Jag är ledsen. Inte deprimerad eller plågad av ångest utan ledsen. Jag tror jag har varit det sedan jag avslutade hundvaktandet. Självförtroendet är stukat och det blev inte bättre av påskaftonens dramatik. När jag träffar personer som jag inte kommer överens med, där ogillandet är ensidigt eller ömsesidigt är det ingenting jag grunnar på någon längre stund. Jag gillar egentligen inte människor, så det känns inte som någon större förlust. När jag misslyckas i mina relationer till djur – det är en helt annan sak. Det tar jag personligt eftersom djur alltid, alltid är betydligt ärligare och mindre insmickrande än vad människor är. När hunden Selma tydde sig till mig från första stund vi möttes var det en kick för självförtroendet och självkänslan. Jag blev ledsen för att jag inte klarade av ge henne det hon behövde. Kaninen Selma hade jag oerhört starka band till och när jag blev vittne till hur hon, bokstavligen, kvävdes till döds knäckte det mig för lång tid framöver. Jag har haft en nära kontakt med alla våra marsvin genom åren, några blev mina Hjärtegrisar och jag har sörjt alla. När Mio kom in i våra liv blev kontakten inte lika nära eftersom Elin då hade flyttat hemifrån och det är samma sak med Juni, men det betyder inte att jag inte tagit illa vid mig. När det gäller djur vill jag att alla ska tycka om mig. Japp, så är det. Alla djur vare sig det är husdjur eller vilda djur. Även om varken Elin eller Robin anklagar mig för att Juni smet ut tar jag det som ett personligt misslyckande eftersom hon inte upplevde det som att jag kunde hjälpa henne. Jag promenerade idag och när jag kom gående längs trottoaren utanför gymnasiet såg jag någonting längre fram, någonting krökt. ”Låt det vara en gren. Låt det vara en gren…” Det var en ekorre. En död ekorre som förmodligen blivit påkörd och flugit åt sidan av farten. 2 kvinnor kom gående från andra hållet, slängde en blick på det döda djuret och rynkade på näsan. De rynkade faktisk på näsan! Är det baciller de rynkade på näsan åt? Jag nöp tag i svanstippen och lyfte den. Den hade stelnat, men hade inte legat så länge att något djur hade varit på den. Jag lade den i diket vid sidan av trottoaren och rev loss gräs som jag täckte den med. Jag blev ledsen, mer ledsen än vad jag redan var. Ledsen och trött.
Ett några år gammalt foto på vår egen ekorre, Kurre.
Jag sov inte bra i natt. Halsbränna och orolig mage. Jag åt för mycket skräp igår. Dessutom precis innan jag lade mig. Jag tillbringade en del tid på toaletten när det kändes som att jag skulle kräkas. Halv 8 gick jag upp och gav Bibbi frukost, tillbringade tid på toaletten, åt lite yoghurt och sedan gick jag till Juni. Det gick långsamt. Jag hade ont över allt och det var varmt. Jag intalade mig att för varje steg kom jag närmare slutmålet och sedan skulle jag ta bussen tillbaka.
Elin och Robin bor på bottenvåningen med fönster mot baksidan som är en enda stor trädgård. Det finns en balkongdörr med möjlighet att bygga en trappa ut till baksidan. Elin brukar öppna upp en glipa för att vädra och Juni brukar sitta där och andas in frisk luft.
När jag kom dit idag fixade jag mat, vatten och kattlådan och gjorde sedan en kopp te medan jag väntade på bussen som bara går 1 gång i timmen på helgerna. Jag var lite nervös för att Juni kanske skulle försöka smita ut och jag hade vridit soffan så att den höll balkongdörren på plats. När jag satt vid köksbordet hörde jag konstiga skrapanden och jamanden. Till min oerhörda fasa såg jag att Juni tagit sig ut och ned på marken och nu gjorde fruktlösa försök att hoppa upp igen. ”Nej! Nej, nej, nej, nej, nej det får inte vara sant!!” Jag gapade och skrek och sedan knuffade jag undan soffan, vräkte upp balkongdörren, satte mig på knä och hoppades nå henne när hon hoppade. Det lyckades inte. Då rusade jag ut ur lägenheten i hopp om att kunna fånga henne. Hon är svårflörtad och hade ingen lust att komma till mig. Det stod en kratta, sopborste och lövkorg invid väggen. Jag tog lövkorgen och bad en tyst bön om att kunna fånga henne under den, men hon stack iväg som en pil mot parkeringen och in under en bil där hon satt och jamade. När jag försökte få ut henne med hjälp av en gren smet hon in under en annan bil, men jag kunde inte se henne. Jag hörde bara hennes jamanden. Jag kröp omkring i gruset, kollade från olika håll, men hon syntes inte alls. Vart hade hon tagit vägen?! En kvinna kom förbi och jag frågade om bodde där eller visste något om katter. Hon svarade nekande på båda och föreslog att jag skulle locka henne med leverpastej, men jag förklarade att Juni inte gillar någonting sånt, att hon bara äter torrfoder. Juni fortsatte jama. Paniken ökade hela tiden. Vilken jävla mardröm! Jag som egentligen inte ens hade velat vara kattvakt! Vad skulle Elin och Robin säga om deras katt var borta när de kom hem? Så kom en kvinna gående över gräsmattan och frågade om jag behövde hjälp. ”Har du nån erfarenhet av katter?” frågade jag och det hade hon. Det var C från ett av grannhusen. Hon tipsade om att hon kunde ta en planka som Juni kunde använda för att ta sig in. Smart! Min hjärna hade gått i baklås. Vi fortsatte att leta tillsammans och till slut förstod C att Juni hade krupit in under en stor skåpbil och lagt sig ovanpå motordelen (?). C lade sig på rygg i gruset med överkroppen till hälften under bilen och försökte locka fram Juni. Jag skyndade mig in i lägenheten igen för att försöka hitta godis att locka med, men hittade inget och det slutade med att jag tog en näve torrfoder. C kröp tillbaka in under bilen, men Juni var inte intresserad. Förmodligen var hon för rädd för att vilja ha någonting alls. Skulle en domkraft fungera? Om bilen hissades upp kanske larmet skulle gå igång och skrämma henne ännu mer. Jag gick tillbaka till lägenheten och hämtade mobilen för att kunna söka på registreringsnumret, men den stod inte skriven på en privatperson. Jag ringde 11414 för att höra med polisen. Telefonkö. Jag valde möjligheten att de skulle ringa upp mig i stället. Vid det här laget hade jag gråtit flera gånger och C hade tröstat mig och sagt att det skulle ordna sig, att vi skulle få ut henne. Jag trodde henne faktiskt inte. Det vågade jag inte. En bil svängde in på parkeringen och 2 killar klev ur. Visste de vem som ägde bilen? Nej, men den ena svarade att han var där för att hälsa på sina föräldrar som säkert kunde svara på det. Medan vi väntade ringde polisen upp mig och jag förklarade situationen och frågade om det var ok att sätta en domkraft på en bil om ägaren i fråga inte var i närheten, men det kunde hon inte svara på. Då kom killarna tillbaka och vinkade att jag skulle följa med dem. Ägaren bor i uppgången bredvid och under över alla under var han hemma! Det var en kvinna som öppnade, M, och hon höll en katt i famnen. Hon förstod sig alltså på katter. Bra! Jag förklarade allt igen och hon sa att de skulle komma ut. Under tiden hade de 2 killarna gått, så jag fick ingen möjlighet att tacka dem. M kom ut tillsammans med T och de snackade taktik med C. Jag har noll erfarenhet av både katter och bilar, jag har inte ens körkort. C förklarade att hon hade en domkraft modell stor & rejäl hemma som hon kunde hämta. Sagt och gjort. Medan vi väntade berättade T att de hade haft en katt som klättrat högt, högt upp i en lind och sedan inte vågat komma ned – en klassiker. Det hade slutat med att de sågat ned trädet. Bara tanken på att såga ned ett fullt friskt träd på grund av en katt…. T sa också att den här situationen är en mardröm eftersom det inte är första gången en katt krupit in på ett sånt ställe och dött när bilen startats. C kom tillbaka med domkraften och när hon och T fått den plats hissade de upp bilen så pass att hon kunde åla in lite längre och äntligen, äntligen kom Juni ut därifrån. Hon kom inte springande till mig för att få tröst direkt utan smet iväg och in bakom redskapsboden. Vi beredde oss på att valla in henne, men C följde efter Juni och sedan hördes ett högljutt och protesterande jamande. C kom klivande och hade Juni instoppad under sin jacka. Det var nästan så att knäna vek sig av lättnad! Jag tackade M och T så mycket för hjälpen och skyndade mig in och när jag öppnade dörren förklarade C att Juni krupit in under sängen. Det var där hon alltid brukade ligga när hon precis kommit till Elin och Robin, innan hon börjat känna sig trygg. C ville inte ha någon ersättning för sin hjälp utan sa bara att jag skulle stänga balkongdörren ordentligt. Det gjorde jag. Och köksfönstret. Sedan grät jag högljutt och efter det ringde jag Elin. ”Jag tänker aldrig vara kattvakt mer! Aldrig!!” Jag nästan skrek i mobilen. Teet jag hade tänkt dricka hade förstås kallnat och fick hällas ut. Eftersom Junis mat och vatten redan var fixade samlade jag ihop mina saker och gick ut till bussen. Det hade tagit 1 timme och 15 minuter från det att jag upptäckte att hon smitit ut. En av mitt livs längsta timmar. Glad jävla påsk. Typ.
Behöver jag beskriva hur jag mådde när jag kom hem? Genomsvettig, smutsig, trött, huvudvärk och rödgråtna ögon. Tårarna låg på lut. Jag tog värktabletter och 1 Lergigan. Sedan satte jag mig i soffan och sms:ade en kort, men mer sammanhängande redogörelse till Elin. Efter det blev jag sittande. Jag djupandades och kände mig helt färdig. Med mycket möda och stort besvär duschade jag och gjorde sen lunch. Halvvägs in i andra avsnittet av Downton stängde jag av allt, lade mig ned i soffan och somnade. Jag sov i 2 timmar. Varken Elin eller Robin anklagar mig för det som hände, men mitt självförtroende när det gäller djur har fått sig en törn, en knäck som kommer att ta tid att återställa. Först orkade jag inte vara hundvakt och sedan gick kattvaktandet åt helvete. Jag älskar marsvin!! De kan bli sjuka och de kan dö, men de smiter inte, de fräser inte åt en, de skäller inte, de kräver inte flera promenader om dagen.
Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.
Det var inte alltför länge sedan de var där…
Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.
Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.
Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev ”bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat ”Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: ”En ensam färd”!!
Mio fick somna in idag. Han fick akuta magproblem som började igår kväll och att låta honom somna in var det skonsammaste alternativet för honom.
Elin och Mio fick lära känna varandra under ett kort år och det blev ett bra år för honom. Även för Elin, antar jag, men jag känner främst att Mios sista år nog blev hans bästa för Elin har lagt ned hela sin själ och hjärta i omsorgen om honom och då tänker jag främst på hur många veterinärbesök de har varit på. När Elin hade haft honom i endast 4 månader hade de redan varit på 10 besök!! Jag vet inte hur många det har blivit sedan dess och vill egentligen inte tänka på utan det jag blir så satans arg och förtvivlad över är de tidigare ägarna som tydligen lämnade Mio hos Djurens Chans på grund av ”platsbrist”! Jag är övertygad om att det var till följd av veterinärräkningarna som kom av hans tandproblem (tandproblem hos gnagare täcks, ironiskt nog, inte av försäkringen). Hur är det möjligt att bygga en verksamhet på att den som väljer att ta hand om ett övergivet djur inte blir korrekt informerad om djurets hälsa och heller inte kan lämna tillbaka det?! Välj inte Djurens chans om du vill ge ett djur ett hem!
Det blev inget bra besök hos psyk idag. L inledde med att fråga vad jag hade funderat på sedan förra mötet och då vällde allt ur mig. Vi skulle ha fortsatt utredningen eller den diagnostiska intervjun som det egentligen heter, men jag var inte i skick att kunna genomföra en sådan. Jag grät och beklagade mig och citerade Anne Heberlein: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Inläggning i syfte att hålla koll på både mig och upptrappning av ny medicin. Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig!! För att citera mig själv: ”Jag hatar sjukhusmiljön. Hatar med versaler! Jag blir inlagd för att hållas koll på och medicineringen startar. Jag får träffa en läkare någon enstaka gång och kanske en terapeut lite oftare, men resten av tiden? Sjukhusmiljön får mig alltid att må sämre! Aldrig! Jag åker hellre hit en gång om dagen för kontroller än ligger inlagd.” Budskapet borde ha gått fram, eller hur?
Jag fick träffa den överläkare hon arbetar i lag med och jag fick inget bra första intryck av honom. Vid det laget var jag trött och mosig i huvudet och hade svårt att koncentrera mig, så hans frågor fick mig att känna mig ansatt och ifrågasatt. Jag orkar inte skriva ned turerna i det samtalet… Det slutade med att jag ska börja med Venlafaxin igen på 75 mg eftersom magen inte protesterade mot det. Antiklimax kryddat med att jag kände mig dum på gränsen till en drama queen som mer eller mindre hotade med självmord, men inte ville ta emot hjälp utan bara ha uppmärksamheten.
Det jag hade velat få sagt till överläkaren var följande: på försommaren kom jag till husläkaren och förklarade att min nedstämdhet bara blev sämre trots medicinering och att det kanske var läge att prova något nytt. Det var utgångsläget. MR föreslog då Venlafaxin 75 mg. Vid ett återbesök konstaterades att medicinen hade en något förhöjande effekt utan några allvarligare, kännbara biverkningar och vi ökade till 150 och det var då jag märkte att magen lade ned sin verksamhet. Det var den bristen på verksamhet som gjorde att jag kände att det var nödvändigt att byta (och inte bara gå tillbaka till 75 mg). Eftersom MR inte känner sig hemma på det området remissade han mig till psyk i Södertälje.
Det blev en knapp timme allt som allt. L tog ett blodtryck eftersom Venlafaxin kan förhöja det (140/90 som är ovanligt högt för att vara mig, men som hon inte reagerade nämnvärt på). Sedan gick jag till apoteket vid sjukhusets huvudentré och hade den turen att Pär kunde hämta mig där på väg hem från arbetet. Jag vet att jag kommer att få en ny tid hos L när jag är mer stabil för att fortsätta intervjun/utredningen. Jag tror att jag kommer att få en tid i det andra teamet hos psyk som är mer kopplade till det medicinska. Jag var, som sagt, trött och luddig i huvudet.
”Om du hade möjlighet att önska dig precis vad du ville just nu, vad skulle det vara?” frågade L mig idag. Jag lyckades få tag i något bland allt ludd och svarade att jag ville en mirakelkur som får mig att gå ned 35-40 kg och sedan en stuga i skogen omgiven av djur utan ”en enda jävla människa”.
Så svårt att ta mig ur sängen. Trött och med en huvudvärk som hängde hotande ovanför ögonbrynen. När varken vatten eller frisk luft (tur & retur Konsum) hjälpte tog jag 2 Treo vid lunch och de fungerade och jag blev lika förvånad som vanligt. Efter lunchen tränade jag med gummibanden. Nu har jag arbetat mig upp till ett fullt pass. Det gick bra och det var riktigt skönt! Jag hamnade i ett flyt där den ena övningen lätt övergick i den andra och jag tror faktiskt att jag kände av endorfinerna för första gången på mycket lång tid! Armar och skuldror åkte på storstryk och det kommer förhoppningsvis att kännas av i morgon.
Hasselnötterna på gång.
Vildros, lavender, iris, trollhassel, björk, granatäpple, mandel och citron – en härlig doftbukett! Jag har snöat in på Weledas hudvård. För några år sedan var det Nivea och precis som med Nivea är det allt eller inget som gäller. Duschkrämen med lavender är min favorit just nu och hudkrämen med mandel är som sammet och så fotkrämen som sugs in som av en svamp och doftar citronkola! Hudvårdsprodukter är bland det lyxigaste jag vet och jag älskar att snöa in en viss produktserie. De behöver inte vara dyra. Weleda kostar mer än Nivea, men känns bra för samvetet eftersom de är ekologiska och helt fria från syntetiska konserveringsmedel, färg- och parfymämnen samt från parabener. Och så är de inte testade på djur – nästan viktigast för mig.
När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara ”platsbrits”. Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.
Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.
Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?
Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!
”Väggen” av Marlen Haushofer kom ut 1963, på svenska 1988 och nu i en nyöversättning. En kvinna följer med sin kusin med man till en jaktstuga för några dagars semester. När hon går till sängs första kvällen är hon ensam i stugan. Nästa morgon är hon fortfarande ensam och upptäcker en osynlig vägg en bit bort i dalen. På andra sidan väggen är alla människor och djur döda. Det är bara hon kvar. Och en hund, en gammal katt och en ko.
Hur skulle jag själv ha reagerat när jag insåg att det inte fanns en enda levande människa kvar? Det är en insikt som kommer gradvis till kvinnan. Hon är handlingskraftig och ser till att skaffa det hon behöver för att överleva, men humöret och den fysiska orken pendlar och det är den gestaltningen som grep tag i mig. Hon har ingen att tala med. Ingen elektricitet. Definitivt ingen tv eller dator – hon har inte ens tillgång till vettiga böcker. 2 pennor, men nästan inget papper att skriva på. Hon är ENSAM.
Boken passar in i dagens flodvåg av dystopiska berättelser där hela samhällsstrukturen kraschar. Vem överlever? Vill man överleva? Den frågan ställer hon till sig själv och det är en detalj som är självklar för mig, men som sällan finns med i dagens dystopier.
Jag ser inte så mycket på film längre. Det är förmodligen en övergående period, men det finns så mycket skräp att jag tappar lusten att ens försöka vaska fram eventuella guldkorn. Idag lyckades jag faktiskt hitta ett guldkorn i form av filmen ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” (filmmanuset läste jag i bokform i februari och hade lyckligtvis förträngt detaljerna, så filmen kändes ny) som har släppts på Netflix. Det var precis rätt film för mig just där och då och jag föll pladask! Den gör sig myyyyycket bättre som film än i manusform om jag uttrycker det så. Det handlar om magi och det handlar om djur – behöver jag skriva mer? Den här filmen ska jag köpa!
En nifflare älskar allt som glittrar och har tagit sig in i en juvelbutik. Här försöker den gömma sig för Newt Scamander. I skyltfönstret. Det går ju jättebra…
Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.
Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.
Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!
