Mitt liv i ord

”Bus eller godis!” Har du provat att svara ”Bus.”? Jag tror inte att de svenska ungarna har en susning om vad de skulle göra. Det är egentligen en utpressningssituation. Om du inte ger de godis, så drabbas du av ett BUS! Den här dagen, 31 oktober, är urfånig. Jag har förståelse för att ungar gillar att klä ut sig, men att gå runt och tigga godis … Ungarna har föräldrar som egentligen inte fattar poängen med Halloween. En av Pärs kollegor berättade att föräldrarna på förskolan där hon har sitt barn ojade sig över att deras barn minsann inte äter godis mitt i veckan och kan man inte flytta det till på lördagen? Härreguuuud… En av poängerna med halloween är just att få spöka och frossa i godis mitt i veckan! DUH! Det handlar om en enda kväll om året! Annars får de väl fira Halloween vart 7:e år när den infaller på en lördag, så vida det inte är skottår.

När kroppen inte är med på noterna…

Jag jobbar kontinuerligt med att acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag vill. Det handlar om att väga deltagande mot reaktionen efteråt och eftersom jag är fruktansvärt trött på att vara sänkt i flera dagar efter ett jippo tackar jag nej. Nej. Nej. Nej. Överlevnadsinstinkt. Nu har jag upptäckt ännu ett motstånd.

Min kropp klarar inte av träning 2 dagar i rad. Jag visste redan att det aldrig blir lyckat när jag promenerar dagen efter att jag har styrketränat, men nu protesterar kroppen även när jag gör tvärtom! Jag gick en skön och rask promenad i fredax och styrketränade i lördax, men det passet … Blähä! Förutom att jag var trött blev jag matt och lite yrslig och armövningarna funkade inte alls. Jag kortade av passet ordentligt. Så. I fortsättningen är det varannan dag som gäller. Det har förmodligen med lungorna att göra. Orken är inte den samma och jag måste acceptera det.

Jag promenerade 70 minuter idag med farthållare och det var härligt!

Färgstarkt fluff.

… hanteringen av tjocka människor.”

Fetmaepidemin utgör numera en hotbild (min anmärkning som förord till inlägget).

Endast genom att försöka förstå de krafter som ligger bakom en hotbild kan vi få en ärlig debatt om vår människosyn, våra värderingar av andra och vår hantering av mänskliga variationer. Just nu, när en ständigt växande bantningsmarknad dränker allmänheten med hotbilder om faran med tjockhet, samtidigt som faran inte är vetenskapligt belagd, måste hotbilden granskas. Det måste den, eftersom hotbilder ger vissa människor rätten att göra saker mot andra människor.

”… när argument verkligen får effekt, tycks det bero mer på hur ofta de upprepas än deras faktiska innehåll.” /Paul Feyerabend, 1975

Idén att tjockhet skulle vara uttryck för ett epidemiskt utbrott kom faktiskt från — CDC, The Centers for Disease Control and Prevention. Idén spreds internationellt via en Powerpointpresentation 1997 (Oliver 2006). Mannen som presenterade epidemin var nyanställd vid CDC, USA. Den ambitiöse mannen ansåg att tjockhet var ett betydligt större hot mot mänskligheten än vad media och forskare hittills hade uppmärksammat. I sin bildpresentation visade han upp ett USA framställt som en levande organism där tjockheten spridit sig som en infektion från stat till stat, för att under decennier slutligen ha invaderat hela landet. — Samma myndighet som alltså lanserade tjockhet som epidemi definierade alltså också att även tjockhet kan betraktas som en epidemi. De bara bestämde sig för det helt enkelt.

Världshälsoorganisationen (WHO) kom till slutsatsen att fetmaepidemin beror på genetiska, miljömässiga, sociala, beteendemässiga, näringsmässiga, kulturella och samhälleliga faktorer samt livsstilsfaktorer (WHO 2014). Därmed lyckades de inkludera allt som har att göra med att vara människa som möjliga orsaker till fetmaepidemin. Precis allt. Man kan faktiskt undra vad som orsakar smala människors så kallade ohälsa med den logiken. Ja, de har minst lika mycket ohälsa som tjocka.

Susanne Brandheim

”Jag håller koll på dig…”

… hanteringen av tjocka människor.”

”Varför använder ni inte vanliga kroppar i reklamen i stället?” Att svara på den frågan med ”De är ju bara bilder! Den som inte gillar de får väl titta bort.” vittnar om en djup okunskap…

…. en djup okunskap om de kulturella och politiska spänningar som alltid omgett (den kvinnliga) kroppen som objekt. Den attityden vittnar också om en djup okunskap om hur mycket bilder faktiskt bestämmer vad vi tycker om våra medmänniskor. Den makt som bilder sänder ut kan helt enkelt bara uppfattas av de som är tillräckligt inlästa på ideologisk makt eller själva är utpekade och nedvärderade i dessa bilder. (Eller över huvud taget reflekterar och tänker. Min egen åsikt.)

Susanne Brandheim

Läkaren som jag träffade förra veckan ringde igår som avtalat och, som jag befarade, var det ännu svårare att förstå hennes knackiga svenska över telefon. När hon frågade om jag mår bra nu och jag svarade att det går an ställde hon samma fråga. Jag svarade ”Okej” eftersom jag anade att hon inte förstått, men hon ville få bekräftelse, så jag sa att jag mår bra och det nöjde hon sig med. Lögn och förbannad dikt! Det var som en usel förhörsteknik: nöta ned genom att upprepa frågan tills du får det önskade svaret. Förmodligen har hon svårt att förstå nyanserna i svenskan för det är det svåraste att få till när man lär sig ett nytt språk. Mitt tålamod var dåligt och jag var förbannad och leds efteråt. Hon har i alla fall förnyat receptet på Zolpidem. Alltid något.

Jag loggade in på 1177 och läste journalanteckningarna från besöket. När jag förklarat att det är ”världen” som gör mig deprimerad hade hon – tro det eller ej! – skrivit ”vädret”!!!!! Jag blir för i helvete inte suicid på grund av vädret!!!! Idiot! Hopplöst! Det ska mycket till innan jag kontaktar vc:n igen!

De färggranna versionerna av diamanttavlorna.

… hanteringen av tjocka människor.”

Allt fler forskare ifrågasätter idag de samband som skapats mellan kroppsvikt och ohälsa. De kritiserar inte bara sanningshalten i sambanden utan också deras bristande användbarhet och oetiska konsekvenser (Rail m.fl. 2010; Social theory and health). Den kritiska forskningen når dock aldrig allmänheten, eftersom media aktivt deltagit i och spridit katastroftänket kring den tjocka kroppen. En djupt problematisk hantering har därför ostört kunnat fortgå inom de institutioner och av de människor som sysslar med hälsa och ohälsa. Många tycker därför fortfarande att tjockhet måste fortsätta bekämpas med samma verkningslösa åtgärder. De anser att tjocka människor måste skuldbeläggas och pressas till viktnedgång för att de helt enkelt bara måste bli smala. De tror fortfarande att tjockhetens farlighet är vetenskapligt belagd.

Susanne Brandheim