”De sju systrarna” av Lucinda Riley. Jag behövde 100 sidor, en femtedel, för att bestämma att boken inte var läsvärd. Det var en irriterande fixering vid systrarnas utseende och i synnerhet vid Maias eftersom hon är huvudpersonen i den första delen. Hon är såååå vacker att alla hela tiden måste påtala det. Samtalen systrarna emellan känns onaturliga eftersom de avslutar varannan mening med ”älskade syster”. Deras fostermor är blid och vän och ”kan inte säga mer än så, chérie” eller ”jag vet inte mer än du, chérie”. Det är för mystistifikt och utstuderat kring Pa Salts liv och död. Blä!
