Mitt liv i ord

Förra veckan var jag utomhus 1 enda gång och det vara tur & retur Konsum. Otroligt trött och ingen lust eller ork att göra någonting. Igår vaknade jag med ångest och tog 1/2 Lergigan. Förkylningskänsla och allmänt ruggig, men jag tvingade iväg mig själv på en promenad – jag MÅSTE ta mig över tröskeln! – som inte blev lyckad. När jag kom hem sov jag i 1,5 timme. Jag tror inte att Lergigan hjälpte. Jag blev bara trött och sov ytterligare 2 timmar på eftermiddagen. Trög och nere resten av dagen och sov hyfsat inatt. Idag känns allt bättre. Jag gick en långsam promenad, köpte Napoleon på vägen hem och gjorde mag- och ryggövningar.

VARFÖR är det så svårt att komma iväg på en promenad när jag tycker om det och vet att det känns bra både före och efter?!

Vi firar 31-årig bröllopsdag idag! Mahogny: hårt, slitstarkt och motståndskraftigt mot termiter. Ålrajt! Vi firar med indisk mat och Napoleonbakelse.

Vilka härliga färger!

Om du är mitt i det spanska originalet av ”La casa de papel” eller tänker se den utfärdar jag härmed ….

S P O I L E R V A R N I N G DE L U X E !!!

Serien är omskriven och enligt en dokumentär är den till och med ett ”globalt fenomen” (utom i europa). 5 delar eller säsonger. De 2 första om ett rån av myntverket i Madrid och övriga 3 om rånet av Spaniens guldreserv från centralbanken. Jag skriver inget om handlingen utan om trovärdigheten som sjönk för varje säsong. Jag har plöjt serien av nyfikenhet och i brist på annat och den första säsongen var bra. En version av ”Ocean’s eleven”-filmerna. En snillrik nisse med kumpaner som har olika specialkunskaper och ett brottsligt cv.

Det har ingen betydelse om det är fantasy eller action, det måste alltid finnas en visst mått av trovärdighet. Det 2 första säsongerna utspelar sig under 6 dygn. När någon blir skjuten i låret eller i axeln, får kulan urtagen, sys ihop och medicineras med antibiotika, så är det inte troligt att man deltar i handlingen på något sätt eller ens haltar i det sista avsnittet. Ingen av rånarna får några som helst men utan lever loppan med varsin del av bytet i olika delar av världen under 2 års tid.

En världsmästare i schack är strategisk och kan räkna ut många drag framåt, men är ändå begränsad av spelets regler. Professorn i serien är löjligt intelligent, en schackspelare och visserligen är han samspelt med kumpanerna, men de är bara människor och gisslan är inte heller mer än människor och människor är allt annat än förutsägbara eller pålitliga i pressade situationer. Ändå lyckas han med konststycket att planera för x antal scenarior beroende på utvecklingen öven om det skulle skita sig. Det som kändes nytt var att de var inställda på att ingen skulle skadas, gisslan fick till och med de mediciner de behövde, och att syftet med rånet var att visa på orättvisan i att banker och institutioner går med vinst utan att den tillfaller de vanliga människorna. I inledningen av säsong 2 slänger de ut några miljoner euro över Madrid.

Det andra rånet är så avancerat och sinnessjukt väl planerat att det blir fånigt. Spaniens guldreserv i Nationalbanken. Med hjälp av 2 falska militärfordon tar de sig in med en helvetes massa vapen och utrustning. De bygger en vattentunnel, dykutrustning, 2 ugnar att smälta guldet i plus en superduperpump som, vid ett annat tillfälle, stals från en norsk oljerigg!!! Massor av vapen, sprängdeg och granater. Trovärdigheten störtdök.

De fritog den enda kumpanen som fångades efter första rånet. Han hade torterats i 2 månader och visserligen led han av PTSD, men var fortfarande i fin fysiskt vältränad form. Det här rånet urartar ganska fort och professorn får utnyttja alla sina reservplaner. Han och hans flickvän skiljs åt, åker fast, fritas, skadas, men ger inte upp. Nu är det TRE säsonger som utspelar sig inom loppet av 6 dygn. Tideräkningen som fanns med vid första rånet saknas och ingenting känns rimligt. De skadas, åker på stryk, opereras, utsätts för mordförsök, sover aldrig, äter aldrig, men fungerar lik förbannat även när det hela utvecklas till ett regelrätt krig – jag överdriver inte – med bunkrar, k-pistar och ett vansinnigt raserande av själva byggnaden.

Mitt i allt det här finns en höggravid kvinna. Det var hon som torterade den tillgångatagne kumpanen och sen övertar förhandlingarna. Kom ihåg att det rör sig om 6 dygn. Efter 3 dygn blir hon utsparkad, uthängd och efterlyst. Hon är den enda som lyckas med konststycket att hitta professorn i hans håla som han leder allt ifrån. Hon håller honom och 2 kumpaner i schack när förlossningen startar. Hur länge håller den på? Ingen aning. I de resterande avsnitten är hon alltså nyförlöst, på rymmen med ett spädbarn, kör bil i hastigheter och på vägar som endast stuntförare klarar av, hon lämnar babyn gråtande i bilen medan hon tar itu med professorn som följt efter henne (med en skottakadad fot). I fortsättningen bär hon barnet i famnen, det gråter ibland. Hon ammar aldrig, bryr sig inte om skottlossning eller höga ljudnivåer och har plötsligt gått över till rånarnas sida. I sista avsnittet har hon en tajt läderkjol på sig och ser definitivt inte ut att ha fött barn 3 dagar tidigare. Varför i hela friden var karaktären gravid över huvud taget?! Var skådespelerskan gravid i verkligheten?

Professorn hade en sista plan för när precis allt har gått åt helvete och allt, precis allt, hängde på att han lyckades övertala löjtnanten som ansvarade för hela polisinsatsen. Natuuuuurligtvis lyckades han! Alla gick fria med nya identiteter och med guldet. Summa summarum: brott lönar sig. I alla fall i Spanien.

Jag gillar verkligen chips! Den salta smaken av potatis. Möjligen grillchips med löksmak, men enkla, salta potatischips vinner i längden. Nu har jag upptäckt OLW brynt snör & havssalt och är heeeeelt såld! När jag smakade det allra första finräfflade, gyllengula chipset och upptäckte hur fenomenalt frasigt det var slöt jag ögonen i ren och skär njutning. Först en lätt smak av smör och sedan den salta kryddan. Vanligtvis äter jag chips framför en film eller när jag läser och det blir ofta att jag trycker i mig dem utan att egentligen känna smaken. När jag äter OLW:s smör & salt-chips lutar jag mig tillbaka, möjligen med en ljudbok, tar ett chips i taget, biter av halva, låter smaken dröja kvar innan jag äter den andra halvan. Ett chips i taget gör att de räcker längre.

Det är möjligt att jag är barnslig, till och med infantil, men gosedjur av alla de slag gör mig glad! Jag väljer att se det som att jag har barnasinnet kvar och en riklig fantasi. Här 4 av mina Storögda.

Det har blivit en hel prylar i samband med diamantmålningen. De små tillbehören har jag i lådor i sekretären. Delar till ramarna har jag buntat ihop och märkt med respektive motiv och haft de liggande på en hylla. De motiv jag inte har för avsikt att rama in har legat i en mapp. Dessutom börjar det bli fullt på väggarna och jag tror inte att Pär vill ha tavlor över allt, så jag behöver kunna växla och lägga inramade tavlor någonstans där de kan vara skyddade. Det började kännas stökigt och spretigt när jag kom på att det ju finns sänglådor! Vi har en variant under sängarna i sovrummet och det finns utrymme under sängen i mitt läsrum. Jag ville inte ha samma som i sovrummet, ”Samla”, av plast med löst lock. Jag hittade ”Vardö” hos Ikea av trä med hjul på undersidan och med ett överdrag i kraftig nylonväv som knäpps fast med tryckknappar. Det blev alldeles utmärkt! För att underlätta ytterligare ska jag köpa handtag.

Jag är inte rojalist och anser att monarkin ska avskaffas. Jag vill inte vara med om att finansiera en familj som inte åstadkommer något utöver rubriker i media. Vad tillför de? De gör bra reklam för Sverige är det främsta argumentet. På vilket sätt?! ABBA producerade musik. IKEA tillverkar möbler som vanligt folk har råd med och arbetar mycket med miljön. Spotify kom med en musikspelare utöver det vanliga. Volvo gjorde kvalitetsbilar när det begav sig. Vad gör kungafamiljen? Inget. Noll. Zero. Nada. Niente. När de besöker diverse fabriker, anläggningar och företag är det alltid med underdånigheten i släp. Ingen vanlig dödlig vet hur de bör tilltalas. När de interjuvas säger de aldrig ”jag” utan använder det avståndstagande ”man”. Varför ska jag respektera dem? Jag går med på att det känns rätt att bevara slottet och Drottningholm av kultur- och historiemässiga skäl. Det borde vara möjligt att ”gå ur” monarkin på samma sätt som jag har gått ur svenska kyrkan. Det handlar bara om ett par kronor i skattesänkning, men principen är inte oviktig. Sverige behöver pengarna till så mycket annat än prålig representation och galakläder.

Mjukt & ombonat.

I maj fick Elin ett erbjudande från Ica om rabatt på biljetter till pjäsen ”2:22 – A ghost story” på Rival i Stockholm. Hon och jag skulle gå eftersom Pär inte gillar läskiga saker. Det har hänt saker sedan maj månad. Elin har börjat plugga igen och när det blev dax för teater kändes det inte rimligt att hon skulle komma hit på fredag kväll, vara här en dag och sedan åka hem igen dagen efter inklusive banarbeten som skulle förlänga restiden, så det blev att Pär kom med i alla fall.

Om jag hade läst handlingen i förväg hade jag inte tackat ja eftersom upplägget är så klassiskt att det är mesigt. Ungt par med bebis flyttar in i ett hus. Samma tid varje natt, 2.22, hörs ljud från barkammaren. De bjuder in vänner på middag och bestämmer sig för att hålla sig vakna till klockan 2.22.

Det blev precis så mesigt som jag befarat. Skådespelarna var lysande och dialogen kändes rakt igenom naturlig. Min favorit blev Benny som spelas av Johannes Kunkhe. Det var endast slutscenen som grep mig och fick mig att rysa, men det berodde inte på att den var kuslig. Scenen klipptes väldigt abrupt ungefär som när en dörr slängs igen. Jag blev snopen, snuvad på möjligheten att få reagera på ett annat sätt än att hoppa högt och trycka in fingrarna i öronen. Om du tillhör de som tror på spöken och andar kan du möjligen känna igen dig. Om du tillhör de som blir skrämd av plötsliga ljudeffekter och ”BU!!” kommer du att tycka att det är läskigt. Om du fnyser vid tanken på spöken ska du inte se pjäsen som t.ex. Aftonbladets recensent. Det var inte värt de 500 spänn det kostade. Det är egentligen sinnessjukt att betala ett halvt jävla tusen för en pjäs som inte ens var bra! Jag rycktes med av tanken att Elin skulle komma och att få göra något bara vi 2.

Intrigen var epig, men det som verkligen sänkte upplevelsen för mig var ljudet. Salongen var inte stor, ca 500 platser och vi satt på (den trånga) balkongen. Snett framför oss, kanske 50 meter, till höger och vänster, hängde ljudanläggningen. Med ojämna mellanrum skrällde en effekt till, det blev mörkt, blått blinkande ljus och hög musik med mycket bas. B A M !!! rätt i nyllet och knivar i öronen. Naturligtvis hoppade jag till varje gång, men inte för att jag blev rädd utan för att det gjorde fysiskt ONT. Paret i pjäsen hade problem med rävar och BAM!! lystes deras uteplats upp och ett skärande (räv?!?!)skrik dånade över salongen. Det är möjligt att ljudeffekterna var mindre plågsamma nere på parkett. En riktigt dålig ljudproduktion!

Om jag inte varit nykterist hade jag kunnat utnyttja alkoholens avtrubbande effekt för, ja, den möjligheten fanns. Rival är en gammal biograf som numera är en del av Hotel Rival. Den före detta lobbyn har gjorts om till en bar. Vi kom fram med 10 minuter till godo. Det var packat med folk och musiken dånade. Minimal teaterkänsla. Vi trängde oss fram till själva salongen och hittade våra platser. Publiken sorlade som en publik gör innan en föreställning. På raden bakom oss satt ett par gapiga män med ölflaskor i nävarna. Människor hade öl i glas eller flaska, vin och chipspåsar. Pär och jag hade svårt att ta in det hela. Pjäsen började halv 16 och det slog mig efteråt att om den hade visats på kvällen hade risken för en överförfriskad publik varit överhängande. I pausen fylldes det på med dryck och chips. Det kom svaga pustar av lök från påsarna. Nog 17 märktes det att en del av publiken var onykter för det fnissades på fel ställen och de stående ovationerna var överdrivna. Den rätta teaterkänslan infann sig aldrig. Mer av ett ölhak.

Jag hade en jävla ångest på morgonen och tog mig knappt ur sängen och jag hade definitivt ingen lust att åka någonstans. Jag tog 1/2 Lergigan och efter en dryg timme lättade det och vi kom iväg trots allt. Från att leva som en halv-eremit till att åka tåg till Stockholm och dessutom sitta bland 500 personer med ett ljudsystem som attackerade mig och med småfulla, högljudda typer runt mig blev för mycket. I pausen var jag nära panik. Pladdret trängde sig på, närmare och närmare. Var det bara jag som plågades?! Jag satte fingrarna i öronen och fokuserade på att andas. Mina applåder var avmätta. Jag ville ut därifrån, så jag trängde mig fram och igenom och väntade på Pär i baren där musiken fortfarande var på max. UT, UT, UT!!! Luft!! Vi hade tänkt äta efteråt och stannade vid en klassisk italiensk restaurang med röd-vit-rutiga dukar och italiensktalande personal. Vi fick ett bord trots att det var högt tryck och vi inte hade bokat. Prat, klirr från bestick, prat, slammer, från köket, prat, personal i rörelse, prat. Vi hade svårt att höra varandra. Jag försökte hitta något i menyn, men inget lockade. Det kändes som om alla gäster flyttade närmare och närmare och pratade högre och högre. Panik! Jag sa till Pär att jag inte klarade av det, reste mig och sprang ut. Luft, luft, ge mig mer luft!! Pär kom efter några minuter. Vi hann precis med ett tåg hem. Jag sa att jag var ledsen och han svarade att det inte gjorde något. Han tyckte oxå att det blev lite väl mycket. Vi klev av i Rönninge och när tåget hade kört vidare hördes den: tysssstnaden, den välsignade tyssssstnaden. Det var en solig, sval och stilla kväll. Jag nästan grät av lättnad. Klockan var strax efter 19 när vi var hemma. Pär gjorde pizza och en halv timme senare åt vi en sen middag och pratade om alla intryck. Vi var båda överbelastade.