Mitt liv i ord

Jag lägger pussel i en app och hittade den här bilden.

Det är bild av Kiruna kyrka i vinterskrud. Jag var tvungen att titta noga, men alla detaljer stämmer. Det enda, men gigantiska felet, är att kyrkan har placerats mitt i en skog. Renen och räven är urfåniga och epigt gjorda.

Det här är den riktiga kyrkan sedd ur samma vinkel som pussel-bilden.

Så här ser den verkliga omgivningen ut. Jag kan inte låta bli att undra vem som gjort pussel-versionen…

I över morgon är det dax för bronkoskopin. Jag är inte nervös för själva proceduren för jag kommer att få lugnande. Egentligen vill jag bli sövd. Det jag oroar mig för är hur det blir efteråt. Reaktioner. Trötthett. Krasch?

Den som arbetar som konstnär eller författare, som lägger ned hela sin själ i att uttrycka sig genom tavlor, skulpturer och texter. Hur ska den personen kunna låta bli ta kritik och åsikter personligt?! Hur ska den personen kunna intala sig att det handlar om konstruktiv kritik? Det hen uttrycker är i högsta grad personligt, en liten del av sig själv. Jag har gått flera skrivkurser och var urdålig på att ta kritik. Det spelade ingen roll att den var konstruktiv. De som är med i Rupauls dragrace får ta emot ”konstruktiv kritik” varje vecka, men när en av gästdomarna säger ”I hate, hate, HATE the hair and makeup.” så kan väl den kritiken knappast anses vara konstruktiv?

Sverige är en demokrati och dessutom en jämställd demokrati, men den är inte äldre än dryga 100 år. Det är oerhört viktigt att komma ihåg det nu när politikerna tummar på både den och yttrandefriheten. Det är arbetarklassen som har kämpat sig till de rättigheter vi har nu. Kapitalisterna har alltid stretat emot, rädda för att gå miste om sina privilegier, att inse att de inte är mer värda än andra och att det inte finns något ”bliv vid din läst”.

Jag tillhör 60-talisterna och när jag säger att det var bättre förr menar jag att värderingar, moral och etik var viktiga, något som märktes i hur man levde. Det har blivit så urholkat, det är bara ord som ger ett mossigt och högtravande intryck. Jag läser många historiska romaner om både arbetarklassen och kungligheter. Jag tycker att dagens undervisning borde innefatta just historiska romaner som bygger på mycket fakta av författare som t.ex. Anna Laestadius-Larsson och Vilhelm Moberg. Jag har lärt mig mycket, mycket mer av dessa böcker än av att korvstoppas med kungalängder och hur feodalsamhället fungerade. Nu förstår jag varför utvandringen till Amerika var så stor och varför den höll på så länge som till 1920-talet. Ny förstår jag varför kvinnorna slogs för att få rösträtt. Nu förstår jag varför vi har fri abort, sjukförsäkring, fackföreningar och kollektivavtal. Hur många av er som är födda efter 1985 vet det? Hur många av er som är födda 2000 och framåt vet att vi inte kan ta allt det här för givet?

Det har aldrig ansetts fint att tillhöra arbetarklassen och det gör det fortfarande inte, men det är den som får Sverige att rulla på. Jag minns fortfarande en replik från en film med Robert de Niro och en ung Leonardo Dicaprio. Den utspelade sig på 1940-talet och sonen vill bli soldat, han ville bli hjälte. Pappans svar blev att det är han som går till sitt arbete dag efter dag, som försörjer familjen som är en verklig hjälte. Jag kunde inte att sagt det bättre själv!

Bland det viktigaste som finns är att läsa! Ljudboken ser jag som ett komplement. Ljudboken är inte helt rumsren än och det råder en antingen-eller-attityd. Det senaste är att barn riskerar att gå miste om läsningens nöje och nödvändighet om föräldrarna lyssnar för mycket på ljudböcker. Absurt! Den enda faran är när förädrarna inte läser över huvud taget och då menar jag fysiska böcker och tidningar. Det finns mer och mer forskning som tydligt visar att möjligheten att tillgodogöra sig en text är betydligt större när den är tryckt på papper. Det finns även forskning som visar att dagens skolungdom har alarmerande lässvårigheter och det har knappast att göra med att deras föräldrar lyssnar på ljudböcker och ingenting blir bättre av att de fysiska böckerna inom undervisning är utrotningshotade. Om föräldrarna själva inte tycker om att läsa går barnen förmodligen miste om högläsning och får ingen lust att själva läsa. Min pappa läste jakttidningar, Det bästa och NSD. Mamma läste veckotidningar. Min läslust väcktes i skolans bibliotek när vi skulle låna minst 1 bok i veckan och den lusten är fortfarande stark. Pär läser oxå mycket, men övervägande fakta numera. Elins läslust kommer och går. Läsning är grundläggande för att få ett språk och när du får ett språk och möjlighet att uttrycka dig ökar ditt självförtroende.

Att säga ”Jag älskar dig.” är stort för mig och jag har sagt det till endast 2 personer, Elin och Pär. Jag kan inte minnas att någon annan än de 2 har sagt det till mig. Mina föräldrar var inte mycket för känsloyttringar. När jag ser RuPaul’s dragrace där de heeeela tiden säger att de älskar varandra känns det inte trovärdigt, det blir urvattnat. Hur vet man att de verkligen menar det när det väl gäller?! ”Äh, så säger du till alla!” Och det gör de ju.