Etikett: berätta

Inledningen på en släktkrönika

”Harrys sång” av Jeffrey Archer. Det här är en produktiv författare som jag har fått för mig att jag tycker om, men jag är inte säker på att jag har läst någon av hans böcker. Det låter helknäppt, det håller jag med om. Jag blir nog tvungen att kila upp på övervåningen och leta bland alla hundratals osorterade böcker om han finns där …

Nåväl, nu har jag läst en av Jeffrey Archers böcker i alla fall och det är en av hans senaste och kom ut på engelska 2011 under titeln ”Only time will tell”. ”Harrys sång” är den första boken i Cliftonkrönikan. Jag gillar släktkrönikor för de är alltid innehållsrika med många olika karaktärer och ofta bildar de förgrunden till historiska händelser. Den här krönikan inleds i Bristol i England 1920 när Harry Clifton ser dagens ljus. Han är en speciell liten pojke som växer upp med sin mamma Maisie, sin morbror, mormor och morfar i de ruffigare delarna av staden. Han tillbringar mycket tid tillsammans med sin morbror Stan som arbetar i hamnen. Det visar sig att Harry har en fantastisk sångröst och han älskar att sjunga. Han går med i kyrkans gosskör där en möjlighet till exklusiva studier uppenbarar sig. Maisie har alltid varit fåordig när Harry har frågat om sin pappa. ”Han dog i kriget.” Mer än så får han inte veta, men medan åren går avslöjas lite i taget. Hans mamma är långt ifrån ensam om att inte vilja berätta något och det vet man ju hur det är med hemligheter: ju fler som är invigda desto större är risken att allt kommer fram. Och det gör det.

Den här boken är bra, tillräckligt bra för att jag ville fortsätta med den andra delen. Fördelen med en släktkrönika är, som sagt, ett stort antal karaktärer. Det kan oxå bli en nackdel. Jeffrey Archer hoppar fram och tillbaka mellan karaktärerna och även om övergångarna är tydligt avskiljda och markerade blir djupet lidande av antalet. Personerna känns kategoriska och platta; de är antingen enbart goda, hårt arbetande och orättvist behandlade eller enbart själviska och beräknande. Han är en skicklig berättare och det är inga problem att bli sittande och läsa, läsa, läsa. Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att pussla ihop en berättelse med så många personer som har – mer eller mindre – huvudrollen. Deras öden är parallella, men med flera beröringspunkter.

Namnet Harry är för mig så starkt förknippat med unge herr Potter att jag hela tiden ser honom framför mig. Det mörka håret som vägrar ligga platt och de runda glasögonen…

 

Ett ögonblicks verk

”Carolines arv” av Katherine Webb. Oj, vilken bra bok! Jag behövde inte läsa mer än något kapitel innan rysningar av välbehag spred sig i kroppen. Det skulle bli en läsupplevelse att minnas!

Erica och Beth återvänder till familjens släktgods efter att deras mormor har dött. Det är med blandade känslor. Barndomens somrar präglades av lättsinne och äventyr ända tills den sommaren deras kusin försvann spårlöst. Hans försvinnande har plågat Beth under alla år som passerat och hon lider av svåra depressioner. Erica försöker få henne att berätta eftersom hon själv inte minns händelsen. De återser barndomsvännen Dinny som också var med när kusinen försvann. Både Beth och Dinny anser att Erica mår bäst av att inte veta, men Erica ger sig inte. Medan hon luskar och letar hittar hon ett fotografi av deras gammelmormor Caroline med ett barn i famnen, men enligt släktträdet hade inte Caroline något barn när bilden togs. Har fotot något att göra med kusinens försvinnande?

Nutid varvas med minnen från sommaren då det hände och med Carolines historia. Allt pusslas ihop väldigt elegant och det driver berättelsen framåt på ett sätt som gjorde att jag hade svårt att sluta läsa. Enligt Bibliotekstjänst är det ”…välskrivet på en lättillgänglig prosa.”. Exaktemente! Det handlar om obegripliga konsekvenser av ett ögonblicks verk, att vara lyckligt ovetande och att det finns en gräns för hur mycket sorg en människa kan överleva. Gestaltningen av barndomens varma sommar kontra nutidens kalla, blöta vinter är tydlig. Beskrivningen av Carolines liv på en ranch i början av 1900-talet känns trovärdig; att komma från lyx och bekvämlighet i New York till det hårda slitet på en ranch långt från all ära och redlighet var chockartad, milt uttryckt. Jag kommer att läsa den igen!

 

Udda eller normalt

”Udda” av Sara Lövestam. Boken handlar om 3 personer som är udda. Eller? 2 av personerna skiljer sig från mängden rent utseendemässigt. Den tredje personen har ett ovanligt intresse. Jag tycker inte om ordet normal. Det är trångsynt. Naturligtvis hajar jag till om jag ser en kvinna som saknar ben. Jag hajar oxå till när jag ser en kvinna med grönt hår. Om en person berättar att han föredrar amputerade ben framföra hela blir min första reaktion ”Åhå!” följd av ”Varför?”. Att stämpla någon av dem som udda eller onormal skulle aldrig falla mig in.

Lelle är en kvinnlig Casanova och byter tjejer som andra byter strumpor. Hon arbetar som svensklärare på gymnasiet och älskar partikelverb. Martin är bästa vän med Lelle. Han arbetar som butikschef på Systembolaget och är omtyckt av kvinnsen, men han föredrar när de är mindre perfekta. Paula skriver på en avhandling om partikelverb. Hon föddes utan ben och föredrar bandinspelningar av partikelverb. Hon träffar Martin via ett nätforum. Han blir kär vid deras första möte och Paula har svårt att lita på att hans kärleksförklaringar. Hon är ju ett missfoster! När Lelle träffar Paula skär det sig. Lelle är inte direkt ”fin i kanten” och Paulas försvarstaggar fälls ut för säkerhets skull.

Det här är den tredje boken av Sara Lövestam som jag har läst. Den fjärde om jag räknar med ”Grejen med verb”. Hon har blivit en av mina favoritförfattare och det hon har gemensamt med mina andra favoriter är att hon kan konsten att berätta. Rent kronologiskt är det hennes första bok och just för att jag inte har läst dem i rätt ordning tycker jag att det är tydligt att det är hennes debut. ”Skriv om det du känner till!” är ett vanligt tips. Det gjorde hon. Hon är lärare i svenska för invandrare, hon älskar grammatik och hon är lesbisk. Sara Lövestam har en fantastisk känsla för dialog. Den flyter och känns okonstlad och den är dessutom rolig. Det finns ett driv i berättandet och de korta kapitlen gjorde att jag hela tiden tänkte: ”Äh, bara ett kapitel till!” och plötsligt hade jag läst mer än halv boken som inte är så tjock. Jag kommer att läsa den igen och det är det samma som högsta betyg.