ångest | Mitt liv i ord

Mod

Äntligen kom det förlösande åskvädret med ösregn!! Vid 4-tiden brakade det löst (enligt ett sms från Elin – jag sov då) och jag väcktes av en smäll 1 timme senare. Efter ett toalettbesök lade jag mig igen och lyssnade och räknade; det var inte ofta jag hann längre än till 1. Ett muller var så kraftigt att vibrationerna kändes i sängen! Jag är inte rädd för åskan, kanske för att jag alltid har befunnit mig på en trygg plats. Jag är fascinerad av krafterna och så ser jag framför mig hur Tor far fram över himlen i sin vagn dragen av de 2 bockarna och svingande Mjölner. Sedan kom regnet och det öste ned. Droppade och rann så det stod härliga till! Jag kunde nästan höra hur vår hassel sörplade lyckligt.

Bilden hittade jag på Wikipedia på den länkade sidan om Tor.

Åskan är jag inte rädd för, men kanske sjukhus. Jag avskyr sjukhus. De långa korridorerna, dofterna, ljuden, stämningen. Jag har varit inlagd efter självmordsförsök och vid små operationer och så de äckliga elbehandlingarna. Inga positiva minnen…. Igår bestämde jag mig plötsligt för att följa med till Svärmor idag på förmiddagen. Samvetet har gnagt. Det beslutet förde inte med sig den lättnad jag hade hoppats på. Tvärtom. Jag tvärdök och fick megaångest som krävde 1 xtra Lyrica. Det höll i sig hela kvällen och ända tills vi klev in på intensivvårdsavdelningen där hon ligger. Senaste gången jag såg henne var i början av maj och sjukdomen har förändrat henne fullständigt. Jag var beredd på det och jag blev varken chockad eller illa berörd och det tackar jag de sjukhusserier jag sett genom åren (”Grey’s anatomy”, ”Cityakuten” och dokumentärserien om akutavdelningen på ett av Londons sjukhus) för. Faktiskt! Svärmor var inte kontaktbar, men hennes medvetandegrad är sådan att hon kan höra oss och känna igen rösterna. Svärfar, Pär och Elin var oxå där. Jag höll henne i handen och smekte försiktigt de områden som inte var täckta av droppnålar. Hon tycker inte om när man stryker henne över håret – det visade hon tydligt. Min lilla svärmor. Det var förmodligen sista gången jag träffade henne. Det tog emot att åka dit, men jag är glad att jag gjorde det. Jag var modig idag.

En solfjäder har blivit en räddning för mig när kombinationen värmebölja och vallningar är nära att göra mig tokig. Jag kom på att det ligger en bland mina feng shui-saker. Den kommer från svärisarna som förmodligen har köpt den i eller fått den från Kina. Jag minns inte om det är vi, Pär och jag, som fick den eller Elin. Den är praktisk oxå eftersom den är fullt möjlig att stoppa ned i vilken väska som helst om jag vill ha den med mig. Det finns ju inte AC över allt…

Överdriven

I morse, före 7, åkte Pär, Elin och Selma till Öland. Pärs semester har börjat och Elin har sommarlov från både skola och Nannyakuten. Det har varit en veckas diskuterande, planerande och packande som jag har upplevt som stressande samtidigt som en omvänd resfeber har smugit sig på: jag får vara helt solokvist med Bibbi i minst 10 dagar!! Jag var uppe när de gav sig iväg och stod – för ovanlighetens skull – och tittade tills jag såg bilen svänga ut från carporten och iväg och jag kände mig övergiven. Det var tyst och morgonstilla och jag kände mig ensam. Jag blev stående. Det där med tidiga morgnar har aldrig varit min grej. Morgontrött, morgonångest och svårt att äta frukost och det var förmodligen det som bidrog till att Gräsänka-polkan uteblev. Jag sov i soffan i natt och jag sov inte bra och för att bryta den överraskande förlamningen återställde jag soffan till ursprungligt skick, tog mina mediciner, gick på toaletten och såg till att Bibbi hade hö innan jag lade mig i sängen. Jag var trött och håglös. Jag somnade efter ett tag och sov till 10. Låg kvar och drog mig trots Bibbis tjoanden om att hon tyckte att klockan var pellets. Efter frukost tog jag hand om orkidéerna, plockade in tvätten från torkställningen, fyllde på mina dosetter och tog en snabbdusch och efter det kickade livsandarna in och känslan av att vara övergiven förvandlades till lättnad över att få vara ensam. När Elin var liten och inte ville sova brukade hon ligga i sängen och ropa: ”Jag känner mig alldeles överdriven!”. Jag känner mig inte överdriven längre. Nu njuter jag!

Utslag, hobbyångest och mjölbaggar

Idag tog det bara 60 minuter att gå runt Flaten, via Konsum (havregryn! Se längre ned.) och hem. Jag hade ett jäkla tempo, kroppen kändes pigg och lätt – det var skönt! Kanske har jag lyckats befria mig från de där blyskorna som tyngt ned mig träningsmässigt. Jag funderar oxå på om orken kommit tillbaka tack vare att jag har börjat med B-vitamin igen sedan 2 veckor. När jag kom hem gjorde ett par enkla yoga-övningar för ryggen.

Vilken jävla skitdag det visade sig bli igår! Pär har åkt till Öland över helgen för att skjutsa hem sina föräldrar för vintern, så jag gick upp klockan 8 och gav Bibbi frukost. Ingen ork att promenera plus att jag kände mig stressad av ett hobbyprojekt som jag påbörjat tidigare i veckan. Ett hobbyprojekt som legat och marinerat i några veckor bestående av en hemgjord ängel från Tilda.

tilda Jag har alltid gillat Tilda-dockornas utseende med den stadiga kroppen i kombination med de pinnsmala armarna och benen och för ett tag sedan hade Panduro sänkt priset med drygt hälften, så jag slog till. När jag öppnade förpackningen för att kolla vad jag stod inför började jag ångra mig. Det var tänkt att jag skulle rita upp och klippa till mönsterdelar, sy ihop för hand, fylla den och sedan sy en kjol. Joråsåatt… Det fick ligga ett tag till. När jag väl tog tag i det var det inte så svårt, jag föredrar att sy för hand än på maskin och jag lyckades få till kroppen med armar och ben liggande stoppade som korvar liggande lösa bredvid. Jag kände hela tiden en viss otålighet. Hur jävla länge skulle det ta att få till den satans ängeln?! Jag blandade medföljande färger och fick till den rätta nyansen på överdelen av klänningen som målades direkt på. Hår och skor målade oxå dit med svart färg. Med mycket möda och ohemult mycket pill lyckades jag fästa benen vid kroppen, men när jag skulle fästa armarna fick jag nog. Färgen på ängelns armar gjorde att de inte blev så medgörliga som jag hoppats på eller som de skulle vara enligt instruktionen. Den klena synålen som följt med fick jag inte ens genom färgen och in i armen. ”FUCK IT!”, skrek jag och körde ned allt i kartongen igen och tillsammans med påsen innehållande vadden åkte det i soporna. Jag kände mig fri!

Igår hängde hobbyångesten över mig som en våt filt och hindrade mig från att göra mer än att sy på den där ängeln och att tvätta. Jag drack flera kannor te oxå. Och sprang på toaletten. Vid 17-tiden blev jag sittande i köket efter att ha målat överdelen, armarna och skorna. Jag måste äta nåt. Gröt! Numera gillar jag verkligen havregrynsgröt med äppelmos och mjölk – funkar i alla lägen. Jag öste 1 dl gryn i kastrullen och flyttade över till kökskranen för att lägga till vatten. När jag håller fram decilitermåttet mot vattenstrålen ser jag något som rör sig på kanten. En mjölbagge. Inte nu igen! Jag sköljde av kastrullen och måttet. Jag ville ha gröt, jag var hungrig! Jag hällde upp havregryn i durkslaget för att kunna se om baggen hade släkten med sig. Ingenting. Det var kanske bara den. Dåså! Fast mjölbaggar är inga soloartister och tanken på att jag kanske hade ätit några till frukost… Jag öppnade havregrynspaketet och kikade in. Skakade om innehållet litet lätt och då kom baggens brorsa uppkrypande. Fy fan! Direkt i soporna! Sedan gick jag igenom skåpet för att kolla om det behövde skuras ur, men det fanns inget där. Det blev en fryspizza till middag och den var inte god.

Mjölbaggarna var pricken över i för jag höll på att bli tokig på klådan. För någon vecka sedan fick jag något som jag trodde var ett sent myggbett på fotknölen som kliade infernaliskt. Några dagar senare fick jag ett till på andra benet som kliade lika infernaliskt. Det var när ett tredje dök upp på handleden som jag blev misstänksam. Ett fjärde och ett femte dök upp på samma arm. Det är utslaget på handleden som är värst och som jag har kliat sönder och samman. Klådan gav mig ångest! Jag har provat med utspädd och outspädd Salubrin, Aloe Vera-salva och kortisonsalva utan resultat. LHP-salvan lindrade en stund. Hobbyångest i kombination med mjölbaggar och klåda gjorde att jag valde att ta en extra Lyrica.

Jag kan klia utanpå... — Jag kan klia utanpå…

Eftersom jag så ofta har problem med skavsår har jag ett stort urval av plåster och kompresser hemma. Den här sortens självhäftande funkar bäst. De som tål vatten irriterar huden runt om och släpper när jag svettas. Det går att klia utanpå plåstret. Med knogarna. Då river jag i alla fall inte upp såret.

Det mesta har känts lättare idag. Nu är det bara Tradkapardagen som hotar vid horisonten…

Ont

Stavgång 2 x 25 minuter. Jag gick inte ut så hårt och hade inga knäppa föreställningar om ett träningspass med stort T och den taktiken fungerade. Det var skönare än i onsdags, backarna gav mig inte dödsångest och på raksträckorna flöt det riktigt bra. Men jag har haft ont resten av dagen i båda handlederna och båda vristerna. Huvudvärken från igår har hängt kvar. På eftermiddagen lade jag mig i sängen för en tupplur, men jag hittade ingen skön ställning och hur jag än låg hade jag ont. Det blev 2 Treo till slut. Det blev gröt med äppelmos till middag för jag hade noll matlust.

Dagens låtlisterepresentant blir Secret Weapons med låten ”Perfect world”.

Aldrig mer!

Stilnoct. Sova eller inte sova. Förra veckan klarade jag mig utan Stilnoct helt och hållet. Trots 2 nätter med bara några få timmars sömn mådde jag bra och jag orkade träna. På lördagen däremot sov jag till halv 13. Ett bakslag. I söndags tog jag Stilnoct eftersom det var min tur att sova i soffan. I måndags jag seg delvis pga. fastan och jag försökte utan igen, men den natten gick det inte att somna. Jag domnade bort ibland, men somnade inte förrän vid halv 5!! När jag vaknade vid halv 10 mådde jag uselt. Ångest, trötthet och jag ville inte stiga upp. Det höll i sig hela dagen. Jag hade svårt att äta, svårt att aktivera mig. Efter lunch låg jag i soffan och lyssnade på musik och där blev jag kvar till 18. Ångest och hopplöshet och det kändes precis som det gjorde vintern 2011/2012 och jag har lovat mig själv att inte utsätta mig för det igen. Aldrig mer!! Igår tog jag Stilnoct igen och jag sov gott och jag orkade upp vid 9 och jag orkade promenera i 80 minuter. Det är så jag vill må! Jag var rädd för att jag skulle komma att må dåligt och det har varit mitt argument varje gång någon har tyckt att jag borde sluta med sömntabletten. Nu har jag provat och nu vet jag och jag fortsätter med Stilnoct.

Dagens låtlisterepresentant är Tove Styrke med låten ”Burn”. Jag har 4 låtar med henne fördelade på 2 träningslistor och när jag promenerade idag hampade det sig så att 3 av dem kom. Det händer inte så ofta!

Det är 2 veckor sedan vi avlivade Mimmi och jag saknar henne fortfarande. Jag tänker ofta på henne…

Mimmi2

Mimmi och hennes syster. Mimmi till vänster. Bilden tagen av Sophie Eberhorn. — Mimmi och hennes syster. Mimmi till vänster. Vår lilla zebra med mönsterpassningsfel på ryggen. *Bilden tagen av Sophie Eberhorn.*

En äcklig dag

Nu är jag härligt snaggad igen! Jag var hos Rosie klockan 11 vilket var 2 timmar senare än min vanliga tid och allt har varit förskjutet 2 timmar och det har – löjligt nog – stressat sönder mig. Dessutom blev det inte mer än 5 timmars sömn eftersom jag vaknade redan vid 6 och inte kunde somna om. I vanliga fall brukar jag vara på väg till Rosie vid halv 9 och då är inga affärer (utom de på Centralen, sinnessjukt nog) öppna och det är bara jobb-folk i farten och det är faktiskt lättare att ta sig fram bland dem för de strosar inte med näsan i mobilen. Idag var allt öppet och det var fullt av julstrosande idioter. Jag hade noll och intet tålamod med dem! Hos Rosie var det bara hon och jag, inte ens radion var på och vi pratade och allt möjligt och det var såååååå lugnt och skönt!

Det var när jag kom till t-centralen som det började gå fel. Prat. Julmusik. Reklam. Rörlig reklam. Doften av varm korv. Julbelysning. Fler idioter med näsan i mobilen. Tiggare. Musiker med dragspel och trummor. Mer folk. Drottninggatan blev ett gatlopp där mina sinnen attackerades. Jag påminde mig själv om att andas. Andas!! Mentala skygglappar och blicken i marken. Andas. Folk överallt. Runt hörnet och in på Kungsgatan till tebutiken. Som var knökfull. Andas. Jag gick in och började vänta och gud ske lov gick det fort. (Trots att det var så mycket folk att det inte gick att inte stå i vägen var de 3 tedamerna trevliga och snabba och stämningen var uppåt även bland oss kunder.) När jag tog min påse och skulle gå hade det blivit kö ut genom dörren. Jag flydde!

Under tiden från t-centralen tills jag flydde ut ur tebutiken hade jag sms-kontakt med Elin. Eller försökte. Jag kunde inte formulera meningar och kände ilskan puttra under ytan. I hennes ände var det lugnt, hennes sinnen blev inte attackerade och jag kände mig elak för att jag helst av allt ville texta: ”Lämna mig ifred!”. Jag hade så ont i fötterna. När jag damp ned på tågsätet 15 minuter senare var jag gråtfärdig. Elin var i skolan och sa att hon kunde hoppa på samma tåg när det kom till Flemingsberg och så blev det. Då hade jag hunnit samla mig. Vi stödhandlade på Konsum (Pär är fortfarande hemma med sin förkylning) och släpade oss hem uppför trappor och backar. Klockan var kvart över 14 när vi klev in genom dörren och då kände jag irritation, ilska och panik. En snabb dusch och en jävligt sen lunch (som smakade blä). Efter 2 avsnitt av ”Grey’s anatomy” där Derek Shepherd checkar ut från serien i ett av dem (Patric Dempsey vill inte vara med längre) och 1 extra Lyrica somnade jag sittande. När det var dax att äta middag klockan 17 hade jag inte ens dukat undan lunchbrickan. Hela dagen har varit förskjuten, sned och äcklig! Jag kunde bara peta i mig en halv laxkotlett och 2 körsbärstomater. Jag är beredd på att vara utslagen i morgon.

”Begränsad vidarekoppling är aktiv”. Är det någon som förstår den meningen? Jag hade programmerat in fel nummer till Vårdcentralen i mobilen och har försökt att ringa hela eftermiddagen bara för att få ”Begränsad vidarekoppling är aktiv” som ett snabbt förbiilande meddelande när samtalet avbröts. Vad fan betyder det?! Varför fick jag inte ett meddelande om att numret var fel eller att abonnent saknas? Jag trodde att det var fel hos VC:n, överbelastning eller vad som helst. Det där är en goddag-yxskaft-formulering som antyder att jag har gjort ett val så att en tjänst har aktiverats. Det var inte rätt dag för den sortens idioti!!

Klockan är 22 och jag har just tagit min älskade Stilnoct, så nu vet jag att den här äckliga dagen är slut. Halleluja!

Ångest och julmöss

Klockan 5 i 22 den 18 december och det är 10 plusgrader ute – helt vridet! Jag tog en lugn promenad på förmiddagen och vinterjackan fick inte följa med, men jag hade ändå för mycket kläder på mig. Det var ganska skönt, men jag har haft jävligt ont i båda vristerna efteråt och gned in dem med Voltarensalva. Jag gick en längre sväng runt Flaten, 60 minuter. Det finns få effektivare sätt att få ut mig ur huset än ångest i kombination med en dårförkyld äkta make. Risken att bli förkyld – lagom till jul… – och kanske få en segdragen torrhosta ger mig ångest. Natten till idag sov jag på soffan och i natt får han göra det; vår variant av skilda sovrum.

Inget riktigt dagsljus idag med 3 dagar kvar till vintersolståndet.

Inte trodde jag att jag skulle föredra den gröna vintern med temperaturer som gör att jag kan använda regnjackan i stället för vinterjackan, men det gör jag och det är halkan jag tycker är skön att slippa. Jag trodde inte heller att jag skulle ställa in siktet på den 21 december, vintersolståndet av den enkla anledningen att jag vet att det är då det vänder och att det kommer att märkas redan om en månad. Jag har slutat sakna snön och börjat längta efter ljuset. Jag längtar inte efter sol och värme, jag längtar efter låååånga ljusa sommarkvällar då det inte är riktigt mörkt ens vid midnatt.

På väg över torget efter en Konsumhandling passerade jag Blomsterprinsessan som jag aldrig har varit in i, men idag fick jag anledning för jag såg den här på en vagn utanför…

Julgran med mus

…. och jag kunde inte stå emot den. Jag köpte en lite orkidé oxå. Vår ordinarie orkidéförsäljare i Salem centrum har försvunnit och det känns inte bra. En guldkant var att Pär hade handlat där så ofta att han fick rabatt, men deras orkidéer var av enastående kvalitet. Kanske kan Blomsterprinsessan ta över?

Dagens låtlisterepresentant är Agnetha & Linda med ”Mössens julafton” som spelas om och om igen i mitt huvud, inspirerad av den lilla julmusen i krukan.