Mitt liv i ord

”Vårdguiden” nr 4/23 kom igår. Jag brukar bläddra igenom den och ibland läsa någon artikel, men det står sällan något som det inte redan har skrivits om. Jag blev både besviken och förbannad när jag så artikeln om hur vården har fått nya riktlinjer för ”vård av obesitas”. ”Vårdpersonal ska utbildas i hur de kan bemöta personer med obesitas på ett korrekt och respektfullt sätt och upptäcka sjukdomen så tidigt som möjligt.” Börja med att få bukt med personalens fördomar mot tjocka för så länge de finns kvar har respekten inte en chans! Om nu tjockhet är en sjukdom – varför behöver den patientgruppen mötas av mer respekt än t.ex. de med artros, diabetes eller depression?

Jag mailade redaktionen:

I nr 4/23 skriver ni om nya riktlinjer för vård av obesitas. Obesitas/fetma/tjockhet/övervikt är ingen sjukdom. När ska socialstyrelsen och sjukvården inse det?! Den s.k. fetmaepidemin som det skrivs så mycket om är ett rent påhitt. Det finns dessutom inte ett enda forskningsresultat som visar att tjocka människor löper större risk att drabbas av t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar eller diabetes än vad ”normalviktiga” personer gör. 

Att lägga ansvaret för en epidemi på den enskilde är helt absurt! Förklaringen till att inga försök att bota tjockhet är framgånsrika är att den inte är en sjukdom. Tjockhet är en kroppslig variation. Den metod som används genom kostråd på en låg intelligensnivå, uppmaningar till fysisk aktivitet, ”läkemedel som får kroppen att ta upp mindre fett” med otäcka biverkningar är verkningslös. ”Gastric bypass” som i praktiken är en svältoperation bör rekommenderas som en absolut sista utväg och inte, som det är idag, per automatik. Råden saknar medicinsk grund och tar ingen som helst hänsyn till komplexiteten av faktorer som ligger bakom denna kroppsvariation. 

Läs ”Den sinnessjuka behandlingen av tjocka människor” av Susanne Brandheim. Hon har forskat om det här i mer än 30 år och har betydligt mer kunskap i ämnet än vad någon läkare eller dietist ens är i närheten av. 

Valpigt. 🧸

… hanteringen av tjocka människor.”

Vid Nederländernas etik- och hälsocentrum (CEG) utvärderade en grupp forskare de etiska aspekterna av 60 stora interventioner och åtgärdsförslag mot fetmaepidemin. Resultaten påvisade en mängd problem: Effekter för den fysiska hälsan var osäkra eller oönskade. / Negativa psykosociala konsekvenser inkluderade nedvärdering, diskriminering och känslor av osäkerhet, fruktan, oro och skam. / Ojämlikheter förstärktes. / Otillräcklig information delgavs. / Ätandets sociala och kulturella värde utelämnades. / Människors integritet respekterades inte. / Komplexiteten rörande ansvar för eller orsaker till tjockhet negligerades (Ten Have m.fl. 2011).

De åtgärdsprogram som lagts fram har byggt hela sin argumentation på att likställa övervikt med ohälsa. Men de tar inte upp den ohälsa och den avhumanisering av tjocka människor som följer med själva programmen. Forskarna Lily O’Hara och Jane Gregg fann att de explicita meddelanden som fanns i bantningsorienterade folkhälsoprogram lyckades kränka hela tretton artiklar i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (Ibid).

Susanne Brandheim

Jag upprepar : ….de explicita meddelanden som fanns i bantningsorienterade folkhälsoprogram lyckades kränka hela tretton artiklar i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Om du jämför med vilket jävla liv det blir när någon kränker 1 eller 2 artiklar som handlar om barn eller hudfärg….

Jag har tjuvstartat julpyntandet, men väldigt försiktigt. Ljuslyktor.

Jag lyckades få tag i en vit amaryllis och för första gången på många år har jag köpt hyacinter. En trio med en i varje färg. Hur skulle jag kunna arrangera dem? Jag saknar bra krukor. Inga korgar heller som i och för sig skulle behöva täckas med plast på insidan. Vi har en serie glasskålar som vi sällan använder. Jag tog bort plastkrukorna runt lökarna och placerade dem i skålen. Sedan klippte jag isär 4 ljusmanschetter i plast (som är alldeles för stora för en traditionell ljusstake) och tryckte ned kvistarna runt om tills allt stod stadigt. Jag kände mig så listig och kreativ och är väldigt nöjd!

Snön vräker ner hos mig! 😶‍🌫️

Mina naglar återhämtar sig. Nu är 5 av dem hela, 4 är lite skadade och vänster tumnagel är helt åt fanders.

Om min nageldoktor har rätt är den här nageln dömd till att för evigt gå sönder om och om igen. Jag var orolig att det inte skulle vara möjligt att göra något åt den, så jag mailade nagelfixaren (som jag kommer att kalla henne) och fick svaret att så länge det inte är ett öppet sår och det är det ju inte, så har hon olika sätt att lösa det. Jag blev lättad! Hon uttryckte det som att min tumme ”ser lite ledsen ut” och då låter det ju inte som att den är dödsdömd.

Jag lade mig strax före midnatt och sov till och från till klockan 3. Sedan dess har jag varit vaken. Varför?! Det är ett tag sedan jag hade en sömnlös natt som den här för det har funkat bra med 1/2 Propavan som komplement till Zolpidem. Jag tänker skriva ned om jag har gjort något som avviker från mina vanliga rutiner, som kan påverka sömnen. Igår tränade jag senare än jag brukar och var klar vid halv 17 (senast 16 i vanliga fall). Det är kanske för sent för kroppen? Jag åt 2 mackor strax innan jag lade mig och det brukar jag inte göra. Kan det vara en förklaring? Noterat!

Pär tog bilden.

… hanteringen av tjocka människor.”

BMI mäter alltså kroppsmassa – inte hälsa. Att visa att populationens BMI har ökat säger ingenting om hälsa eller ohälsa (De Vogli m.fl. 2014). — Epidemiologiska beräkningar av tjockhetens utbredning är inte, och har aldrig varit, medicinska bevis för en existerande sjukdom. Epidemiologiska mätningar är avsedda att vara verktyg för att bevaka olika utvecklingar på populationsnivå, men kan inte ge några som helst slutsatser om risker hos enskilda individer (Nicholls 2013). Trots det används epidemiologiska mätningar som underlag för att bemöta tjockhet som en individuell sjukdom.

Epidemiologen Katherine Flegal visade, med sin och kollegors forskning, att människor som anses lida av övervikt (BMI 25-29,9) löper mindre risk att dö i förtid än så kallat normalviktiga (BMI 18,5-24,9). — Min studie av 68.000 svenskar visar att skillnader i upplevd ohälsa först visar sig vid ett BMI över 35. Men den skillnaden är samtidigt väldigt liten (Brandheim m.fl. 2013). Sådana resultat når aldrig media, men skulle, i ett slag, kunna friskförklara hundratals miljoner människor från den så kallade fetmaepidemin.

Susanne Brandheim