Mitt liv i ord

Den 6:e och avslutande bilden i den svart-vita samlingen blev färdig för ett tag sen. Jag ska hänga upp den vilket år som helst. 🙄

Det var dax att göra en mindre mosaik och det blev fåglar som jag hängde upp i köket.

Jag var hos Michelle igår eftermiddag. Det blev en prövning som tog 4 timmar från början till slut. På grund av banarbeten var jag tvungen att byta från tåg till buss i Tumba för att komma till Tullinge. Jag var ändå lyckligt lottad som bara behövde åka buss 1 enda hållplats för dra åt h-vete vad det var mycket folk! SL ansåg tydligen att det räckte med 1 enda buss för ett kort tåg. Jag fick knö in mig, klänga mig fast vid en stolpe även om trängseln hade hållit mig upprätt och djupandas mig igenom en vägsträcka som vanligtvis tar ett par minuter med bil, men som igår tog mer än 5 minuter. Bussföraren var tvungen att köra långsamt på grund av att vi var så många, men rödljusen var emot oss. Om det hade skett en olycka….

Väl framme hos Michelle var jag trött. Jag hade sovit dåligt, ångesten inför SL-stöket som jag visste om i förväg, eftersom jag har lärt mig att kolla i appen innan jag går hemifrån, gjorde att jag behövde Lergigan. Jag visste hur jag ville ha naglarna, men när det visade sig att hon inte hade just den baby-blå färgen jag var inställd på, så fick jag beslutsångest. Som pricken över eländes-i:et har hon inga lediga tider förrän om 2 månader (semestertider). Det innebär att jag måste vara otrogen och boka in mig hos någon annan i väntan på att ordningen återställs. Hon tipsade mig om 1 nagelterapeut i Huddinge, men jag glömde bort hennes namn och 1 tvärs över gatan som hon brukar ”byta” kunder med, men hon har naturligtvis semester. Det finns 1 tjej till där och efter mycket funderande bokade jag in mig hos henne om 5 veckor (videt laget ska tågen gå som vanligt igen). Då ska hon få ta bort allt material och så får naglarna vara naturella i 3 veckor. Michelle har skämt bort mig, så jag vill inte att någon annan pillar med mina naglar.

Besöket tog drygt 2 timmar och jag fick vänta 15 minuter innan ersättningsbussen mot Tumba kom. Det var 2 bussar, men båda var överfulla. Jag fick en stropp att hänga fast vid och de funkar bara medan bussen står stilla. Värdelösa! Tåget stod inne och var nästan tomt, men det dröjde 10 minuter innan det åkte, så det hann bli trångt där också. Djupandning. Någon hade ätit vitlök! Jag passade på att beställa yakiniku (kycklingspett) från Misora. Klockan var ca 20 över 18 när jag stapplade in på ett körigt Misora. Ny väntan. Jag klev innanför hemmets ljuva dörr kvart i 19, släppte allt utom maten på golvet, satte mig vid bordet och åt och det var sååååå gott!

Jag var trött i hela kroppen, från huvud till fotsulor, och orkade bara med tv:n och te. Trots tröttheten sov jag dåligt och har varit vaken sen halv 6.

... men naglarna blev fina!

Dålig karaktär jämfört med sjukdom. Tjockhet respektive alkoholism. Jag ser säsong 8 av Frasier och Daphne och Niles har äntligen fått ihop det. Hon som spelade Daphne var gravid privat och producenterna av serien utnyttjade alla knep de hade för att dölja det: säckiga kläder, hon sitter ned med ett bord framför sig eller bär på något. Däremot gick det inte att dölja att hela hon blev fylligare på det sätt gravida blir med runda kinder, bredare rygg och höfter. Hur löste dem det? Jo, Daphne började äta. Och äta och äta. Hon blev tjock. Hon behövde gå ned i vikt, men gömde mat på samma uppfinningsrika sätt som alkoholister gömmer flaskor. När Daphne nådde botten hände det genom att hon snubblade, föll och stukade foten. Niles, som är en sparris, orkade inte hjälpa henne upp. Inte heller när Frasier ryckte in. Det behövdes 3 av herrarna Crane för att få henne upp på fötter. Publiken i studion skrattade hela tiden. Tjocka människor i knipa är vansinnigt roliga! Eller? Om hon hade ramlat på grund av att hon var asfull och alla gömställen dolde flaskor, så hade det inte varit lika roligt. Varför? Alkoholism är en ärftlig sjukdom medan tjockhet är det samma som dålig karaktär.

Notera och begrunda, mina vänner!

Med ojämna mellanrum hamnar jag i en te-svacka när inget te blir gott trots att jag gör på samma sätt som när det blir gott. Det smakar bara varmt vatten med färg och mjölk. Jag behöver te! Det handlar inte om samma sorts abstinens som kaffedrickare upplever, men jag saknar det när det inte blir bra.

Numera använder jag tesilar för en mugg i stället för att göra i kanna. Den här modellen är min favorit.

När den slammar igen rengör jag den med Svinto. De senaste veckorna har det inte funkat. I stället för 4-5 muggar te per dag har jag druckit 1. Vissa dagar har jag inte ens försökt. Tragiskt…

Desperationen drev mig ut på nätet med sökorden ”tesil för en kopp” och efter många klick och besvikelser hamnade jag hos Bluebox. Jag har handlat en hel del hos dem, roliga köksprylar och väskor från Oilily. Där hittade jag Little Nessie som i Loch Ness-monstret.

Den är av silikon och överraskande bra! Jag invigde den igår och teet blev så gott att jag drack 5 muggar. Lättnad! Friden är återställd. 😌

Den 22 maj ringde jag VC eftersom jag mådde så dåligt av allergin och för att min ångest inte längre var hanterbar. Jag behövde någon att prata med, någon utöver Pär och Elin.

Jag fick en akuttid en dryg timme senare och Pär kunde skjutsa mig. Läkaren tipsade mig om att jag kunde gå upp till 2 Cetirizin (allergimedicinen) om dagen och att Nasonex hjälper mot mer än nästäppa eftersom näsan och halsen hänger ihop med luftvägarna, så nu jag använder den dagligen. Jag fick en inhalator med dubbel effekt dvs. jag behöver inte 2 olika inhalatorer som jag har fått tidigare. Den hade bra effekt, snabb effekt. Hostan minskade. Jag tog 2 doser morgon och kväll och de dagar det var riktigt varmt och pollen yrde i luften tog jag 1 eller 2 extra doser. 2 veckor senare var jag helt spattig, händerna var skakiga och jag kunde inte slappna av och inte somna. Jag steg upp, tog 1/2 Lergigan, lyssnade på ljudbok och spelade på mobilen. Det påminde mig om de sömnlösa nätterna jag upplevde förra sommaren och funderade på varför jag inte kunde sova den här natten. Den enda förändringen var just inhalatorn, så jag läste igenom biverkningarna och bland de ovanligare, 1 av 100, fanns sömnstörningar med, så jag ringde VC när de hade öppnat och fick prata med en allergisköterska. Jag hade mina aningar om att hon skulle reagera på att det gällde en av de ovanligare biverkningarna och det gjorde hon också och jag undrar varför de inom vården alltid höjer ett ögonbryn när jag frågar om det. En biverkning är en biverkning även om de tillhör de ovanligare. Nåja, hon rådde mig att ta dagens sista doser redan vid 17-tiden eftersom ämnena i inhalatorn kan störa sömnmedicinernas effekt. Sagt och gjort och jag har sovit utmärkt efter det. Nu har pollenhalterna sjunkit i stort och orken är på väg tillbaka, men den är i botten. Vid vanliga svackor finns alltid en grundkondition kvar, men så är det inte nu. Jag är på ruta 1 och det är tungt. Styrketräningen fungerar, men promenaderna är tunga.

Samma läkare tog min ångest på allvar. Hon ordnade en samtalskontakt redan veckan efter och jag har träffat henne 2 gånger. Hon är bra, i min ålder, så hon är vuxen. Jag ska träffa henne på torsdag igen.

Psyk i Södertälje blev också inkopplad. Suck. Utredningsenheten. Jag blev utredd för några år sedan och nu skulle jag få träffa överläkaren som varit där i många år. Jag tror att jag träffade honom vid första tillfället och då tittade han in som hastigast. Den gången var ångesten ohanterlig och jag hade självmordstankar och den fråga han ställde var om jag inte ville träffa mina barnbarn. ?!?! Jag såg inte fram emot att träffa honom igen…. När jag skulle ta tåget till Södertälje visade sig var fullständigt kaos i tågtrafiken. Allt stod stilla. ”Förbered dig på att resan kan ta betydligt längre tid än beräknat.” Jag gick ändå ned till stationen. Felmeddelandena på skylten kom och gick, men när det stod att inga tåg gick längre än till Hamnen och att det var ersättningsbuss som gällde bestämde jag mig för att skita i det även om jag skulle få betala i alla fall. Jag var inte i form att hantera röran, så jag ringde och lämnade återbud på telefonsvararen och förklarade att SL inte fungerade. Några minuter senare ringde de och erbjöd mig en ny tid några dagar senare hos en annan läkare. Det blev ett riktigt blähä-besök. Hon var inte svenskfödd, så jag hade mina taggar utåt direkt. Det blev bara en massa upprepande av gammal skåpmat. Hon avslutade med att hon skulle prata med sin chef och att hon skulle ringa nästa dag. Hon ringde varken dagen efter eller dagen efter den och det valde jag att skita i. Några dagar senare fick jag en kallelsen till ångestenheten. Okej. Jag upptäckte att de inte längre håller till på sjukhuset utan vid Tom Tits, helt åt fanders enligt mig eftersom jag skulle behöva ta buss från Södertälje central. Jag pallar inte det när jag har en tid att passa. Då påminde jag mig själv om att jag inte är tvungen att göra något av det där. Jag är 59 år, jag har levt med den här skiten i mer än 40 år och tack vare erfarenheter och ett allmänt intresse för psykologi har jag utvecklat strategier som oftast fungerar. Det blev ännu ett återbud och jag lade till att jag inte ville ha en ny tid. Efter det har det känts lättare. De ångestfria dagarna blir fler och jag har inte behövt Lergigan på nästan 1 vecka. Jag är färdigutredd och det är ingen idé att mixtra med medicinerna. Jag har min samtalskontakt (tills vidare) och en läkarkontakt.

Jag har rutschat hela vägen till botten. Jag vill inte vara med någon. Vill bara sova. Har ingen matlust. Mår skitdåligt av all pollen och kan inte vara utomhus utan munskydd. Det blir ett uppehåll tills jag mår bättre igen. Inspirationen och tankeverksamheten strejkar.