Mitt liv i ord

I söndax körde jag ett fullt gummipass igen – det fjärde i rad! – och nu är det egentligen bara 1 av övningarna som fortsätter att vara riktigt jobbig: latsdragen. Det är värt det för styrkan i överkroppen har ökat, likaså i ryggen. Träningsvärken är minimal och sitter oftast i skuldrorna.

Måndag, tisdag och onsdag har jag varit trött och leds med ångest. Jag drar mig för att ta Lergigan eftersom jag blir väldigt trött av endast en halv tablett och jag har svårt att vänja mig vid det med tanke på att jag tig 1 tablett dagligen i flera år utan större effekt.

Idag skiner solen och det börjar bli höstigt. Äntligen! Jag promenerade i 70 minuter med farthållare d.v.s. jämn, rask takt utan ansträngning inklusive i backarna, kroppens eget, naturliga tempo. Efteråt gjorde jag magövningar och ryggövningar, så det blev ett helt träningspass och det känns i kroppen. Tyvärr utan endorfiner.

Sista låten ut: ”Temptation” med Heaven 17. Kräver hög volym!

Jag känner en konstant otrivsel som maler i bakgrunden, men jag vet inte varför och det har ångesten på en släpvagn. Jag sover dåligt och jag vet inte hur många gånger jag vaknar varje natt för att se vad mobilklockan visar i hopp om att det inte är dax att stiga upp och behöva ta itu med ännu en dag. Jag tycker inte om mitt liv. Jag tycker inte om mig själv. Närmar jag mig ett vägskäl där jag kommer att behöva besluta mig om förändring? Hänger det jävulskap i luften?

Den blev inte särskilt bra och passar nog bättre i ett större format. Jag kommer inte att rama in den.

Igår skrev Andrev Walden i DN.se där han funderade på om han verkligen ska uppmuntra sina barn att tro att de kan bli precis det de vill. Tänk om de inte lyckas? Kan de hantera besvikelsen. Jag tycker att man absolut ska uppmuntra sina barn, heja på och stötta MEN alla behöver inte sträva efter världsherravälde. Trots allt består mänskligheten till största delen av vanliga människor med vanliga yrken och vanliga familjer i vanliga bostadsområden. Betyder det att de har misslyckats? Icke! Flertalet har säkert blivit det de velat bli: kaféägare, förälder, lärare, undersköterska trädvårdare, byggarbetare, IT-ansvarig, biblotikarie, förskollärare, brandman, tulltjänsteman, coop-anställd, optiker, florist. Många trivs med sina vanliga liv, men tillåts inte göra det. Har du inga ambitioner? Drömmar? Alla varken kan eller vill bli megakändisar och det är vi vanliga människor med våra vanliga arbeten som håller samhället på fötter.

… är något jag ofta grunnar på eftersom jag inte förstår det. Jag har kommit fram till att hatets ursprungliga form är föraktet. När kvinnor ansågs tillhöra det svagare könet som inte var förmögna att klara sig själva såg männen ned på oss. Vi behövdes för barnafödande, men var långt ifrån respekterade jämlikar. Från 1960-talet och framåt har kvinnan fått valmöjligheter i form av tillträde till utbildningar, dagis och p-piller. När männens kontroll minskade blev de nervösa. Sextio år senare skaffar sig kvinnor hög utbildning i betydligt högre grad än män. Vi är självständiga. Vi har koll. Vi kan till och med skaffa barn utan män (eller tillsammans medhomosexuella män som vill bli föräldrar och dela vårdnaden). Den heterosexuella mannens självklara ställning är hotad och när man är hotad blir man rädd. Rädslan övergår i aggressivitet och i värsta fall hat. Mannen tillhör definitivt inte det starkare könet.

Pudervippor!

Jag målade snödroppar med 3D-effekt och på motivbilden såg det läckert ut.

I verkligheten blev den inte bra.

Den kommer inte att vare sig ramas in eller hängas upp.