Mitt liv i ord

Ett foto från Kolmården vid ett sällsynt tillfälle när surikatern minglade järnet. Om du tittar noga kan du se att det sitter en unge till vid mammans framben. Jag älskar surikater!

Tonny Gulløv har skrivit ”Tusenårsriket” som har kommit ut i, hittills, 4 fysiska delar och 5 som ljudbok med del 6 i faggorna. Det är Stefan Sauk som har läst in dem och jag har lyssnat på dem flera gånger och mellan december och början av februari läste jag de 4 tryckta delarna. Även där finns namn-problemet och det är lättare att läsa och kunna backa och repetera.

Böckerna handlar om när Danmark skapades och berättelsen tar sin början på 940-talet. Ulv Palnatoke står i centrum och det är han som berättar. Nu snackar vi vikingar, riktiga vikingar, karlakarlar som drack öl, åt fläsk, bolade med kvinnor, slogs, rövade och krigade. ”Och du tycker OM de här böckerna?!” undrar du och tvivlar på om din uppfattning av min boksmak har varit felaktig. Nej, du har fattat rätt om att de här böckerna inte verkar passa in. Som ett sidospår kan jag säga att serien ”Vikingar” på Netflix är rena, rama dravlet – den amerikanska romantiserade versionen av ”Tusenårsriket”. Tillbaka till Danmark!

Det är oerhört gubbigt och manhaftigt med rapande och fjärtande. På plundringstågen mördas och våldtas det och de tar människor som trälar. MEN – och det är här som Tonny Gulløvs böcket skiljer sig från alla andra skildringar om vikingatiden – mitt i allt detta finns HUMORN, självdistansen, skämten och skratten. Det är DET som fångat mig! De få kvinnor som finns med är respektingivande och starka och Ulv Palnatoke erkänner ofta att han verkligen gör sitt bästa för att visa var skåpet ska stå, men det blir sällan så, men han slår inte kvinnorna. Där finns Lynn som är en völva och har kontakt med gudar och de döda och HENNE har han respekt för, henne är han rädd för.

Tonny Gulløv är en otroligt skicklig berättare och översättningen är suverän. Hans kunskaper är gedigna i allt från hur långt Danmar sträckte sig (faktiskt en stor del av södra England!) till kläder och hus och över till uttryck och asarna. Det är historiska romaner i världsklass och det är ju min absoluta favoritgenre! Som grädde på moset är det endorfiframkallande att lyssna på Stegan Sauk! Han tycker oxå om böckerna för det hörs på inläsnimgen.

En annan bok om vikingatiden lyssnar jag på just nu, ”Odins eld” av Elvira Birgitta Holm. En stillsammare variant på samma tema som utspelar på Öland i mitten av 940-talet. Vi får följa tvillingarna Jorunn och Joar. Här ligger fokuset på den lilla världen med fler kvinnor och inga krig och trots snävare gränser förskjuts perspektivet och blir, motsägelsefullt nog, bredare. Visserligen var kvinnornas liv begränsade, men det var fritt fram för känslor och nära samtal, kunskaper om läkeörter och förståndet att inse att hämnd bara leder till mer hämnd.

Elvira Birgitta Holms kunskaper är lika gedigna som TG:s och hon har med flera av berättelserna om asarna och jättarna. Språket är bra och trovärdigt. Det enda som saknas är humorn. Humor är SVÅRT. Särskilt när det kommer till i vilken utsträckning den ska vara med. Snäppet för mycket och det blir fånigt. Det är en konst! Det är Anna-Maria Käll som läser ”Odins eld” och hon är alltid bra och här är hon xtra bra. Balsam för öronen! Hon är en av få inläsare som inte har hamnat i ett fack utan läser in humor, kriminal, historiska, verklighetsbaserade och deckare.

Sömnlös IGEN. Då passar det ju bra att skriva om ”Min fantastiska vänninna” av Elena Ferrante. För 6 år sedan fick jag möjlighet att, för Bokus räkning, läsa den innan den kommit ut i Sverige och skriva en recension. Jag läste den i lösbladsformat och skickade in en – om jag får skryta lite – rackarns bra recension! Den finns i ett inlägg den 19 mars 2017. Sedan fick jag ett gratis exemplar av boken när den släpptes.

De senaste dagarna har jag sträcktittat på serien på HBOMax, 3 säsonger à 8 avsnitt. Jag minns att jag tyckte de sammanlagt 4 böckerna var olika intressanta och det är delarna av serien oxå. Bland det tråkigaste och jobbigaste som finns är tonårsperioden både i min egen verklighet och i böcker och även i tv-serien.

Det som jag upplever som likadant i böckerna och i serien är misären och det ständigt närvarande våldet i 1950-talets Neapel. Gap och skrik, skällsord och örfilar och det inom familjerna. Ute på gatan flyger männen på varann för minsta provokation och då är våldet på ”ring efter ambulans”-nivå. Fruktansvärt!! Det blev, tyvärr, tydligare i rörliga bilder. Som kvinna blev de antingen möss (som Lenú) eller rivjärn (som Líla). Killarna från camorra-familjerna är så frånstötande.

Jag fick ingen helst känsla för hur gamla de var. När Lenú börjar på läroverket trodde jag att det motsvarade högskolan, men då var hon bara 14 år! Lenú och Líla spelades av samma skådespelerskor från tidiga tonår till upp emot 40 och det var mindre lyckat. I böckerna var jag inte särskilt förtjust i Líla. Hon var hård och självisk. I serien blir det tydligt eftersom skådespelaren har ett genomgående hårt och avvisande ansiktsuttryck. Så fort hon stötte på motstånd, inte fick som hon ville eller inte var i centrum blev hon elak. Det var bara Lenú som stod ut med henne eftersom hon själv var så sjukt osäker och mesig. Alla killar och då menar jag ALLA blev förälskade i Líla! Alla kom med kärleksförklaringar och frierier medan Lenú stod bredvid i den ständiga skuggan.

Det finns väldigt lite glädje i både böckerna och i serien. Däremot vet jag inte om det berodde på dåliga skådespelare eller om det berodde på att det var mitt i prick. De var så … livlösa!! De stod rätt upp och ned, rörde sig med armarna hängade, nollade ansikten och tomma ögon, inga tydliga reaktioner vid samtal. Var det avsiktligt eller pinsamt dåligt? Om det VAR avsiktligt, så blev det pinsamt dåligt. Det har varit betydligt mer liv och rörelse i andra italienska filmer och serier jag har sett.

Jag såg slutet av sista avsnittet på lördag morgon när Lergiganet kickat in och jag somnade ifrån slutet, men sättet som det sista avsnittet utvecklade sig minns jag inte från boken. Hela serien börjar med att Lenú, som vuxen runt 60 år, får ett telefonsamtal om att Líla har försvunnit igen vilket leder till att Lenú bestämmer sig för att skriva hela berättelsen, men i böckerna knyts cirkeln ihop och det gör den inte i serien. En absolut fördel med serien framför böckerna är alla namn! Herregud! 8 olika familjer med snarlika namn med familjemedlemmar med snarlika namn OCH smeknamn – en mardröm för mig! I serien fick jag åtminstone ett nylle att haka fast minnet i.

Igår lossnade en av lösnaglarna utan att jag märkte det. Jag tog ur tvätt från tumlaren och sen var ena pekfingernageln borta. Skit! 3 dagar satt den kvar. Jag kunde naturligtvis inte ha kvar de andra 9 fejknaglarna och lyckades dra loss 8 av dem trots att man inte ska göra det. Den 10:e nageln satt hårt och det är fortfarande lite lim kvar. Skit!! Naglarna ser, om möjligt, värre ut än innan. Hårt åtgångna. Jag tycker synd om dem. Jag har bokat in mig hos nageldamen på tisdag. Tänk om mina naglar är bortom all räddning?!

På grund av nageldebaclet som drog ut på tiden till efter midnatt missade jag flera sömntåg och natten blev lång och vaken. Jag tog 1 Lergigan 20 i 2 och somnade i soffan vid 6. Klockan 9 flyttade jag till sängen och sov till 11 och resten av dagen har varit ren skit.

Förra året höjde jag ett par kosttillskott till skyarna, Hyaluronsyra och Collagen. Jag slutade ta dem för ett par veckor sedan eftersom jag upplevde att effekten uteblev trots att jag redan tog maxdosen. Mina naglar trasades sönder igen. Av 10 är endast 1 hel och tålig. De övriga är sköra och spricker hela tiden på längden och det känns inte värt besväret att ta hand om dem och definitivt inte att lacka dem. Elin fixar sina naglar hos en väldigt skicklig kvinna och de blir alltid så läckra! Nu har jag oxå blivit sugen på det. Numera finns det en nageltekniker i samma lokal som min frissa och det är lockande… Medan jag funderar provar jag på lösnaglar som håller upp till en vecka (Elins håller 1 månad). Jag köpte en förpackning från Lyko efter att ha googlat fram de bästa.

Det finns så otroligt många böcker som inte lämnar något större avtryck hos mig, så när jag träffar på en riktigt, riktigt bra berättelse med en, för mig, ny författare och med en helt ny inläsare rusar endorfinerna från hjärnan hela vägen ut i tårna. ”Folk som sår i snö” av Tina Harnesk med Patricia Fjellgren som inläsare är en sådan bok.

Máriddja och Biera är ett par i 85-årsåldern. Máriddja har cancer, men tänker inte dö förrän hon ordnat så att hennes gubbe klarar sig. Hon anförtror sig åt Siri, växeltelefonisten i telefonapparatmaskinen (en iPhone).

Kaj och Mimmi är nyinflyttade i byn. Kaj har sår från sin barndom och hans mamma dog utan att förklara varför han fick dem. Mimmi längtar efter barn, men är Kaj redo?

Tempot i berättelsen är stillsamt och jag var nära att ge upp redan efter en halv timme när det lossnade och språket fick fart och hade humorn med sig. Bildspråket är fantastiskt! För ovanlighetens skull tycker jag om alla som är med. Livet i en by i Norrland har en lockelse för mig, men den kommer från att jag önskar att jag ville leva på det sättet nära naturen, ute i naturen, de 8 årstiderna, det okomplicerade om än inte enkla. Inläsaren kommer nog från trakterna eftersom hon har både satsmelodin och det samiska uttalet.

Den här boken är så bra att jag kommer att köpa den som inbunden för att kunna läsa den flera gånger.