill ha. De trampar till och med på sina egna barn.” Nicky skriver i sin blogg: ”Det är det här jag inte fattar; jag fattar inte hur vår familj mer eller mindre alltid gör rätt, men ändå alltid hamnar i skiten.” Jag känner igen mig i både det Jesse säger och det Nicky skriver. När det verkar som om man inte får någon som helst utdelning på att behandla andra människor med respekt eller att göra rätt för sig, så blir det till slut svårt att intala sig att det kommer att ordna sig och det är då man måste intala sig att man gör det rätta för sin egen skull.
Karaktärerna i Jojo Moyes böcker är mänskliga och trovärdiga och långt ifrån perfekta. De har sina svaga ögonblick när de gör mindre genomtänkta val och får ta konsekvenserna. Det gillar jag! Det som jag inte gillar fullt lika mycket är att alla alltid får det de förtjänar i slutet. Det ordnar sig verkligen. Är det det som gör att boken kallas för feel-good? Hennes böcker får mig att må bra hela vägen fram till slutet när jag alltid känner som jag gör när jag fått i mig för mycket sött.
Hushållspappershållare (vilket jäkla ord!). Jag letade efter en sån av ek, men hittade ingen. Då gick jag in på Bluebox och hittade den här som inte är av ek – långt ifrån – utan av stabil, färgstark plast. Matcha i all ära, men det är roligt med sånt som bryter av. Jag blir glad av den!
För ett par månader sedan köpte vi färsk basilika som vi jag har lyckats hålla vid liv; jag har till och med beskurit den utan att den tog skada. Pär, som chefar för matlagningen, vill ha fler färska örter och nu har vi ökat antalet med 100% och har införskaffat en örtkruka.
Dörrstoppar. Minns ni den röda i form av en råtta i kläm? Den har gått hädan och ersatts av en svart klassisk sak utan minsta antydan till djurplågeri. När jag kikade runt på nätet hittade jag förvånansvärt många dörrstoppar i form av just djur som satt i kläm. Varför? Det finns en likadan i köket.
En liten lap-top-borste. Den har jag varit sugen på länge och nu har jag en! Även om den egentligen inte har med renoveringens prickar över i:et får den vara med i det här inlägget.
En 60 minuters promenad i riktigt bra tempo, nästan power-walk! Det var så skönt att orka, att inte ha ont. Det känns som om jag inte är direkt bortskämd med sånt. Jag körde min egen variant av intervallträning: en försiktig start med ett jämnt tempo i en otäck backe. Sedan drog jag upp tempot och pinnade på tills jag såg en katt som lixom stod och väntade. Den jamade och jag jamade tillbaka och sedan fick jag klia den på huvudet. Endorfinkick! När jag fortsatte drog jag upp tempot igen tills jag kom till ”stallet” där det växer enorma hundkäx och jag fick syn på 2 rådjur. Jag smög fram för att inte skrämma dem och fick syn på det ena.
En sista tempoökning fram till gångvägen vid Flaten där jag såg en katt till! Men den var inte lika tuff och när jag stannade och hälsade såg den skräckslagen ut och försvann in i det höga gräset. I den sista backen vid gymnasiet blev jag trött och tappade fart, men det var med gott samvete.
Jag satt i soffhörnet med ljudbok & spel när tröttheten övermannade mig. Jag satte mobillarmet på halv 13 för att inte sova förbi lunchen, men när larmet gick igång stängde jag bara av och somnade om, fortfarande sittande och sov en timme till. När jag vaknade hade jag ont i nacken och huvudet. Det är en trött dag. Fyrbeningarna fick vänta 25 extra på sin frukost eftersom jag råkade somna om och just nu har jag mest lust att lägga mig och tryna.
Ofokuserade blandade tankar om Kolmården.
Med tanke på den rika vätan i midsommarhelgen kände jag förtröstan över att så många svenskar och en hel del turister tog sig till Kolmården i vettiga kläder dvs. bra skor och färgglada regnjackor och med ett och annat paraply. De valde att vara ute i stället för att sitta inne och gnälla över vädret. Gårdagens väder bestod av lite stänk vid 2 tillfällen och en rejäl åskskur vid halv 16.
När vi stod i kön till Safari-linbanan såg jag inte en enda mobil. Man pratade med varandra och smååt godis och kakor och höll koll på klättriga småbarn. Det finns hopp!
Delfintränaren och falkeneraren – människor som har djurets förtroende. Att få ett djurs förtroende utan att kunna kommunicera med ord är som att få högsta pris, den störtsta bucklan, den glansigaste guldmedaljen. När ett djur visar att det litar på dig och söker sig till dig så är det 100% fritt från baktankar och tjänster & gentjänster. När Selma tycker att vi har gosat färdigt, så går hon och pysslar med annat ett tag, men jag sitter kvar och hon kommer tillbaka. Gorillorna är inte tränade till att stila framför våra kameror och jag tyckte om de 2 som satt med ryggarna mot oss medan vi var där. Respekt!
Självrespekt. Hur kan någon med den minsta uns självrespekt plocka fram en selfie-pinne, placera mobilen och sedan arrangera familjen för en selfie?
Än en gång har jag hamnat i en ljudbokssvacka där jag ratar den ena boken efter den andra antingen pga. att den är ointressant, urtrist, inte kommer någon vart eller är uselt uppläst (det sista är synd eftersom det finns de som kan vara bra, men att läsaren förstör den). En av de ratade var en kriminalroman/deckare som inleddes med att en kvinna var i en utsatt situation för att sedan hoppa till hur en kvinna dog pga. gräsliga knivskador och då fick jag nog. Så satans nog att jag nästan kräktes! Herre gud i bokhimlen – det måste finnas mer än detta ständiga slaktande av kvinnor!! Det känns som om jag har passerat en gräns som innebär att jag känner mig hudlös. Jag klarar inte längre av att distansera mig genom att påstå att jag är intresserad av det psykologiska i det hela. Det som ges ut i bokform idag är bara den ena fantasilösa och själlösa kriminalromanen efter den andra och jag tycker att det är oerhört märkligt att det hela tiden publiceras nya författare inom den här genren när det är så löjligt svårt att passera genom förlagens nålsöga med mindre än att man återuppfinner boken helt och hållet. Som författare ska man komma med något helt sinnessjukt unikt, men om man inte passar in bland det som efterfrågas – vilket verkar vara just kriminalromaner – så är man fullständigt körd. Moment 22. Det enda som är unikt från den ena deckaren till den andra är namnen på karaktärerna. Den 27 april publicerades på SkrivarSidan ett av mina inlägg i bokbloggen där jag skrev om just den strykande åtgången på kvinnor (Obs! Det var inte jag som valde illustrationen). Jag känner mig frestad att starta en proteströrelse bland bokläsare och bland kvinnliga deckarförfattare. ”Säg nej till fler mördade kvinnor!”. Vägra läsa dessa slaktarberättelser! Ta ditt ansvar som kvinnlig författare och ha ihjäl fler män! Blanda inte in djur och barn över huvud taget! Gränsen är nådd för mig och nu blir det tufft att hitta bra ljudböcker för jag har hittills valt att lyssna på kriminalromaner/deckare framför att köpa de i fysisk bokform och 75% av utbudet är, ta mig tusan, just den sortens böcker!
”Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren, en författaruppläsning. Klara Zimmergrens göteborska var mysig att lyssna till. Hon har samma humor som jag och den sortens uppfinningsrika språk som fick mig att tänka på Fredrik Backman. Jag skrattade en del, log väldigt ofta och fick en varm känsla i kroppen och allt detta trots att hon tar upp ett laddat ämne, ofrivillig barnlöshet. Mia Skäringer upptäckte jag när jag såg ”Solsidan” och sedan fick jag veta att hon utgjorde den ena halvan av ”Mia & Klara”. Jag såg en snutt av ”Mia & Klara” på svt.play och tyckte att de var urfåniga. När någon säger att något är ”hysteriskt roligt” kan de lika gärna hissa röd flagg och jag hissar röd flagg för ”Mia & Klara”. När det gick upp för mig att Klara var ena halvan av ”M & K” blev jag besviken och ett tag tyckte inte att hon var rolig längre utan bara fånig. Det är svårt med humor medan det är lättare att vara allvarlig och att blanda ofrivillig barnlöshet med lustigheter är riskabelt och KZ gör det hyfsat. Det märks att hon har en komisk bas och det märks att barnlösheten är känslig. Kanske är det för känsligt och därför vågar hon inte lämna ut sig helt. Jag fick ingen känsla för hur tärande det förmodligen är eller hur det egentligen påverkade förhållandet med L. Ingen tidsuppfattning mer än i förbigående. Något som framgick desto tydligare var hennes kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Där fångade hon mig! Jag led med henne när hon fick avliva Anton och jag blev varm av glädje när de hämtade hem Frasse och jag blev grön av avund när hon berättade om reportagen för ”Djursjukhuset”. I det stora hela är boken värd att lyssna på om man vill ha omväxling till uppsjön av deckare och mysromaner.