Mitt liv i ord

2 ljuböcker av Ann-Helén Laestadius, inlästa av Katarina Cohen: ”Stöld” och ”Straff” som utgör de 2 första delarna i Sápmitrilogin.

”Stöld” lyssnade jag på för första gången för drygt 1 år sedan. Den handlar om Elsa som när hon är 8 år blir vittne när hennes renkalv mördas. Hon blir hotad till tystnad och det påverkar henne för resten av livet. Renägarna förlorar renar till både avsiktliga och oavsiktliga olyckor och polisen gör inga försök att få fast gärningsmännen. En tyst desperation växer. Det finns flera passager av rent djurplågeri som jag spolar förbi. Jag lyssnar på boken med så många olika känslor: glädje, sorg, ilska, avsky, maktlöshet och renodlat hat.

Jag är född och uppvuxen i de trakterna i och runt Kiruna, men jag snappade aldrig upp motsättningarna mellan samer och svenskar och var lyckligt ovetande. Motsättningarna gränsar till regelrätt rasism där ”lappdjävlarna” ska hålla sig kvar på kalfjället i sina kåtor och se till att renarna hålls ifrån de svenska jaktmarkerna. En seriös jägare skjuter för att döda och vid skadeskjutning spåras djuret och avlivas. De låter inte älgen vingla omkring och plågas. Däremot ser svenskarna i norra norrland inte renen som ett djur med status och värdighet. De vill komma åt renägaren och tar därför renarna genom att slakta dem, köra på dem och lämna dem döende, men inte utan att ha skurit av hela öronen för att förhindra att ägaren ska kunna kräva ersättning. Det är skillnad på djur och djur.

I ”Straff” är året 1950 och vi får följa 5 renskötarbarn som sätts i nomadskolan. Det är en hård miljö där samiskan är förbjuden och deras namn byts ut mot svenska. Husfrun är en tyrann. Mobbing och prygel blir vardag. Stress och sorg som leder till livslånga besvär. Vi får följa med dem även 30 år senare när alla bor i Kiruna och året är 1986. När det visar sig att husfrun fortfarande lever öppnas flera möjligheter.

”Straff” bygger på verkliga händelser och visar på en tystnadskultur som fortfarande råder. När forskare och läkare i början av 1900-talet åkte till Lappland för att studera lapparna blev de vägda och mätta inklusive huvudet för att bedöma storleken på hjärnan. En i allt kränkande behamdling som lämnade både fysiska och själsliga sår efyer sig. Den äldre generationen klarade inte av att prata om det de varit med om och den tystnaden fördes vidare från en generation till en annan.

Sverige har sin alldeles egna rasism-problematik som inte är kopplad till den gentemot invandrare, men som kan jämföras med – om det nu måste jämföras – rasismen gentemot svarta i USA. Sveriges egen urbefolkning åsidosätts, ifrågasätts, misstänkliggörs och misstros. Ann-Helén Laestadius böcker behövs! De är dessutom väldigt bra skrivna. Ett driv i berättandet som gör att boken blir en bladvändare och en önskan om att den inte ska ta slut

1 av mina Storögda.

När jag köpte nya glasögon i augusti var det hos Synsam eftersom de finns nere i centrum, men numera ”hyr” jag glasögon och har ett avtal där jag betalar varje månad. Jag har 3 olika par och betalar 417 kr. Avtalet innebär att jag får all hjälp jag behöver utan extra kostnad vad det nu egentligen innebär. Synundersökningar behöver jag ju inte så ofta. De 3 första månaderna kunde jag byta och trixa så mycket jag behövde och det utnyttjade jag när jag bytte tillbaka från progressiva glas till vanliga och när min båge gick sönder. Nu när jag bytte bågar gällde andra regler.

Jag behövde träffa butikschefen eftersom det handlade om ändringar i avtalet. Jag ringde butiken lördag förmiddag för 2 veckor sedan och pratade med chefen som sa att ett var lugnt i butiken och att hon skulle ringa ”avtalsfixaren”. Sedan gick jag dit och fick bra hjälp och förklarat att så länge min månadskostnad förblev den samma var det inga problem och det enklaste var om jag valde bland deras egna märken. Inga problem för det viktigaste är bekvämligheten, sedan utseendet och allra sist, eller egentligen inte alls, märket.

Igår hämtade jag de nya och den unga damen som hjälpte mig var inte fullt så serviceinställd. Klockan var ca 11 och hon hade jackan på sig som om hon var på väg ut för lunch och hon behöll den på. Jag behöver ALLTID böja till skalmarna rejält för passformen och det räcker sällan med ett försök. ”Lite till.” och så liiite till. Hon gick med på 1 försök. ”Jag har böjt till dem där kurvan börjar.” och ”Det beror på att de är vida över näsan.” Skit i det då, tänkte jag. Jag har böjt skalmar själv och kan göra det igen. Jag tackade för mig, gick ut och stod kvar för att stänga jackan, sätta i lurarna och muttra. Då kommer hon sättande med ett par av mina gamla glasögon och undrar om jag köpte dem där eftersom de inte säljer det märket och hon inte hittade det i mitt ursprungliga avtal. Skulle jag ha köpt dem hos en annan optiker för att sedan snika till mig ett annat par från Synsam?! De bågarna var det 85% procents rabatt på av just den anledningen att det var det sista paret, men att det berodde på att märket försvann ur deras sortiment fanns det ju ingen anledning att informera mig om eller hur? Att hon sedan inte hittar dem bland deras koder i avtalet är definitivt inte mitt problem! Jag var vid det laget trött på henne. ”Jag får lösa det på något sätt.” Jajamänsan, det får du! Ingen har hört av sig till mig, så…

Den som väljer att söka sig till en serviceinriktad bransch bör ha seviceattityden i ryggmärgen och servicenyllet på så fort en kund kliver in. Servicenyllet alltså, inte jackan. Jag anser inte att kunden alltid har rätt. Däremot vill jag bli bemött utan att få vinkar om att lunchen väntar eller att hen har bråkat med sin partner kvällen innan eller att bilen krånglade eller tåget var försenat eller att hen inte hann äta frukost eller att gamla mamma är sjuk eller att tonåringen surar över att inte få en ny iPhone eller vad som helst. Jag är hyperkänslig för stämningar och reagerar alltid som jag blir bemött. Igår blev jag tvär och tackade, men inte mycket mer. Nästa gång jag behöver gå dit kommer jag att ha gårdagens möte i minnet och hoppas på att hon inte jobbar den dagen. Jag har lagt märke till henne vid andra tillfällen och hon ser alltid lika missnöjd ut.

Nalle Puhs hus. Det var inte särskilt roligt att bygga utan mer av desperat-lego. De små detaljerna fascinerar mig som de gula bikuporna uppe i trädet.

Apropå bemötande inom vården.

Min syresättning är riktigt bra. Ultraljudet visade att hjärtat mår bra. Resultatet från spirometrin visar inte på något större fel. Datortomografin avslöjade litet ”fransade” kanter längst ned. Allt det här visste jag ju redan från journalanteckningarna på vårdguiden, men det känns likafullt som ett VG i hälsa och det har att göra med att de här problemen INTE grundar sig i min övervikt. Jag är heller inte van vid att behöva träffa en läkare för ett, för mig, fysiskt allvarligt problem. Om jag hade varit en rökare och en som dricker alkohol hade läkaren kunnat hugga på de faktorerna, men för en gångs skull slipper jag pekpinnar över huvud taget. Hos VC får jag alltid med mig känslan av att bara jag går ned i vikt, så löser sig alla andra skavanker medan lungspecialisten inte nämner den över huvud taget. Det låter kanske som att jag är taxam för att jag möjligen har en kronisk lungsjukdom, men det är jag förstås inte. Det handlar helt enkelt om bemötande. Jag slipper känna att det är jag själv som har triggat sjukdomen. Det finns INGET i mitt sätt att leva som orsakar problemen.

Jag fick en tid för bronkoskopin redan den 8 februari och det känns bra att inte behöva ha den hängande över mig. Däremot får jag nog vänta på resultatet till framåt maj, men eftersom det inte är någon fara på taket känns det inte så besvärligt.