Mitt liv i ord

Jag ser ”Next in fashion” på Netflix. Reality-serie med tävlingsinslag med enbart mode och design. Jag önskar ofta att jag kunde sy och på så sätt göra bekväma kläder som passar mig, men jag är inte ens intresserad av kläder och definitivt inte av den sortens mode som visas med de 2 meter långa anorektiska modellerna med storlek 34. Skapandeprocessen, däremot, är intressant. Hantverksskicklighet är något jag beundrar oavsett om det handlar om rörmokeri eller design. VARFÖR DESIGNAR INGEN KLÄDER FRÅN STORLEK 52 OCH UPPÅT??!! DET, om något, borde vara en utmaning eftersom det handlar om ett annat sätt att arbeta och inte om att förstora ett plag från 34 till 54.

Jag fick ett brev härom dagen från min lungläkare. Mitt fall har tagits upp på en s.k. Multidiciplinär fibrosrond där de kom fram till att det, trots allt, inte handlar om en lungfibros (fibros = ärrvävnad) utan mer om ”diskreta förändringar efter en infektion”. För att vara på den riktigt säkra sidan får jag en remiss till ännu en datortomografi, den här gången med ”lite specialteknik”. Datortomografin i sig är jäkligt mycket specialteknik för mig! Jag känner mig lugn för de har redan, bokstavligt talat, snokat runt inuti mina lungor utan att hitta verklig fibros och jag tolkar det som att jag inte kommer att behöva bromsmediciner. Jag funderar på när jag kan ha haft en så pass kraftig infektion att den lämnat spår i lungorna… Jag har aldrig haft lunginflammation.

Äntligen har dragrace Sverige haft premiär och det är mycket väl godkänt! Robert Fux är programledare och huvuddomare. Han är tydligen en legend i den svenska dragvärlden, men helt okänd för mig.

Gudskelov är det svt.play som är producent! Det bar ett kort, fasaväckande ögonblick som det slog mig att det kanske var någon av reklamkanalerna som lagt vantarna på programmet. SVT har valt att kopiera formatet med det sinnessjukt rosa arbetsrummet, scenen, domarbordet och den s.k. bikten som alla realityprogram har. Däremot har de ansträngt sig och låtit bli att enbart översätta de klassiska uttrycken och fraserna från RuPauls original och i stället hittat svenska motsvarigheter och det är jag taxam för. Robert Fux är bl.a. utbildad skådespelare och jag undrar om han har varit delaktig i manusskrivandet och utnyttjat sina mångåriga erfarenheter. Njutbar svenska med rik vokabulär! ”Tjejor” och ”quinnor” är 2 av orden som – för mig – känns som svenska draguttryck. Deltagarna däremot … Visserligen är underhållningsbranschen anglifierad, men när vart tredje ord är engelskt, så ger de ett korkat intryck. Det finns 3 av dem, Elektra, Imaa Queen och Thunderpussy som tillhör undantagen och har blivit mina favoriter. Jag har sett första avsnittet 2 gånger dels för att jag är så glad och dels för att jag missade mycket första gången. Jag vill lära mig att hålla isär dem.

Sverige är litet och det är en av anledningarna till att jag fnös och himlade med ögonen när jag hörde om den svenska versionen. Hur många dragqueens finns det? 20? Det är bara 9 tävlande jämfört med 13 i USA. Trots att vi är små har vi kommit långt och utvecklat konstformen mer än vad amerika har. Som exempel var Robert Fux kostym betydligt rivigare än RuPauls som är kvar i den klassiska versionen med stora peruker, utfyllning och klänningar som After Dark när de introducerade drag på 1970-talet. (Christer Lindarw och RuPaul är ungefär lika gamla.) Med all respekt för den rasism som färgade utsätts för dagligen i USA, men det är en befrielse att slippa höra när deltagarna hela tiden återkommer till det och nästan använder det till att ”du är vit så vad har du att klaga på?”. Än så länge har har Sverige varken hånats eller förlöjligats och det var upplyftande att vinnaren, förutom ära och kosing får vara med i ”Allsång på Skansen”. Kan det bli svenskare? Ha!

Kan det inte bli lördag snart?!

”The hills are alive with the sound of music!”

Jag har följt Downton Abbey från start med 6 säsonger 2 ”mellan-säsong-filmer” och 1 avslutande film som faktiskt följdes av ytterligare 2 filmer, men nu är det definitivt slut. Jag fick den sista filmen, ”A new era”, i tidig födelsedagspresent och jag såg den idag. Kritiken har inte varit nådig, men eftersom jag har alla säsonger och filmer ville jag ha den sista oxå. Den var inte dålig, men den var fjantig, kändes krystad och konstruerad och ett tydligt försök att mjölka ur det absolut sista i syfte att få ett ordentligt avslut och låta alla huvudkaraktärer få ett lyckliga-i-alla-dagar-slut. Alla log, mer eller mindre, hela tiden och till slut fick jag kramp i kindmusklerna. Mitt favoritrussin, lady Violet Grantham (spelad av den oförlikneliga dame Maggie Smith) somnade in fridfullt med hela familjen närvarande. Navet, mittpunkten och, för mig, hjärtat i serien och den som hade de bästa och vassaste replikerna. Utan lady Grantham – inget Downton Abbey.

Det är ganska många år sen jag blev isbjörns-fadder hos WWF och i samband med det fick jag ett halsband. Jag grottade bland mina mååååånga smycken när jag hittade det. Jag hade glömt det, men efter en putsning (med bakpulver och hett vatten på aluminiumfolie) blev det nästan som nytt och nu använder jag det igen.

Att bryta en ovana är svårt. Att ändra en vana är oxå svårt. Jag har för vana att försöka forma mina naglar med glasfilen så snart de vuxit ut en bit och det gjorde jag även efter första besöket hos nageldoktorn. Misstag! Efter 1,5 vecka började lacket släppa på 2 av höger-naglarna. Jag bokade en ny tid och var där idag. Hon bekräftade att släppet berodde på att jag filat för då försvann den buffert hon lindat in nagelkanten i och det kom in luft under lacket. Då har jag lärt mig det! Jag frågade vad som hade hänt om jag försökt riva av det som jag brukar göra med vanligt lack. Då kunde en del av min egen nagel ha lossnat. Aj!! Då har jag lärt mig det oxå.

Hon gjorde om hela behandlingen s.k. lack-gel. Den här gången förstärkte hon ringfinger-naglarna lite extra och fyllde hon tumnaglarnas gropar ytterligare. Jag valde lite mer färg den här gången och är väldigt nöjd!