Mitt liv i ord

Jag såg en dokumentär om Hitchcock på svt.play som var intressant. Han var en lustig prick som hyllade sin fru, var sjukligt fixerad vid blondiner, nyskapande och samtidigt en skitstövel. Diverse Hitchcockbeundrare uttalar sig och jag minns hur en av dem försökte beskriva vilken genre en av filmerna tillhörde (Marnie eller Vertigo), men kom fram till svaret ingen genre. Det tycker inte jag är ett bra betyg. Indelningen i genrer har både för- och nackdelar, men det han beskrev är en jävla röra som inte har med genialitet att göra.

Sedan blev jag förstås sugen att se filmen ”Hitchcock” igen för tredje (?) gången med Anthony Hopkins och Helen Mirren som handlar om hur ”Psycho” blev till. Eftersom jag är som jag är ville jag se fler filmer av ”the master of suspense” och hittade ”North by nortwest” och en box med 7 filmer (Psycho, Rope, Saboteur, Rear window, Shadow of a doubt, The truble with Harry, The man who knew too much) hos Ginza. ”Psycho” håller, ”Rope” är psykologiskt nervig, ”Rear window” är och förblir min favorit”. ”Fåglarna” finns inte med i boxen, men jag har den sen tidigare och jag fortsätter att tycka att tysta samlingar av fåglar är jäkligt obehagliga.

Med alla dessa filmer såg jag fram emot flera timmars nöje! Jag är grymt besviken. ”North by nortwest” suger och intrigen känns tunn. ”Mannen som visste för mycket” har samma problem. Jag tänkte hela tiden ”Varför?!”. Jag saknar en bakgrund, en förankring till varför filmernas skurkar gör det de gör?! Varför skapas den påhittade agenten Kaplan respektive varför vill man mörda statsmannen? För mig räcker det inte med att oskyldiga kastas in i en katt-råtta-lek. När jag inte förstår varför uteblir spänningen även den psykologiska som borde infinna sig när de drabbade inte fattar någonting.

Det är omöjligt för mig att hela tiden påminna mig om att sättet att agera, regissera och rollbesätta var annorlunda. I ”North…” är Cary Grant en man med lätt grånande tinningar, men hans mamma ser inte ut att vara många år äldre. Filmerna ÄR gubbiga. Bortsett från de blonda hjältinnorna har kvinnorna inte många repliker. Regin är övertydlig med närbilder, sidoblickar och gester. Kanske behövde den tidens biobesökare tydliga vinkar. Jag är tveksam till om jag har lust att se resten av filmerna i boxen.

Ska vi behålla de/dem eller slöa till allt och gå över till dom? Svar: behålla de/dem. Ska vi sänka kraven på den grammatiska undervisningen? Svar: i helvete heller! Ska vi acceptera att dagens elever inte anses ha förmågan att lära sig skillnaden? Svar: det är arrogans på hög nivå.

”De och dem är en större fråga än att landets svensklärare ska tvingas traggla grammatiska regler med ointresserade elever. Det handlar också om att synen på språkets och litteraturens plats i skolan och i samhället behöver uppgraderas. Att få lära sig att behärska ett språks olika uttryck, att veta hur man anpassar det efter vilken situation och vilket syfte man har, det är att demokratisera språkutvecklingen, till skillnad från att avveckla dess beståndsdelar.” Vesna Prekovic, DN.se.

Tips: när du tvekar kan du jämföra med engelskans they/them. Det knepet använder jag.

Efter att jag tog mig tid att sortera diamanter i små ziplockpåsar och märka alla färger gick det lättare att få in en rytm. Jag gör en ungefär 1/9 i taget. Det e roligt! Det inrutade området gjorde jag igår och ikväll.

…. exempel på smalhetsprivilegium:

Du antas inte vara missnöjd med din kropp. Din storlek är förmodligen inte det första folk lägger märke till (såvida du inte är utsatt för thin shaming). / Folk kommenterar inte det du äter. / Du hittar kläder i din storlek. / Du hittar kläder i senaste modet och alla färger istället för att förpassas till hyllan där de formlösa färglösa kläderna som är menade för att dölja din kropp hänger. / Du får inte viktminsknings- eller kostråd från vänner och familj. / När du går till doktorn så antar hen inte att dina sympton beror på din vikt. / Folk antar inte att du är lat eller karaktärslös baserat på din storlek. / Du är inte objekt för skämt och komedier. / Du kan äta vad du vill offentligt och utan att bli dömd eller granskad och utan att omgivningen spekulerar i dina ätvanor. / Du kan gå på McDonald’s utan att folk kommenterar det du äter eller din närvaro. / Din kroppstyp är inte en fetisch. / Du har större chans att få löneförhöjning. / När andra beskriver dig är din storlek sällan med i beskrivningen. / Media beskriver inte din kropp som en del av en epidemi. / Du kan skita i vad du väger utan att andra dömer dig för det.

Smalhetsprivilegiet går sida vid sid med fettföraktet. Det går ej att ha det ena utan det andra. Smala premieras för att tjocks föraktas.

Stina Wollter

Aprpå små dunbollar i träd.

Jag vill ha något nytt att pyssla med i stället för Lego som, förutom att paja naglarna, är både dyrt och skrymmande de gånger skapelsen får stå framme. Elin tipsade om att ”nummermålning” som jag gjorde en hel del när jag var liten, men… nä. Jag hittade ”diamond painting” – diamantmålning på svenska. Jag beställde 2 små motiv att prova på; fåglar i en björk och Titanic. Det tog 2 veckor innan de kom. 2 veckor är lång tid med dagens leveransmått mätt, men beställningen visade sig komma hela vägen från Kina. Hm. Mitt samvete morrade i protest. Kina är inget föregångsland och transporten var troligen allt annat än miljövänlig. Om jag får mersmak ska jag kolla noģgrannare.

När jag läste beskrivningen på websidan (Happy diamond) verkade det vara en baggis. Kolla själv!

Jag packade upp allt sorterade färgerna som låg i små påsar, tog bort skyddsplasten och började. Motivet är förklistrat för att de pyttiga plastdiamanterna ska fästa ordentligt. Problemet var att tröjärmarna oxå fastnade i kanterna och lämnade ludd efter sig. Hm. Har jag missat något?

Jag kavlade upp ärmarna och började! En färg i taget, i det här fallet mörkbrunt på alla fält med siffran 1. Det är smått och pilligt och för att inte själv fastna på tavlan bli vinkeln på handen lite knäpp, men jag fick snabbt kläm på det.

YouTube! ALLT finns på YouTube! Naturligtvis finns det en video om diamantmålning! Däremot skulle jag inte säga att den är för nybörjare eftersom hon som gjort videon redan hade extra utrustning som förvaringssystem till diamanterna och en ljusplatta. Jag fick veta att 1. Det borde ha följt med små påsar inklusive etiketter för att underlätta sorteringen och 2. TA INTE LOSS HELA SKYDDSPAPPERET. Hoppsan. Jag borde ha börjat med en lite yta och där kommer sorterandet av färgerna i etiketterade påsar in. En begränsad yta i taget i stället för en färg. Aha…

Allt möjligt kan ju fastna på den limmade ytan. Allt från brödsmulor till papper. Hm. Idė! Pär bygger interiörer till bikupor för att kunna filma och mäta hur de mår och då sätter han bland annat ihop enkla träramar. Jag kollade på övervåningen där han har sin verkstad och hittade en i lagom storlek. Kolla!

HÄPP!! Själv är bäste dräng. Jag fullkomligt dreglar över enkla lösningar. Visst är du oxå djupt imponerad? Nu ska jag fortsätta på min diamantmålning! Förtsättning följer!

Att skamma tjocka personer verkar faktiskt på många sätt vara en av de sista kvarvarande utposterna för alla som vill fortsätta att ägna sig åt mobbning och diskriminering.

Det slulle exempelvis inte vara tänkbart att ha en humorserie på tv som gick ut på att driva med människor med en viss religion eller hudfärg, men det är inga problem att skapa en karaktär som Homer Simpson, vars kanske främsta syfte verkar vara att cementera fördomarna om tjocka människor som lata och korkade. Eller fråga dig själv hur många överbiktiga Disneyprinsessor det finns? Hur brukar skurkarna se ut? När Biggest Loser kom till Sverige såg jag bara samma sak som jag sett på min barndomd skolgårdar: mobbning, hets, förnedring.

Erik Hemmingsson