Anna Laestadius Larsson har blivit en av mina absoluta favoritförfattare! Tillsammans med Göran Redin skriver hon om svensk historia på ett sätt som är beundransvärt. Jag har läst alla böcker av Laestadius Larsson. De 3 böckerna om Hedvig Elisabeth Charlotta: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Jag har även läst hennes bok om Hilma af Klint som jag inte tyckte lika mycket om, men det berodde mest på att jag inte tyckte att Hilma var särskilt intressant utan mest flummig.
”Kurtisanen” utspelar sig under Gustav III styre precis som böckerna om HEC. Beata Charlotta Eckerman är knappt 20 år och är skådespelerska på den tidens stora teaterscen Bollhuset. Hon kämpar för sin och familjens överlevnad samtidigt som hon tampas med konkurrenter på teatern och då främst Charlotte Slottsberg (det kryllar av Charlottor i Larssons böcker – ett vanligt namn på den tiden). Det fanns inga möjligheter för en kvinna att försörja sig om hon inte gifte sig, men det innebar inga garantier heller ifall maken dog eller valde att överge familjen. En period blir Beata Charlotta försörjd av överståthållare Carl Sparre, hennes ”sockerpappa”. Det var han som fick in henne på kurtisanbanan. Hertig Karl, Gustav III:s yngre bror fick upp ögonen för Beata Charlotta och var fast besluten att få henne som sin mätress. Flera baksluga turer och förräderier ledde till att Gusav III landsförvisade Beata Charlotta. Hon hamnade, mer eller mindre lottlös, i Paris. Efter några år där beslöt hon att åka på den sortens bildningsresa som endast var förunnad välbärgade unga män. Hon tillbringade flera månader i Italien och kom i kontakt med det italienska hovet. Till slut fick hon återvända till Sverige och blev snart inlurad i spionverksamhet.
Det här är en härligt tjock bok på 466 sidor fyllda av historiska fakta invävda i en delvis påhittad berättelse om en, för sin tid, omtalad kvinna – en mamsell av den bättre sorten. Miljöerna är tydliga och mustiga för det luktade inte gott i Stockholm på den tiden och det här med dagliga bad såg man misstänksamt på. Den värld vi lever i nu på 2000-talet är fortfarande männens värld, men inte som då. Kvinnorna hade inte en chans att klara sig utan åtminstone en man i sitt liv. Det sociala nätverk som vi tar för givet fanns inte då och jag citerar ett stycke ur boken: ”Alla hade sin uppgift att fylla. Lika obestridligt som adeln skötte sina ämbeten och förvaltade sina ägor, prästerna stod för den andliga spisen, borgerskapet ansvarade för handeln och bönderna tog hand om jordbruket behövdes de ståndslösa tjänarna och arbetarna för att landets hushåll, gårdar och industrier skulle fungera. Sysslolöshet och arbetslöshet var inte acceptabelt, det var envars ansvar att visa att den hade laga försvar. För män innebar det att de kunde försörja sig med ett hyggligt arbete, för kvinnor detsamma eller att de var försörjda genom äktenskap. De som inte kunde påvisa det var försvarslösa och straffades genom att tvångsvärvas till soldater eller med straffarbete som här på spinnhuset. ”
Beata Charlotta var inte frisk. Periodvis led hon av kraftiga magsmärtor och hosta som gjorde henne sängliggande. Efter flera år kom det fram att hon led av spolmask som hon ådragit sig när hon satt i spinnhuset där förhållandena var vedervärdiga. Hon dog 1790 vid 31 års ålder.
