Stressdrömmar

Jag har en särskild sorts drömmar när jag är stressad, även när stressen ligger under ytan utan påtagliga orsaker.

När vi flyttade hit för 24 år sedan var det från en lägenhet med ett gräsligt köksgolv och med otrevliga grannar. Vi vantrivdes och flyttade efter 7 månader. En lång period efter det drömde jag mardrömmar om att vi flyttade tillbaka och när jag vaknade var jag sinnessjukt lättad över att det var en mardröm. Den här drömmen dyker fortfarande upp, men det är långt mellan gångerna. En variant är att jag har övertalat Pär om att flytta tillbaka och att jag – naturligtvis! – ångrar mig. En annan variant är att vi flyttar, över huvud taget, och att det nya stället är fullt av gammalt skräp, kläder i skåpen och till och med möbler. Drömtydning: jag känner att jag saknar kontroll.

Vi hade ju marsvin i många år och jag kan drömma att det plötsligt dyker upp marsvin jag inte känner igen. De gömmer sig i höet eller under möbler och det rör sig inte om ett enda utan om 4-5 stycken i taget och de bara myllrar. Drömtydning: en övertydlig vink om att jag inte känner att jag har kontroll.

Telefoner, både gamla vanliga knapptelefoner och mobiler. Jag behöver komma i kontakt med – oftast – Pär, men lyckas inte slå numret. Antingen har jag glömt det eller så blir det hela tiden fel hur jag än försöker. När jag försöker hitta numret i någon app lyckas jag inte skriva namnet. Drömtydning: jag känner mig otrygg.

Naglarna. En sprillans ny variant! 2 nätter har jag drömt att jag har klippt naglarna, tagit bort lacket med remover (det skulle inte fungera i verkligheten) och sedan lackat om dem själv eller den jag drömde i natt när jag klöste bort gellacket och insåg att det var flera veckor tills nästa besök. Drömtydning: jag håller fortfarande på att vänja mig och är fortfarande nervös för att de ska gå sönder.

Drömmar är intressanta. Det finns oftast en förklaring även om den tar sig kmasig uttryck. Oftast. Ibland blir jag fundersam…

Tankar

Efter att ha läst ”Kriget mot kroppen” har jag inte slutit fred med min egen kropp. Fullt så enkelt är det inte. Jag kommer nog aldrig att göra det. Kroppsfett är och förblir äckligt. Däremot har jag börjat reagera annorlunda när jag ser att någon, särskilt i min egen ålder, har gått ned mycket vikt. ”Det blir intressant att se dig om 2-3 år.” Det är inte skadeglädje. Faktiskt. Det har att göra med att jag nu har lärt mig att när kroppen har hittat sin trivselvikt, vare sig du anser att den är för hög eller för låg, så kommer den att göra sitt bästa för att behålla den. Fettcellerna försvinner inte, de blir bara mindre.

Varje gång, och då menar jag verkligen varje gång, jag rör mig ute bland folk undrar jag vad de tänker när de ser min överviktiga kropp. När jag ser andra överviktiga jämför jag mig alltid med dem. Vem av oss väger mest? Jag dömer aldrig. Jag vet ingenting om dem utöver att vi båda är överviktiga. Jag såg en kvinna, som var betydligt fetare än jag, som kom från pizzerian med en påse med matförpackningar. ”Ska du verkligen äta det där?” var min första tanke. App app app! Var kom den fördomsfulla reaktionen ifrån?! Jag är ärlig när jag säger att den absolut inte var automatisk. Den förvånade mig och fick mig att skämmas. Jag vet absolut ingenting om henne.

Jag har slutat att notera de kvällar jag lyckas hålla mig från att äta efter klockan 21, det s.k. kvällstugget. Vill jag äta, så gör jag det oavsett vad det är. Det är ett första steg mot att sluta ge mig själv dåligt samvete. Att förändra tankesätt är jävligt svårt, men att bli uppmärksam på det är en början.