apoteket | Mitt liv i ord

Bästis

Tur och retur Salem och apoteket. Det var tungt och slirigt och inte särskilt skönt eller roligt. 25 minuter dit och 35 minuter hem eftersom jag hämtade ett paket hos Bamses och köpte tulpaner på Konsum. Den här gången slapp jag i alla fall få ont i ryggen för det tog endast på benmusklerna. Jag har tagit fram massagebältet igen och har använt det flera gånger på både ryggen och skuldrorna.

Jag tror att jag är på väg att få en så kallad frusen axel. Jag har haft ont runt vänster axelled i ungefär 1 vecka och trodde att det kanske hade att göra med att jag suttit illa, men så kom jag att tänka på att svärmor hade frusen axel i först den ena armen och sedan den andra. Jag ska boka tid hos Fysioterapiteamet för att mota Olle i grind.

Ämlig

Jag sov inte bra i natt. Hostan övergick i halsont och förkylningen är nu ett faktum. Nåväl, jag gjorde ett tappert försök att inte bli smittad. I fortsättningen ska jag inte lägga tid och energi på det utan suga i mig alla virusar jag kan och få det överstökat. Pär har åkt till Öland över helgen och han tog med sig det Bisolvon vi hade hemma. Meh… Jag satt i soffan och kände mig ämlig. Det fanns ingen ork att åka hela vägen till apoteket och på Konsum har de inte Bisolvon. Däremot har Apotea allt och där finns möjlighet att få det hem i brevlådan till i morgon trots att det är lördag. Jag köpte 3 olika former av Bisolvon och det kommer i brevlådan i morgon trots att det är lördag. Sedan kände jag mig lite mindre ämlig.

På Lykos sida fick jag tipset om att alltid använda skrubb före ansiktsmask och jag har provat det några gånger nu och jäklar vad huden känns ren och slät och trevlig! Dessutom har jag hittat en supermask som innehåller guld och bigift!! Jag tror att jag läste någonstans om en kvinna som använt den här typen av mask och hamnat i anafylaktisk chock till följd av att hon var allergisk mot just bin. Må så vara, den är suverän. Den kladdar inte, har en mild doft och är enkel att få på plats och serumet som jag masserar in är … den konstigt torra huden på min panna slurpar i sig det som öken tar emot regn. Andra spa-liknande aktiviteter var hårinpackning, insmörjning av hela kroppen och så pedikyr. Jag kan se fram emot rena lakan oxå – som pricken över i.

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att ”Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag ”Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i ”Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt: jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det ~~förbannade~~ sockret.

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum. För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att ”Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. ”New friend” med lemin.

Antiklimax

Det blev inget bra besök hos psyk idag. L inledde med att fråga vad jag hade funderat på sedan förra mötet och då vällde allt ur mig. Vi skulle ha fortsatt utredningen eller den diagnostiska intervjun som det egentligen heter, men jag var inte i skick att kunna genomföra en sådan. Jag grät och beklagade mig och citerade Anne Heberlein: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Inläggning i syfte att hålla koll på både mig och upptrappning av ny medicin. Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig!! För att citera mig själv: ”Jag hatar sjukhusmiljön. Hatar med versaler! Jag blir inlagd för att hållas koll på och medicineringen startar. Jag får träffa en läkare någon enstaka gång och kanske en terapeut lite oftare, men resten av tiden? Sjukhusmiljön får mig alltid att må sämre! Aldrig! Jag åker hellre hit en gång om dagen för kontroller än ligger inlagd.” Budskapet borde ha gått fram, eller hur?

Jag fick träffa den överläkare hon arbetar i lag med och jag fick inget bra första intryck av honom. Vid det laget var jag trött och mosig i huvudet och hade svårt att koncentrera mig, så hans frågor fick mig att känna mig ansatt och ifrågasatt. Jag orkar inte skriva ned turerna i det samtalet… Det slutade med att jag ska börja med Venlafaxin igen på 75 mg eftersom magen inte protesterade mot det. Antiklimax kryddat med att jag kände mig dum på gränsen till en drama queen som mer eller mindre hotade med självmord, men inte ville ta emot hjälp utan bara ha uppmärksamheten.

Det jag hade velat få sagt till överläkaren var följande: på försommaren kom jag till husläkaren och förklarade att min nedstämdhet bara blev sämre trots medicinering och att det kanske var läge att prova något nytt. Det var utgångsläget. MR föreslog då Venlafaxin 75 mg. Vid ett återbesök konstaterades att medicinen hade en något förhöjande effekt utan några allvarligare, kännbara biverkningar och vi ökade till 150 och det var då jag märkte att magen lade ned sin verksamhet. Det var den bristen på verksamhet som gjorde att jag kände att det var nödvändigt att byta (och inte bara gå tillbaka till 75 mg). Eftersom MR inte känner sig hemma på det området remissade han mig till psyk i Södertälje.

Det blev en knapp timme allt som allt. L tog ett blodtryck eftersom Venlafaxin kan förhöja det (140/90 som är ovanligt högt för att vara mig, men som hon inte reagerade nämnvärt på). Sedan gick jag till apoteket vid sjukhusets huvudentré och hade den turen att Pär kunde hämta mig där på väg hem från arbetet. Jag vet att jag kommer att få en ny tid hos L när jag är mer stabil för att fortsätta intervjun/utredningen. Jag tror att jag kommer att få en tid i det andra teamet hos psyk som är mer kopplade till det medicinska. Jag var, som sagt, trött och luddig i huvudet.

”Om du hade möjlighet att önska dig precis vad du ville just nu, vad skulle det vara?” frågade L mig idag. Jag lyckades få tag i något bland allt ludd och svarade att jag ville en mirakelkur som får mig att gå ned 35-40 kg och sedan en stuga i skogen omgiven av djur utan ”en enda jävla människa”.

Rubrikfritt

Stockholm. Dax att fylla på teförrådet! Hallon och smultron och det var allt. På apoteket lämnade jag in 2 av deras specialpåsar som vi fyllt med gamla mediciner och så köpte jag allerginässpray och Treo. Sedan gick jag snett över Kungsgatan och in på Kreatima. Jag stannade i dörröppningen och tog in miljön: lugnt och tyst och mängder av papper, pennor och böcker – himmelriket! Faber-Castells lite mjukare färgpennor, Polychromos i en ask med Rejäl Känsla av Lyx. Jag har återupptagit målarboksmålandet igen och därför ville jag köpa nya pennor.

Få saker ger mig ett sådant habegär som pennor!

Dammsugare. Ett hjälpmedel som bara ska fungera, kort och gott. Inget fancy-schmancy eller komplicerat. Vi köpte en laddbar för ett tag sedan. Fördelar: lätt att ta fram och bara dra igång och så är den röd och fin. Nackdelar: den är tung att hantera, den har en usel sugförmåga om man inte kör på max hela tiden, men då dräneras batteriet på nolltid, den går inte in under vare sig soffan, vitrinskåpet eller skänken, den har uselt sug åt sidorna och tar inte alls i hörnen och de hårda hjulen under munstycket är stenhårda vilket gör att det dundrar ordentligt när den dras över golvytor. Vi beställde en hederlig, sladdriven modell från Tretti.se, men den fungerade inte över huvud taget. Stendöd! I lördags åkte vi till Elgiganten och köpte en liten mörkblå Miele som fungerar suveränt – jag har provat! Den är lätt, men robust och glider över golvet som en puck över isen. Den går in under alla möbler och den drar i sig skräp även från hörnen. Ett extra plus för mig som faktiskt läser instruktioner är just det – en faktisk instruktion och inte bara en lista över vad jag kan och inte kan använda dammsugaren till. Det står till och med hur ofta jag bör byta filter! Det här är vardagslyx för mig eftersom det underlättar och inte gör att jag gruvar mig för att städa.

Venlafaxin. Idag är det andra dagen med den nya medicinen. Jag kan inte säga att jag har märkt något av nedtrappningen av Sertralin och jag har inte märkt något av Venlafaxin än heller (jag är extra uppmärksam på en av de vanligare biverkningarna: illamående….).

Svärmor. Svärisarna lyckades ta sig till Öland med hjälp av Pär, men svärmor har inte mått bra. I förrgår, tisdag, blev hon akut sämre (en stafylokockinfektion som grädde på moset av alla andra sjukdomar) och fick åka med ambulansen till Kalmar sjukhus. Efter operationen har hon legat nedsövd och med respirator och hon lär inte vakna mer. Hela Vårat Gäng, utom jag, är där nu och svärfar är på sjukhuset hela tiden. Pär försäkrar mig om att det inte är någon som kräver att jag ska vara där ”bara för att”; min kontakt med svärmor har aldrig varit särskilt nära jämfört med Elins. Vilken jävla semester det blir för Pär… Jag går omkring och tänker på dem allihop mest hela tiden, väntar på Samtalet.

Kemiskt

Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar. ”Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte ”kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.

Fotstyrketräning

Igår fick jag massage hos Bitte. Hela ryggen och jag bara låg där som en flundra. Det fanns flera rejäla ”knutpunkter”. Jag blev väldigt trött efteråt och jag hade inte sovit särskilt bra de senaste nätterna på grund av värmen. Jag kämpade mot tuppluren och tuppluren vann. I soffan.

Idag gick jag först till apoteket och hämtade ut de flesta av mina recept. Sedan till ICA för ett brev som inte kunde delas ut i brevlådan. Vidare till Filmkedjan för ett rejält paket från Lyko och så sista stoppet på Konsum. En sammanlagd promenad på en dryg timme även om det kändes som om jag bara gick och gick medan jag lastades med fler och fler paket och påsar. Det var tur att jag inte tog stavarna som jag hade planerat för då vet jag inte hur jag hade fått med mig allt hem…

På eftermiddagen gjorde jag fotstyrkeövningarna jag fick från JA. Jag orkade inte fler än 3 x 7 tåhävningar (jag räknade med minst 3 x 10). Överraskande tungt!

Otrygg

I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….

Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus. Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.

Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. ”För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.