Apokalyps?

Jag promenerade idag. Gick halv 9 när det var 20 grader. Det var skönt ute, varmt i solen och svalt i skuggan. Det gick ganska trögt i början och i slutet, med backarna och trapporna, gick jag in i väggen. Folktomt. Midsommardagen känns som efter apokalypsen. Jag mötte 5 personer som promenerade och ytterligare 2 vid torget (jag räknar inte med bilar eller bussar). Ingen hund som blev rastad! Bristen på tvåfotingar har jag inget emot.

Dagens låt, den sista på promenaden: ”Urgent” med Foreigner.

Flygresor

Utsläpp från en persons Thailandresa, tur och retur, smälter 7,5 kvadratmeter havsis (enligt DN 5 november 2016). EN enda person. Du kan ju roa dig med att räkna ut hur mycket is som smälter när ett flygplan med 200 passagerare kör tur och retur. Flera gånger per dygn från de flesta länder. Alla ni som gapar om att vi lämnar efter oss ett helvete till våra barn kan tänka efter både 1 och 2 gånger nästa gång ruskväder får sol-och-värme-tarmen att suga. Personligen jag inte flugit på 12 år, men jag tycker inte om att resa, så för mig är det inget problem.

Fördomar

I Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman” skriver hon om hur fördomarna har cementerats inte bara mot offret utan även mot våldtäktsmannen. Män framställs som om de alltid, alltid, är redo och villiga att ha sex. De säger aldrig nej. Eftersom även män är människor med allt det innebär, så är det knappast sant.

Det här har fått mig att fundera och som det brukar bli när jag har fått mig en tankeställare ser jag annorlunda på böcker och filmer som jag lyssnar på respektive ser igen nu senast i Stieg Larssons ”Milleniumtrilogi”. Det finns en röd tråd genom alla böckerna, som vid det här laget har hunnit bli 7, och det är män som hatar kvinnor. Mikael Blomquist är den definitiva motsatsen. Han älskar kvinnor. Alla kvinnor i alla former och åldrar och kvinnorna faller som furor för honom. De vill ha honom och de tar ofta första steget och det är där fördomen kommer in eftersom herr Blomquist aldrig, aldrig säger nej. Till och med när kvinnan står på tröskeln oinbjuden, på uselt humör och mer eller mindre överfaller honom är han redo och sugen för han är en man och opåverkad av humör, trötthet eller huvevärk. Finns det såna män? Skulle inte tro det.

Död

”Hon räddade mitt liv. Jag är evigt tacksam!” Om någon räddade mig från en säker död skulle jag bli förbannad och evigt otacksam. Varför vill någon leva så länge det bara går? Är det verkligen någon som tar till sig alla råd om hur man kan förlänga livet med 3 år? Varför är ni rädda för att dö? Är det för att ni inte vet vad det innebär? Är det för att det är mer definitivt än något annat? Hur kan någon påstå att livet är kort? Jag har levt 58 år och det känns som minst det dubbla. Jag mår inte alls bra just idag, men de här tankarna har jag alltid haft.