Mitt liv i ord

“I flesta laget” (Multiplicity) från 1996 med Michael Keaton och Andy Mac Dowell. Jag har sett den många gånger, jag kan scenerna, jag vet när det roligaste kommer, men jag tröttnar inte på den tack vare att MK är så bra i den här filmen! Han får en möjlighet att klona sig själv för att hinna med sitt liv och det blir till slut 3 kloner av honom varav den första får representera grottmannen i honom medan den andra representerar hans mjukare sida och den tredje…jaa, den tredje är en kopia av en kopia och de blir sällan bra. Det måste ha varit roligt att spela rollen som Dough Kinney uppdelad i 3 koncentrat av sig själv! Ett extra plus är att det inte ser trickigt ut trots att den har 19 år på nacken.

“Medan mörkret faller” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. 1934 i Stockholm och Uppsala. Över Europa och stora delar av världen får Hitlers idéer om den rena rasen allt större fäste. En lag om sterilisering av “sinnesslöa” träder i kraft och jakten på ära och berömmelse i vetenskapens tjänst begås ohyggliga brott mot mänskligheten. Det är en kriminalroman som skiljer sig från mängden. Den har ett lägre tempo som det tog ett tag för mig att vänja mig vid. Att den utspelar sig i en tid när polisen inte hade tillgång till samma teknik som de har idag gör den än mer intressant. Jag undrar om AL har planerat fler böcker i en serie för det känns som om flera trådar är lösa när det gäller Carl Häll och Maria Gustavsson. Det finns en sak jag inte tyckte om med boken och det är karaktären CH som en ärrad, grubblande, egensinnig, tjurig kommissarie som verkar kunna göra precis som han vill utan konsekvenser – den är uttjatad.

“Än finns det hopp” av Karin Wahlberg. Oj, vad den är bra! Jag har läst ett par deckare av KW, men de blev jag inte imponerad av. Den här boken, däremot, är jag mycket imponerad av. Miljöer, karaktärer, språk, dialog – aj lajk it! På baksidan finns recensionen från Falu-Kuriren och den uttrycker det väldigt bra: ” …är en tjock bok med många röster, som trovärdigt fångar miljöer, hierarkier, framsteg. Sjukhuset är ett tacksamt och spännande nav i berättelsen, men det är människorna och kopplingarna dem emellan som får det att glöda.”

Dax för animerad film igen och det handlar om “Epic”. Aj lajk it! Den skiljer sig från mängden och det är inte många filmer som gör det nu för tiden. Vilken underbar fantasi! Det är som jag känner för JK Rowlings “Harry Potter” – ren och skär avundsjuka. Om jag kunde släppa loss min fantasi helt och hållet – och då upplever jag ändå som att min fantasi redan är livlig – vad skulle jag inte kunna skriva då? Fantasin har inga gränser. Det är bara jag själv som sätter gränser.