Mitt liv i ord

Så har jag slitit ut ännu ett par hörlurar och köpt ett par nya. Det känns inte kul längre. Det är ett beroende och att vara beroende är aldrig kul. Dessutom blir det dyrt. Den modell jag har köpt de senaste åren har slutat tillverkas och det är min valiga otur eller, i det här fallet, tur. Jag valde en annan modell som är 1000 kr billigare, men som fungerar lika bra och har samma funktioner. Skillnaden ligger i att de inte är lika tryckkänsliga, så när jag vill t.ex. pausa måste jag trycka hårdare än på den dyrare modellen, men det är väl en vanesak. En positiv skillnad är att jag slipper höra ”Battery low!” som alltid tar mig på sängen eller ”No device connected!” de gånger ihopkopplingen inte funkar. ”Hear through!” och ”ANC!” (Active Noice Cancelling) har bytts ut mot ett boingande.

Film och tv. När ett par är nyförälskat och man får se ett montage där de strosar, picknickar, äter middag på restaurang eller bygger snögubbe tillsammans och sen sitter framför brasan. Varje gång de samtalar är det alltid kvinnan som skrattar åt mannens skämt, inte tvärtom. Notera och begrunda, mina vänner!

Min favoritkrönikör på DN, Emma Bouvin, skrev härom dagen om att män är dåliga på att ställa frågor. Hon reserverade sig mot att inte alla män är det. Jag reserverar mig inte. Män är urusla på att ställa frågor. Kvinnor får ofta ansvaret för att ett samtal hålls vid liv.

Ett exempel är när Elins kusin bytte bostad. Pär pratade med svägerskan (kusinens mamma) om det. När jag sedan frågade om hur kusinen trivdes svarade Pär att han inte visste för det frågade han inte. Meh!!

”God morgon! Hur är det?” frågade Pär när jag lyckades släpa mig ur sängen vid halv 11. Jag stängt av mobilmarmet 3 gånger (jag har 3 larm med 15 minuter emellan i stället för snooze). Det blev ingen promenad idag heller. Kroppen slåss mot pollen och det blir ingen ork över för fysiska överdrifter. Besvikelse och lätt panik: ingen promenad alls den här veckan mer än till Konsum och då blev jag så pass dålig att jag sov ett par timmar efteråt. Mitt svar på Pärs äckelhurtiga morgonhälsning blev att jag mådde skit. Jag hade 1/2-Lergigan-ångest och tog itu med att stuva om i frysfacken. Jag får ofta dra ut det ena facket efter det andra för att hitta det jag är ute efter och har ledsnat. Att rensa och röja är en klassisk ångestsyssla för mig och det blir ofta att jag går hårt fram och är irriterad. Jag bad honom att identifiera innehållet i några matlådor och att gå igenom grönsaksfacket. Vi hade vår vanliga diskussion om ett par burkar med havtornsbär (jag avskyr havtorn; smaklökarna får kramp av den sur-beska smaken) som har legat i frysen i 100 år och som han tänker göra marmelad av när som helst. Jag tycker att det räcker med en av dem, den stora, men jag vet att han smusslade ned den andra bland grönsakerna när han ställde tillbaka lådan i frysen. Efter det hade vi inte så mycket kontakt. Jag sov middag efter lunch. När vi åt middag var stämningen inte på topp och jag frågade om han var irriterad. ”Vet inte. Det verkar vara du som är irriterad.” Det är här som ofrågvisheten kommer in.

Han vet att allergin är intensiv och jag skulle uppskatta en omtänksam fråga om på vilket sätt jag mår dåligt (TRÖTT, ögonen svider, näsan kliar och jag hostar). En fråga är ett tecken på att att han bryr sig även om det är samma sak varje vår. Följdfrågor! Visa intresse! Omtanke! Han vaknade inte till förrän jag frågade hur vi ska göra med middagen på fredag eftersom han ska bara med på ”Scania hack” på både torsdag och fredag. Då blev det jobbsnack. S.U.C.K. Jag behöver aldrig ställa frågor för då är han självgående.

Jag tittade på Melodifestivalen igår. Mobilen var uppallad på köksbordet medan jag gjorde minimosaik under tiden. Anledningen till att jag såg den var att den tog plats i Sverige och är det något SVT är bra på, så är det stora evenemang. Petra Mede är alltid en fröjd att se. 50 år sedan Abba vann! Ett halvt århundrade och jag minns det… 😳 Pär visste att jag skulle titta, men tror du att han tog initiativet genom att fråga om det? Icke. Jag fick sjäkv berätta.

När jag kommer tillbaka från en promenad och han är hemma frågar han alltid hur det gick. När jag har tränat med gummibanden frågar han aldrig hur det gick ens när han är hemma medan jag gör det. Varför är det så? Är det ett sätt att markera ointresse från hans sida, men varför?! Jag är van, men blir ändå sårad. Jag är trött på det ojämna förhållandet i våra samtal. Jag tänker strejka. Jag ska tiga ihjäl honom. Jag har alltid fått höra att jag är svårpratad. Pyttsan!

”Tjohoooo!”

Jag har lyssnat på 3 småroliga och annorlunda böcker som var så pass bra att jag kommer att lyssna igen. Samtliga inläsare var proffs.

”Meter i sekunden” av Stine Pilgaard med Anna-Carin Henricsson som inläsare. Den handlar om en ung kvinna som flyttar till Västjylland med sin sambo och lille son. Av en ren slump får hon arbete som rådgivare i en frågespalt. 🤭

”Help wanted” av Adelle Waldman med Amanda Ronconi som inläsare. Det är ett spretigt gäng som arbetar på lagret på ett varuhus. Chefen ska sluta och de inser att de kan påverka vem som blir hans efterträdare. En plan kokas ihop. 🤨

”There’s no such thing as an easy job” av Kikuko Tsumora (översatt från japanska till engelska). Inläst av Cindy Kay. En ung kvinna, som blivit utbränd på sitt senaste arbete, söker jobb. Det är svårt att beskriva vad den handlar om utan att avslöja allt, men jag kan säga så mycket att det finns många olika jobb… Det bästa med boken är att få en inblick i japansk vardag. 🤓

Danskt, amerikanskt och japanskt. ☺️

Minimosaik. Igår spillde jag ut en hel jäkla burk med stenar. Inte på bordet, det hade varit för enkelt, utan på golvet!! Jag sopade och sopade, lyckades samla ihop de i sopskyffeln, tippade ut dem på ljusplattan och sen började jag rensa bort skräp o hår. 😫 Det gick inte. Jag gav upp. Jag kollade i mitt reservlager o där fanns en full burk. 👊 Nu har jag spillt en gång för mycket, så jag beställde en ”dammsugare”. Första gången jag såg den tänkte jag ”Härregud vad de hittar på…”. Den såg urfånig ut. Nu har jag köpt en. 🙄 All hobby kan bli en materialsport bara man vill.

Varför är katter så intresserade av lådor och trånga utrymmen? 🤨

Jag hade kompisar i skolan, jag var aldrig utanför eller mobbad, men jag tillhörde aldrig de populära heller. De som festade, rökte och hade pojkvänner. Om jag hade varit med i en film hade jag suttit vid bordet mitt mellan töntarna och de populära. Varken intressant eller hopplös. Den positionen har jag haft hela mitt liv. Jag har ansetts tråkig som aldrig var med på personalfester, som aldrig följde med på ”after work”. Klasskompisar som var säkra på att jag skulle vara jättecharmig om jag var full. Arbetskamrater som ställde frågor, men inte lyssnade på svaret och därför frågade mig om samma sak, men vid olika tillfällen. Jag minns när jag satt i korridoren utanför klassrummet och en klasskompis damp ned och utbrast ”Berätta om dig själv!”. Vi hade gått i samma klass i flera år. ???

Naturligtvis har det satt sina spår. Jag är hyperkänslig för att någon ska tycka att jag är tråkig och ointressant. Vid det här laget har jag lärt mig hur man kallpratar. Det känns ofta som ett nödvändigt ont. Viktigare är att jag ställer frågor eller snarare följdfrågor eftersom jag ytterst sällan frågar om personliga saker. Om t.ex. frisören frågar hur jag mår, så svarar jag och frågar henne samma sak, men jag tar väldigt sällan initiativet till kallprat.

Jag var hos frissan idag och jag undrar varför man säger att frisören fungerar som terapeut? Min gör det inte av just den anledningen att hon inte är intresserad av mig och jag har lärt mig att inte bli personlig med henne eftersom jag tar illa vid mig av att hon inte verkar komma ihåg t.ex. att jag lider av pollenallergi (samma sak varje år), att jag inte trivs på Öland (hon frågar alltid om Öland – var 6:e vecka. ”Nej jag var inte där över Valborg.” Nästa gång kommer hon att fråga om midsommar. 🙄) eller att jag inte använder blip-funktionen. Jag är medveten om att det är struntsaker, men hon har klippt mitt hår i 5 år nu!!! Hon snappar åtminstone upp stämningen de gånger jag inte känner för att prata. Som idag.

Du kanske undrar varför jag inte helt enkelt accepterar skillnaderna mellan kallprat och samtal? Jag gör det till en viss gräns. Det jag är mest känslig för är att jag faktiskt lyssnar på svaret när jag frågar, jag minns de personliga delarna och brukar följa upp dem vid nästa tillfälle, medan de flesta andra inte bryr sig på samma sätt. Trots att jag inte har träffat Michelle fler än 5 gånger hittills, jämfört med 5 år, så handlar det mer om småprat än kallprat bl.a. för att hon minns vad jag har berättat. Kanske beror det på att hon är introvert som jag (vi kom in på det senaste gången)? Vi lyssnar mer än vi pratar.