Mitt liv i ord

Jag såg en dokumentärserie på Disney om australisk fotboll för damer, AFLW. Spelarna kallar sporten för ”footie”, en blandning av fotboll och rugby. Varje säsong har de en pride-omgång då de bl.a. har tröjor i pridefärgerna samt trans- och hudfärgerna. Acceptans. För mig innebär det acceptans. I ett av lagen fanns en muslim. I enlighet med sin religion fick hon inte spela i en pridetröja. Enligt spelreglerna fick hon inte spela i sin vanliga lagtröja. Lagledarna hade flera möten om det här. De ville inte att hon skulle känna sig utesluten, men var oxå oroliga för hennes säkerhet på planen om hon spelade i en pridetröja. Vad är problemet?! Hennes religion är ett sätt att leva, att förhålla sig till världen och människorna utan att kompromissa och det innbär att inte acceptera hbtq+. Alltså kan hon inte spela. Det är hennes val, så varför tassa på tå? Det finns många hbtq+ i laget och det kan hon tydligen hantera. Man fick se henne förbereda sig för bön och sedan be samtidigt som hennes röst berättade att islam är en kärleksfull och generös religion. Jag har hört det förut, men en religion som förespråkar att homosexuella ska dö är varken kärleksfull, tolerant eller accepterande. Hon spelade inte utan stöttade laget från sidan av planen.

I torsdags fick jag ett brev från polisen. ”Vad?! Har jag gjort nåt fel?!” Det visade sig vara en enkät om hur jag upplever mitt närområde t.ex. trygghet om kvällarna klotter nedskräpnimg. Det tog inte lång tid eftersom jag har varit förskonad från att drabbas. Peppar, peppar… Däremot går jag aldrig ut på kvällen och de gånger vi åker bort för längre tid än en helg t.ex. över julen är jag alltid orolig för inbrott trots att vår entré ligger synlig. Gissa vad? På natten drömde jag att vi hade haft inbrott plus att de försökt bränna ned huset och när jag försökte ringa 112 och Pär så – rätt gissat! – blev det bara fel. En övertydlig stressdröm.

Ekorrar i mitt hjärta.

Jag gillar japansk kultur, det stilrena, maten, kalligrafin. ”Under vågen utanför Kanagawa” av Hokusai har dragit mig till sig så länge jag kan minnas. Om du tittar noga kan du se 3 bruna båtar. En s.k. monstervåg.

Den här blev riktigt bra!

Medan jag promenerade fokuserade jag på att andas ordentligt med bröstekorgen, djupa andetag, i stället för med magen. För ett år sedan kunde jag inte göra det utan att börja hosta, så jag nästan kräktes. Branta backar och trappor är fortfarande mina nemesis(ar?), men annars måste det väl handla om självläkning eftersom utredningen kom fram till att jag inte har astma. Jag vet att jag tjatar, men under det här året har jag fått noll stöd. Inget stöd från vc. Pär har varit orolig, men egentligen inte insett vidden av den orkeslöshet som jag led av förra året och Vårat Gäng … ja, du vet ju hur de fungerar. Jag är bitter, men jag tycker att jag gjorde det bra som lyssnade på min kropp tills jag kände att orken kom tillbaka framåt september och sedan klöste mig tillbaka. Kvinnor och tepåsar, som sagt.

Igår kom jag äntligen iväg på en äkta 50-minuterspromenad i ett äkta promenadtempo i stället för ett hasande, och det kändes så bra! Det var bara 5 grader, molnigt och kalla vindar och jag kände att ”Det här vill jag göra imorgon igen! Ålrajt!”. Idag har jag huvudvärk, känner mig febrig och blundar när jag går in i ett rum och direkt famlar efter snöret till rullgardinen. Ögonen svider. Smocka. Allergismocka. Nu dricker jag te och väntar på att sushistället ska öppna klockan 11, så jag kan köpa dagens middag. Jag har 2 paket hos Alexis som väntar på att hämtas, så ut ska jag. Pär är på väg hem från Öland efter 1 vecka tillsammans med svärfar. Annars hade han fått gå ned till centrum.

Min svåger har fått för sig att papegojan inte är en fågel. Här är 2 färgstarka icke-fåglar.

Tablettkartor har blivit ett gissel. Alvedons och Iprens kartor är baggisar, men de receptbelagda medicinernas är hopplösa. Särskilt Lamictals kartor som är av någon sorts tjurig plast på båda sidorna. De gånger jag har ont i händerna tar pillertrillandet lång tid och nu har de längre naglarna visat sig vara ett hinder. Jag har införskaffat en Pillerpistol från Apotea som fungerar skitbra! Rekommenderas!

Det har gått 1 dryg vecka sedan röntgen och jag kollade min journal hos Vårdguiden. Det har inte uppstått några förändringar sedan den första kontrast-röntgen i höstas. Jag kommer inte att behöva bromsmediciner utan blir endast kallad till uppföljning om ca 1 år som läkaren förklarade vid besöket i januari. Från det första läkarbesöket i början av juni 2022 till förra veckans röntgen har utredningen tagit 10,5 månad. Undrar om vc kommer att höra av sig nu?