Mitt liv i ord

Ett tillägg till inlägget om damfotboll: inget läktarvåld! Inga testosteronstinna aggressiva machoskadade supportrar som kräver massiva polisinsatser och som alltför ofta leder till att matcherna avbryts.

Puss på dig!

Fotboll är bland det tråkigaste som finns. Damfotboll är inget undantag, MEN själva damerna, förhållandena och villkoren inom damfotbollen är desto intressantare.

Mitt nyväckta intresse började med dokumentärserien ”The Matildas” på Disney+ om Australiens landslag. Världen är på väg att få upp ögonen för damfotbollen. Hittills har jag reflekterat över detta endast när jag skrollat förbi sportsidorna och noterat att damerna alltid får färre och mindre rubriker trots att de spelar lika många matcher och att de numera vinner betydligt oftare än herrarna. Det skrivs aldrig (eller är det att ta i?) om de svenskor som spelar i utländska klubbar medan divan Zlatan fått spaltmeter om både matcher, klubbar och mångmiljonvillor. När den främsta australiska lanslagsspelaren (jag ber om ursäkt för att jag har så svårt med namn!) lyckats med bedriften att göra fler mål än en manlig dito var en journalist snabb med att ogiltigförklara det genom påståendet att hennes mål inte var lika mycket värda. Det Sköra Manliga Egot (DSME).

I Nilla Fischers självbiografi, ”Jag sa inte ens hälften”, skriver hon om den årliga idrottsgalan. Damspelarna förväntas vara på plats 4 timmar innan sändningen börjar oavsett om de spelat match dagen innan och behöver vila. När herrspelarna väl gör entré ska alla resa och applådera. Nillas fru föreslog vid ett tillfälle att de skulle vägra resa på sig. Damspelarna hakade på och naturligtvis tog det hus i helvete. Herrspelarna förtjänar att visas respekt! DSME. En herrspelare fick ett lyxigt vrålåk i pris och när damlaget påpekade orättvisan fällde Zlatan en kommentar, som han förmodligen inte ångrar, men som varje vettig människa bör hålla emot honom: ”De ska vara glada om de får en cykel med min autograf på.”. Kosovare Asllani säger att herrspelarna behöver se över hur de använder sin plattform med tanke på hur de påverkar de unga och när en så pass känd spelare uttalar sig på det viset och i det stora hela uttrycker sig korkat, så måste andra säga ifrån.

När Nilla Fischer fick Diamantbollen höll hon ett tal om orättvisorna inom fotbollen. ”Och alla ni pojkar och killar och framför allt alla män, det är dags att komma in i matchen nu. Jämställdhet gynnar oss alla men är något vi måste göra tillsammans och helt ärligt: We have no more fucks to give.” Det tog oxå hus i helvete. Det är känsligt att kritisera män som en grupp, men när enskilda män inte vågar säga ifrån, så blir de ihopbuntade. DSME.

Den 21 juli skrev Johan Croneman om Cas Mudde i en intervju han gjort för Aftonbladet. ”Han skriver också helt riktigt att det filmas mindre inom damfotbollen, det gnälls mindre på domarna, man spelar av kärlek till sporten (nja) och när det gäller hbtq-frågor är damfotbollen en sport som länge gått i bräschen. Här finns en öppenhet som herrfotbollen helt saknar. Rätt.”

Vad finns det att inte tycka om med damfotbollen?! Min svägerska med familj anser att damfotboll är skräp. Någon gång måste jag få veta varför. Det finns inga hållbara argument för det!

I skrivande stund spelas dam-VM i Australien och Nya Zeeland och Sverige vann premiärmatchen i gruppspelet. ÅLRAJT!!!

PS. När Zlatan slutade spela skrevs det om honom som om han hade dött. Härregud. Kanske kommer det att gå bättre för herrlandslaget när divan är väck.

Jag visste att jag skulle bli trött. Jag var inställd på att bli trött. Lik förbannat är jag besviken. I lördax sov jag och tillbringade dagen i pyjamas. Igår handlade jag på Konsum. Idag hade jag ingen lust att stiga upp alls.

Det var väldigt mysigt att tillbringa 4 dagar med Elin och Pär. Vi fick samma hotellrum som i julas – det bästa med svängrum även om duschkabinen kunde ha varit större. Vädret var … milt uttryckt ostadigt. Nervöst passar ännu bättre. SMHI:s prognoser ändrades varje dag. Regnskurarna var ibland så lokala att marken gick från blöt till helt torr på ett par kilometer. När vi åkte till Kåseberga i Ystad förra måndagen hade molnen samma färg som nya blåmärken och vi körde genom tidvisa skyfall. SMHI lovade att solen skulle skina i Ystad och Elin kollade prognosen flera gånger under de 90 minuter det tog att köra dit. ”Solen kommer att skina i Ystad!” och det gjorde den faktiskt! Det var bra väder medan vi befann oss i Lund, men det skurade både på väg dit och tillbaka till Hässle. I juni skrev DN att vi kunde vänta oss en upprepning av värmen 2018 med 25-30 grader i flera veckor och det fasade jag för, men att i stället få det här vädret… Jag bryr mig egentligen inte om vad det är för väder, men jag vill kunna bestämma vad jag ska ha på mig och inte behöva ha med mig en ryggsäck med alternativa utstyrslar varje gång jag planerar att vara borta över dagen.

Det här med tåg i stället för bil. Nu har jag provat det och är inte så nöjd som jag räknade med. Hemresan blev visserligen 3 timmar kortare, men kostade 1600 kr sammanlagt. Tåget var obekvämt. Trångt över allt. De är inte gjorda för personer som väger 95 kg och som har en fullpackad resväska. Det får nog bli 7 timmar i elbil i fortsättningen. Surt. Det är nog lika bra. Jag trivs inte med människor jag inte fått välja själv. Pär och Elin är de enda 2 som är 150% godkända.

Huvudvärk. Jag har tagit värktabletter 4 av de 5 dagar jag var borta. Det känns inte bra. Nu när jag kan slappna av igen kan jag jobba på att få IVT-dagar (Inga VärkTabletter) igen.

Jäklar vad jag saknade diamantmålningen!!! Visserligen tillbringade vi en del av kvällarna med Elin, men jag har vant mig vid att sitta och måla mellan 8 och 23 och nu blev det mobilen i stället. Tråkigt! Jag hade ingen bok med mig och de jag laddat ned på plattan var jag inte sugen på att läsa. Så kan det oxå bli.

DET BÄSTA MED ATT RESA ÄR ATT KOMMA HEM!

En wombat! Jag älskar det namnet. Det är stunsigt.

Mitt tåg, ett s.k. Snälltåg, gick 5 över 10, raka vägen och utan byten på drygt 4 timmar. Pär vinkade av mig. Tåget såg skruttigt ut på utsidan à la 70-tal. Det var skruttigt på insidan oxå. Väldigt 70-tal där stolarna var uppdaterade, men inte så mycket annat. Mörkröda gardiner som kunde dras för fönsterna. Rena tidskapseln. Det fanns inget, verkligen inget, utrymme för resväskor, endast bagagehyllor. Jag ställde min väska (som förresten visade sig vara ett mycket bra köp!) bland andra lösa väskor i änden av vagnen vid en skylt med en överkryssad väska. Den här gången fick jag en äldre neutralt doftande dam i sätet bredvid. Jag lyssnade på min bok och slumrade till och från. Jag hade ätit en, för mig, ovanligt rejäl frukost och behövde inte den banan och smoothie jag köpt med mig. Jag skulle kliva av vid Södertälje Syd och ta en förbokad taxi hem. Vi kom fram 15 minuter före utsatt tid vilket innebar att jag skulle få vänta på taxin i 30 minuter. Jag var hjärtligt trött på att vänta, så jag avbokade den och tog en utanför stationen vilket visade sig vara ett ekonomiskt misstag (nästan 200 kr dyrare än Taxikurirs taxa), men jag kom hem snabbt, 5 minuter efter att tåget skulle ha ankommit Stlje Syd och det var det värt.

HEM, LJUUUUUUVA HEM! Te och dusch och sen min egen säng.

När vi satt i hotellrestaurangen och åt frukost kände jag att jag var trött. Kroppen kändes tung och motsträvig. Vi skulle gå till Elin vid 10 och sen åka till Hovdala och promenera. Jag kröp ned under täcket med ljudboken och där blev jag kvar till 12. Jag längtade hem. Elin och Pär roade sig själva. Medan Elin var på gymmet föreslog jag att vi kunde äta lunch på ett konditori som verkade konditoriigt i jämförelse med Espresso House. Kanske en sallad eller en matig macka? Jag valde en vanlig plastinslagen fralla med leverpastej och vatten. Vilken besvikelse!! Kylskåpskall, torr och helt smaklös. Jag tog bara 3 tuggor. Vattnet luktade illa efter att ha stått i en plastkanna i kylen. Efteråt talade Elin om att de fått mycket kritik, att de haft råttor och förmodligen skulle stänga snart. Jaha, ja. Vi åkte till Donken där jag köpte en cheeseburgare och mjölk som jag åt i bilen medan Pär var inne på Biltema. Sedan hängde vi hos Elin. Drack te och kaffe, åt sushi till middag, gosade och lekte med Siri och pratade massor. Jag skulle ju åka hem nästa dag medan Elin och Pär åkte till Öland, så vi sa hej då där och då. Dålig start på dagen, men ett bra slut!

Elin mådde inget vidare, så Pär och jag åkte själva till IKEA-muséet i Älmhult. Det öppnade 2016, men doftade fortfarande nytt, men framför allt doftade det IKEA. Det var så intressant! Jag visste egentligen ingenting om Ingvar Kamprad mer än att han var från Småland.

När jag flyttade till Stockholmsområdet 1987 var det varuhuset i Kungens kurva som gällde och jag antog att det var där allt började. Oj, oj, oj, så fel! Det började på 1950-talet och fick xtra skjuts av Sveriges uppsving.

Det här borde varenda svensk kunna! Det var då vårt välfärdssystem föddes.

Ingvar Kamprad var inte perfekt. Han hade skattesmitande skumraskaffärer. Jag väljer att fokusera på helheten: för vanliga människor, utveckling av kvalitet och arbetssätt, genomarbetat klimat- och miljöarbete, jämlikhet, demokrati, ställningstagande, glädje, uppfinningsrikedom och smarta lösningar. Min stolthet över Sverige och att vara svensk fick en välbehövlig kick! Ikeas produkter är inte skräp som jag har tyckt i perioder och den nordiska, nästan strama, designen tröttnar jag aldrig på.

Sist av allt tittade jag på en världskarta där utbredningen av Ikeas varuhus kunde ses genom att trycka på en knapp för varje årtionde från 1950-talet. Jag blev förvånad att se att det inte finns fler än 3-4 varuhus i Sydamerika och samtliga ligger i de nordvästra länderna. I Italien finns det endast 1 varuhus som ligger långt norrut vid Venedig. De har tydligen inte tagit till sig den nordiska stilen. I Afghanistan, Iran, Irak och Turkiet finns inte Ikea och det är lika bra. Varuhusen i Ryssland har stängt till följd av kriget i Ukraina.

Jag tyckte att stämningen i ”Skissernas museum” var långt ifrån avslappnad (och barnfritt), men hos Ikea var det tvärtom. Familjeorienterat, avslappnat, småprat och SKRATT! Hela upplevelsen var närapå en endorfinrusch.

Efteråt åkte vi till det allra första varuhuset – första gången för mig, men inte för Pär som varit där några gånger tillsammans med Elin – och vi började med att äta lunch. Vi behövde verkligen fylla på med vätska och energi. Som tur var hittade vi platser i en lugnare del av matsalen för vi var trötta i skallen. Sedan handlade vi åt Elin och småplock till oss själva. En bra dag!

Siri!!!

Vi tog tåget till Lund. Det tar 30 minuter. Vi besökte ”Skissernas muséum” som visar idéerna och skisserna till många både mer och mindre kända offentliga konstverk. Intressant, fascinerande och så många intryck att huvudet blev överfullt. Vid det här laget vet du att jag är allergisk mot och har ett vanvördigt förhållande till Kultuuuur, så när jag befinner mig bland människor som går omkring med seriöst rynkade pannor och talar med viskande röster, så vill jag i stället höja rösten och ”Elin! Kolla in den här! Konst eller bara konstigt?!”. Det fanns flera skulpturer och tavlor jag tyckte om. En av mina favoriter sedan många år tillbaka är ”Non-violence” av Carl Fredrik Reuterswärd. Så här ser gipsmodellen ut.

Den här står i muséets skulpturträdgård. En annan finns på Sergelgatan i Stockholm.

En arkitekt vid namn Lewerentz som designat Malmö stadsteater har även designat S:t Petri kyrka i klippan. Dopfunten utgörs av ett enormt musselskal från Indiska oceanen. Idén tilltalar mig!

En liten skulptur som heter ”Strumpälva” av en textilkonstnär som jag tyvärr inte mimns namnet på. Den är så söt med sitt spretiga, spröda hår!

Domkyrkan i Lund är drygt 900 år. NIO HUNDRA ÅR!! Det är en makalös byggnad och vi hade för avsikt att besöka den efter att ha ätit lunch, men vi kände oss snurriga i huvet efter intrycken från muséet, så medan Elim väntade på en bänk utanför gick Pär och jag in en kort stund. Det var för mycket folk. Trots kyrkomiljöns outtalade krav på viskande röster kunde ingen av oss ta in mer. Vi ska åka dit igen när det INTE är turistsäsong. Jag fotade den utifrån åtminstone. Den för tankarna till Notre dame i Paris.