”Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. ”Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.
Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.
Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den. Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.
