2 böcker

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein med Marie Richardson som uppläsare. En kort och intensiv bok. Tänkvärd. Hög igenkänningsfaktor. Upprörande. Deprimerande. Bra skriven. Bra uppläst. Härligt språk.

”Stum sitter guden” av Anna Janson med Marie Richardson som uppläsare. Jag gillar MR och när jag såg att hon hade läst in Anna Jansons alla böcker, så ville jag ge en av dem en chans trots att få deckare är något att ha. Den här var inget att ha. Jag lyssnade mindre än 1 timme, men den var väldigt…typisk. Det var när Maria Wern beskrevs som ”provocerande snygg” som jag inte orkade mer. Efter flera böcker av Kepler med den undersköna Saga Bauer som var så jävla bra på allt hon företog sig, så har jag tröttnat. Jag vill ha fler vanliga människor, MEN jag vill inte ha alkoholiserade, tjuriga motvallskommissarier som vägrar att följa regler. Det är såna här deckare som gör att jag har så svårt att förstå varför det är sån makalös efterfrågan på deckare. Bååring!

Smärtmästare

I slutet av förra året köpte jag Pain Master i hopp om att kunna få bukt med foten, men när jag förstod att den inte kunde användas som en utvärtes värktablett utan ska sitta på i 3 dygn, så hamnade den i en låda. Jag glömde bort den och det var Pär som påminde mig om den i samband med att vi pratade om att jag inte kan skriva för hand längre. Nu har den suttit på i nästan ett dygn och förutom att den är lite i vägen känns den inte.

Pain master 2

Pain master

 

 

Trött och förvirrad

Eftersom det fortfarande är riktig vinter valde jag att promenera idag igen i stället för att styrketräna. 75 tunga minuter. Vid flera tillfälle ångrade jag att jag tog en längre runda för det kändes inte som om jag skulle orka. Foten tog inte lika mycket stryk som igår, men precis som igår blev jag fruktansvärt äckeltrött efteråt. Inte den sortens trötthet som består av stora delar välbehag efter ett träningspass utan en trötthet som fick mig att tappa lusten för allt och bara vilja sova. Igår hann jag inte med någon tupplur, men idag blev det 1 timme i soffan. Inte uppiggande på något vis.

Jag såg en animerad film som jag inte vet om jag tyckte om. Den var egentligen inte dålig, men jag tyckte inte om den. ”Sagan om Despereaux” från Pixar Studios. Den var dyster och bitvis otäck och med en ironi som inte fungerade på mig (att Despereaux är helt orädd trots att han är en mus och saknar de vanliga instinkterna att skygga för t.ex. fällor och människor). När Despereaux blir förvisad till råttornas värld där han riskerar att bli uppäten och sedan hamnar på en arena där han ska slåss mot en katt eller när prinsessan blir bunden och lagd på samma arena för att råttorna ska äta henne… Nää! Att vara orädd är inte samma sak som att vara modig. Att vara helt orädd kan bero på att man är dum i huvet.

Omvänd ordning

I november provade jag att lyssna på ”Britt-Marie var här” av Fredrik Backman. En bok som höjts till skyarna, men som inte levde upp till förväntningarna. I ljudboksgruppen på FB är det många som tycker om ”Mormor hälsar och säger förlåt”. Jag tvekade länge, men äh, jag har ju Storytel och det är ju bara att dumpa den om den inte är bra. Den ÄR bra! En underbar berättelse och Anna-Maria Käll gör nog sin bästa uppläsning någonsin – en stor stjärna till henne! Jag skrattar högt, det går inte att låta bli, inte ens när jag promenerade idag. ”Mormor…” är FB:s andra bok och hans sätt att använda upprepningar känner jag igen från ”Britt-Marie…”, men i den här boken upplever jag dem inte som tjatiga och det kan bero på att den här kom före. FB är en hejare på gestaltning och liknelser och det finns formuleringar som är så himla bra att jag har skrivit ned några som t.ex. när Elsa beskriver några personers ”jävligt märkliga klädsel” på föjande sätt: ”som om de spelat outfitroulett med någon som inte förstår tvättinstruktioner”. Underbart, helt enkelt underbart! Eftersom nu ”Mormor…” visade sig vara överraskande bra, så blev jag ju mer nyfiken på FB:s första bok, ”En man som heter Ove”, men jag såg att det är Torsten Wahlund som har läst in den och jag står inte ut med hans uppläsningar. Suck.

Inget stöd

Det har snöat i närmare 2 dygn, så nu har vi gott om den varan. Vi har dessutom minusgrader och det ska fortsätta att vara under noll och det ska dessutom komma mer snö. Vi har fått vinter i slutet av januari även denna gång och det är precis så det har varit de senaste åren.

Pakethämtarpromenad på 30 minuter + 50 minuter. Det gick inte så fort pga. underlaget och jag tog en extra omväg hem för det var så skönt att komma ut. Jag hade isbuggarna på mig och de skorna var ett riktigt bra köp, men jag får så jäkla ont i högerfoten efteråt. Skorna är för mjuka, det finns inte tillräckligt med stöd för den (för evigt?) stukade foten. Jag har ett val: jag kan välja att promenera avslappnat eftersom jag slipper oroa mig för att halka och acceptera värken efteråt eller så kan jag hålla mig inomhus så fort underlaget blir opålitligt. Jag väljer att acceptera värken.

Det var mina nya Scholltofflor som jag hämtade. En gång för länge, länge sedan, typ 25 år sen köpte jag Scholltofflor att ha på jobbet. När de hade blivit småslitna pensionerades de till hemmatofflor och jag köpte ett par nya till jobbet. När jag slutade arbeta pensionerades hemmatofflorna till såna jag kan ha när jag går ut en kortis och jobbtofflorna blev hemmatofflor. Hänger ni med? Hemmatofflorna har 20 år på nacken, de har blivit sladdriga och stumma och stöttar inte foten på något sätt. Tanken på att köpa ett par nya har funnits ett bra tag, men det var efter lördagens städning som jag bestämde mig för då fick jag ont i båda fötterna efter att ha gått omkring i dem större delen av dagen. Nu har jag ett par nya och de är röööööda!

Tofflor

Gästblogg

Jag jobbar på med min ”författarplattform” för att synas och har anmält mig till att gästblogga hos SkrivarSidan på prov i 1 månad. Jag kommer inte att skriva om skrivande utan om böcker och läsande och där har jag hur många uppslag som helst. Det första inlägget ska vara klart på söndag. Spänki!

Högerregering gör svenskarna sjukare

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) säger om situationen med det ständigt ökande antalet sjukskrivningar: ”Uppgången nu visar stor likhet med den kraftiga uppgången vi hade i slutet av 1990-talet.” Den gemensamma nämnaren då och nu är högerregeringens politik som gjorde och fortsätter att göra svenskarna sjukare. Det är att förenkla, det är jag medveten om, men jag tror på att förenkla. Nu måste återigen en regering med hjärtat till vänster röja upp efter de själviska blånissarna. Jag håller på Stefan Löfven & Co!

När allt låser sig

Oflyt som gör att det känns som om allt låser sig. Otrivsel på viktiga fronter. Olust som bygger trösklar som är svåra att ta sig över. En idé som handlar om att jag måste visa mer uthållighet och avsluta sånt jag har påbörjat.

Idag lyssnade jag färdigt på ”Jag heter inte Miriam” av Maj-Gull Axelsson med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Vilken makalös berättelse! 16,5 timme som bara försvann. Poff! En bok som lämnar mig i ett vakuum där det är jäkligt svårt att tycka att någon annan bok är bra. Jag ratade 3 böcker i snabb följd: ”Tre veckor” som visade sig vara ooriginell och trist, ”Livbåten” där uppläsaren gjorde att jag fick skavsår i öronen (jag tänker läsa den själv i stället) och ”När man skjuter arbetare” som bara…nää! Nu lyssnar jag på ”Mannen som föll i glömska” av Mia Ajvide. Handlingen kittlar min fantasi. Vad skulle vara värst? Att Pär skulle dö eller att han skulle glömma mig?

Jag började ju läsa en tegelsten av Stephen King, men läsandet kom av sig och jag kom på mig själv med att dra mig för att sätta mig och läsa. Inte för att boken inte skulle vara bra utan för att den är så fysiskt besvärlig att ha att göra med. Jag saknade läsandet! Jag försöker läsa någon timme varje dag, men när en bok ligger i vardagsrummet och bara ger mig dåligt samvete för att jag inte slutför det jag har påbörjat undrar jag vad 17 jag håller på med?! Livet är kort (sägs det) och det finns för många bra böcker som väntar på att bli lästa för att jag ska slösa tid på att undvika de som är jobbiga att hantera. När jag hade erkänt det för mig själv och ställt tillbaka Stephen King i hyllan för olästa böcker kändes det bättre. Jag började läsa ”Tjockare än vatten” av Carin Gerhardsen och henne kan jag lita på för där sögs jag in direkt och storleksmässigt känns den som en Kalle Anka-tidning jämfört med Stephen King-stenen!

Novellkursen. 2 kursbrev av 8 och jag är inte imponerad. Tonen och stämningen är så långt ifrån Jorun Modéns författarkurser att jag nästan får hemlängtan! Breven är orderaktiga och saknar en uppmuntrande ton. forumet är svårarbetat och gruppen är urtrist. Hur ska jag göra för att få feedback? Vilka andra är med i kursen? Kommer jag att få ett slutomdöme och kursintyg? Jag har för avsikt att mäjla kursledaren för jag har betalat 850 kr och vill ha mer än 8 pdf-filer. Det här har fått mig att tappa lusten för att skriva.

Jag är så erbarmligt trött. I lördax städade jag hela dagen och igår tvättade jag tills jag var vindögd. Idag hade jag tänkt promenera, men tyckte att jag hade så mycket inomhus att ta hand om att jag omprioriterade. Bland annat hade jag tänkt att skriva på kursuppgiften före lunch, men skrivlusten slog dubbelknut på sig själv och jag tappade lusten. Och så sörjer jag handskriften som jag skrev om i förra inlägget. Ljudboksknuten är nog upplöst och läsknuten är absolut löst. Skrivknuten jobbar jag på och träningsknuten hoppas jag lösa i morgon. Om jag orkar.

Jag önskar…

…att jag klarade av att skriva för hand något som är längre än en handlingslista. En urgammal belastningsskada på högerhanden gör att jag får ont efter kanske 10 minuter. Det är en av anledningarna till att jag har lagt tecknandet på hyllan. Jag tycker om att skriva för hand, det har jag alltid gjort och jag brukade ha en jäkligt snygg handstil. En period var det bara kalligrafi som gällde och jag minns när jag satt och plitade svägerskans bröllopsinbjudningar för hand med stålpenna och flytande tusch. Strålande tider, härliga tider! Min passion för pennor, papper, skrivböcker och block har inte försvunnit, men jag köper inte lika mycket som jag skulle vilja för vad ska jag ha det till? I julklapp fick jag en lyxig anteckningsbok och en skön penna av Elin som jag tänkte ha att skriva i när en idé dimper ned i huvet på mig och jag har plitat litet i den, men det är svårt. Handen har ingen lust att samarbeta med mindre än att jag sitter vid ett bord med ordentligt underlag och stöd för hela underarmen och det förtar lixom hela grejen med att ha en lyxig anteckningsbok och en skön penna där jag kan plita ned idéer som dimper ned i huvet på mig. Att ha den här datorn är en lyx som jag inte vill vara utan, men den har sina begränsningar och det är – när allt kommer omkring – inte samma känsla som papper och penna. Jag sörjer.