Mitt liv i ord

Solen brakar på där ute. Molnen är få de gånger de dyker upp. Det är torrt med varning för gräsbrand. Grannarna flyttar ut på balkongerna. Jag håller mig inne med rullgardinerna neddragna för ögonens skull. Det är som en vampyrhåla. Ögonen plågas. När det är som absolut värst har jag solglasögon på mig när jag tittar på tv. För att du ska få en vink om hur det känns kan du föreställa dig en kall vinterdag med helt orörd snö och solen som strålar från en knallblå himmel. Du har inga solglasögon. Ljusreflexerna från snön är så skarpa att dina ögon tåras. Det är så jag har det och kommer att ha det tills björken har blommat färdigt. Solglasögon och keps i all ära, men det är inte lockande att gå ut.

Idag tränade jag med gummibanden UTAN ångest eller stress innan! Det blev en helt annan känsla och bidrog till att passet – ett snäpp tuffare än förra veckan – blev lyckat. Armarna åkte på pisk och det är jag nöjd med.

Apropå rävar.

Jag beställde 8 målningar – det borde räcka ett tag! – och diverse hjälpmedel och de kom ÄNTLIGEN i torsdax! Självklart satte jag igång direkt. Diamantmålning är mtt nya dille. Igår blev en räv färdig.

Att instinktivt – och helt felaktigt – koppla ihop en vacker yta med en lång rad positiva personliga egenskaper, utan att känna personen, har gett upphov til något som kallas haloeffekten, det vill säga en helt ogrundad positiv partiskhet. (Halo är det samma som gloria. Min egen kommentar.) Våra hjärnor verkar på så sätt tyvärr vara programmerade att ta mentala genvägar och att initialt tilldela andra människor egenskaper baserade på utseendet, det vill säga system 1. Det är inte konstigt att många blir smått besatta av sin kropp.

Erik Hemmingsson

Jag saknar fortfarande Elins kanin Selma som dog för ungefär 6 år sedan.

Det finns ett tryck inuti mig. Jag vet inte varför. Det leder till ångest och irritation. Jag lyssnar om igen på böcker av Cathy Glass. Jag gråter när jag lyssnar på dem och jag känner att trycket lättar. Medan jag tog Lyrica, som numera är narkotikaklassat, gjorde de mig känslomässigt avtrubbad och ledde till att jag sällan grät, men avtrubbningen hindrade att ett tryck bildades. Jag har mått dåligt ett bra tag nu utan att kunna sätta fingret på varför. Jag är helt enkelt deprimerad. Det är ingen djup depression även om jag dagligen frågar mig vad det är för poäng med att fortsätta. Jag är inte apatisk och det finns stunder när det tillvaron känns okej. Eftersom jag är en sådan inpiskad rutinmänniska får jag saker gjorda, mer per automatik än initiativ. I förrgår gav ångesten mig skjuts och jag putsade fönsterna – fysisk aktivitet – och jag hade ett jävla tempo. Resultatet var tillfredsställande, men ångesten var kvar. Vad kan jag göra? Jag har levt med den här skiten i närmare 40 år och jag kommer inte att kontakta sjukvården. Jag har mina mediciner och taktiker och får vänta tills det vänder.