Etikett: dille

Läskramp

Varför är det så svårt att hålla igång det som jag tycker om och som jag mår bra av? Skrivkramp är ett vedertaget begrepp och nu tycker jag att läskramp oxå ska bli det. Mina små hyllor i läsrummet innehåller många böcker. Både sådana jag redan har läst och vill läsa om och helt nya. Det brukar fungera att läsa om en favorit bara för att komma igång och minska kraven på koncentration, men inte den här gången. Jag har så svårt att kompromissa. När jag hittar något jag tycker om, vare sig det handlar om något ätbart, en genre, ett intresse, ett spel, så är det endast det som gäller. Jag brukar kalla de för dillen. I somras återupptäckte jag The Sims 4 och kunde sitta och bygga hus i timmar. Jag hittade en bokserie om Alex Verus av Benedict Jacka och så läste jag den ena boken efter den andra tills det tog stopp. Jag har återupptäckt Start, den rostade havremüslin (det kallas granooooola numera) och, ja, jag skulle kunna äta det till frukost, lunch och middag. Jag jobbar hela tiden med att variera mig för när ett dille går över känner jag mig ofta lite vilsen. ”Och nu då?” En form av trygghet som försvinner när jag plötsligt får tid över eller måste välja något nytt att äta. Jag blir så ofta sååååå trött på mig själv. De senaste 2 veckorna har jag börjat lösa korsord igen och har till och med skaffat en prenumeration på favoriten från förr, ”Bra korsord”. Det tog faktiskt ett tag innan hjärnan hade snappat upp korsords-tänkandet, att läsa det som står i rutan, men inte alltid bokstavligt och att det finns återkommande ord, en form av muskelminne. För att återknyta till inledningen om läskramp. När jag slutade blogga för 2 år sedan, så försvann recensionerna oxå, men jag ville minnas vilka böcker jag hade läst och vad jag tyckte om dem, så jag köpte mig en läsdagbok. Hos Bokus finns en vacker sådan av Ann Handell som heter ”Boksamlingen”. Förutom titel, författare och handling kan jag fylla i vad jag tycker om språket, om någon särskild tanke eller känsla finns kvar. Det finns sidor för favoriter eller de sämsta böcker jag har läst, citat eller en minnesvärd inledning. Jag skriver mer när jag gillar en bok och när jag inte gillar den skriver jag varför (och sen ställer jag ut en i föreningens soprum där vi har en hylla för böcker och filmer). Jag läser inte ut en bok jag inte gillar, det har jag slutat med för länge sedan för det gränsar till självplågeri och fyller inget som helst syfte. De gånger jag verkligen inte gillar en bok skriver jag bara titel och författare och sen drar jag ett diagonalt streck över sidan. En detalj jag uppskattar och som får läsdagboken att kännas lyxig är bokmärket av tyg. Jag lyssnar fortfarande på böcker via Storytel och jag har blivit så kräsen när det gäller översättningar, bra svenska och inläsare att jag allt oftare lyssnar på engelska när den möjligheten finns. Det här har fört med sig att jag även har börjat läsa på engelska (igen) och fördelen med det är att jag slipper hänga upp mig på om det är bra engelska eller inte. Hehe. Brittisk engelska är ljuvligt att lyssna på.

Önskningar

”Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. ”Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.

Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.

Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den.  Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.

Dille

Dillet kommer och dillet går, en fix idé som aldrig består, men som är väldigt intensiv så länge den huserar i mitt huvud. Det senaste dillet är ljusslingor dvs. dekorativ inomhusbelysning.  Jag snokade runt på nätet och hittade de jag letade efter hos Designonline.se – Irislights.

Enfärgad med vita bollar.

Dusty Pink hänger vid sängen i läsrummet. Behagligt ljus.

”Tivoli”-färgerna får hänga vid balkongen för att piffa upp det övervägande gråtonade vardagsrummet.

Min Wrendale-samling har fått tillökning i form av en burk för köksredskapen. Jag älskar det där smågalna utseendet!

Biljakt med blytunga ben

Det var ångest och godissug som fick iväg mig på promenad idag. 75 minuter. Igår hade jag vinterjacka och isbuggar, idag tunn jacka och MBT-skor. Från 1 plusgrad ena dagen till 10 plusgrader nästa dag. Med tanke på att vi består av mest vatten är det inte så konstigt om kroppen reagerar på whiplash-vädret med trötthet, ledvärk och huvudvärk. Jag hade bly i benen, i alla fall i låren och det gick inte så fort. Det tog nog upp emot en halv timme innan det lossnade och blev skönt. Jag gick på biljakt. Närmare bestämt ferrarisar med hallonsmak. Mitt senaste dille. De finns inte på Konsum längre – meh!! Pär är sjuk och kommer inte att handla på Stora Coop i morgon som han brukar där de har ferrarisar. När jag började gå tänkte jag mig Ica, men chansade och vek av mot Filmkedjan. Jag gick längs med godisfacken – och de är många! – , men såg inga ferrarisar förrän i slutet av den sista. Vardagsspänning de luxe! Jag skopade i en påse så att jag klarar mig både fredag och lördag.

Begärliga fordon!

MBT-skorna är bättre att gå i, men jag fick lik förbannat ont och jag har känt mig trött och nere resten av dagen. Kroppen pallar inte att jag tränar varje dag. Inte så länge jag släpar runt på en schäfer.

Dagens låtlisterepresentant är Röyksopp tillsammans med Susanne Sundför och låten ”Never ever”. En ny favorit! De gjorde ”Running to the sea” för något år sedan som jag fortfarande inte har tröttnat på.

Intressant

Är självhypnos som ett sockerpiller eller fungerar det verkligen? Idag lyssnade jag för femte gången. Hon talar till mitt undermedvetna sinne (fast hon säger o-medvetna och gissa om jag stör mig på det…). Jag kommer inte att känna behov av att småäta mellan måltiderna. (Det problemet har jag inte. Faktiskt). Jag kommer att vilja äta sunda och näringsriktiga måltider. Jag kommer inte att känna sug efter godis. Jag kommer att bli gladare och fyllas av mer energi. Och så vidare. Igår försökte jag ha fredaxmys med choklad och chips. Det började när jag satt i soffan och läste och konstaterade att 1) teet var inte gott och 2) jag var småhungrig. Godisdelen av mig såg det som ett ypperligt tillfälle att knapra chips för chips är alltid godast när jag är hungrig. Det var Estrellas Ranch & Sourcream. Vad är det med den där förbaskade gräddfilen som har blivit smaksättare till varenda chipsvariant?! Det är inte gott! Det var inte gott igår heller. Gräddfilens känsla av sur mjölk friska syrlighet gav inte saltet eller de övriga kryddorna en chans (det är salt i kombination med smaken av potatis som jag gillar). Dessutom var chipsen hårda (Estrella kallar det för knaprighet). Trots att varken det första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte eller sjunde chipset inte var gott fortsatte jag för jag vet att jag tycker om chips! Jag kan inte leva utan chips!! Men icke. Så förnuftet tog över och jag lade undan påsen. Lite senare åt jag Kinder Bueno, mitt senaste dille, men det var inte gott det heller. Trots det åt jag båda. Godisdelen av mig framhärdade. ”Det blir säkert gott när du tar nästa tugga. Du kunde ju sätta i dig 3 såna här för ett tag sedan och ändå vilja ha fler!” Nope. Jag provade med chipsen en gång till. För säkerhets skull. Nope. Intressant, tyckte jag. Det som har varit än mer intressant är att idag när jag inte har haft något godis att tugga på (chipsen har jag förlorat hoppet om trots att de ligger kvar i skåpet), så har jag känt en sorts lättnad. Lättnad. Lättnadskänsla i kombination med frånvaro av smaskens är helt ny för mig. Jag är mer van vid att känna mig lugn och lättad när jag vet att skåpen är fyllda så att jag kan klara en mindre belägring. Intressant. Mycket intressant! För att återknyta till inledningen om hypnos och sockerpiller: är det suggestionen som fungerar eller är det graden av min angelägenhet och beslutsamhet som ligger bakom förändringen? Vem vet? Vem bryr sig?! Det viktiga är väl att det fungerar, eller hur?

Benmuskler och hudvård

Stavgång i 60 minuter och det gick väl an. Jag hade i alla fall armkraft nog att trycka ihop stavarna. När jag kom hem gjorde jag 40 knäböjningar enligt utmaningen och de kändes! Jag har aldrig gjort så många i ett svep förut. Lårmusklerna har blivit mycket starkare sedan jag började göra den övningen i samband med gummibandsträningen och det faktum att jag pallar 40 stycken efter 1 timmes stavgång är ett bevis på att de har effekt! Det är skönt att ha starkare benmuskler.

Förra sommaren letade jag med ljus och lykta efter hudvårdsprodukter som kunde få bukt med mina torra partier i ansiktet. Det visade sig att Nivea hade vad jag behövde. Jag fick för mig att sno lite av Elins ansiktsskrubb och jag tyckte mycket om den. Det behövdes inte mer för att dra igång ett dille som fortfarande, ett drygt år senare, håller i sig, men dillet håller i sig för att det fungerar, doftar fräscht och inte är löjligt dyrt. De torra partierna är helt borta. Hyn är mjuk och len och känns fräsch. Det enda jag inte använder är hudlotionen för den räcker inte hela vägen, så där håller jag fast vid Essex.