Övning från kursbrev 1

Jag har föresatt mig att göra övningarna till kursen precis som jag har gjort med Författarkurserna. Det här var den första övningen och jag stötte på patrull direkt. Maximalt oinspirerad! Att skriva en glödande kärleksförklaring till min mobil som om den var en levande person kändes inte som jag, men att skriva en modern kortversion av en klassisk saga borde passa bättre. Det största problemet visade sig vara att hålla mig till 2500 tecken inklusive mellanslag. Brist på inspiration plus en sen timme i kombination med “jag vill bara få det gjort” gav inget bra resultat. Jag är inte nöjd, men den här texten postade jag i kursforumet.

Modern kortversion av Törnrosa

Artikel från skvallertidningen ”Snackis”.

”När polisen anlände till platsen rådde fullt kaos. I ett av lägenhetens sovrum låg en flicka till synes livlös i sängen. Ihopkrupen på golvet invid sängen låg en ung man och grät hejdlöst. En kvinna i 40-årsåldern hölls fast, tryckt mot väggen av en man och en kvinna. Hon höll en injektionsspruta i ena handen. En av poliserna uppfattade situationen och larmade ambulans. Den andra polisen påbörjade hjärt- och lungräddning på flickan. Hennes puls var svag och hon var inte kontaktbar. När ambulanssjukvårdarna anlände och tog över upplivningsförsöken frågade poliserna den unge mannen om vad som hade utspelat sig i lägenheten. Lite i taget och osammanhängande lyckades han berätta att flickan i sängen var hans flickvän sedan ett år tillbaka och att kvinnan med injektionssprutan var hennes gudmor som sprutat in något som gjorde att flickan somnade in och var som en död. Den andra kvinnan och mannen var flickans föräldrar som hade hört pojkens rop på hjälp och dragit kvinnan bort från deras dotter. Flickans gudmor sitter häktad för mordförsök medan åklagaren gör förundersökning.

En månad senare.

Gudmodern som injicerade sin guddotter med ett kraftigt sömnmedel kommer att dömas till sluten psykiatrisk vård för mordförsök på minderårig. Hon förklarade sitt handlande med att flickan just fyllt 16 år precis som det var för Törnrosa i sagan och eftersom hon inte hade tillgång till en slända fick det bli en spruta. Hon visste att en tillräckligt stor dos av sömnmedlet skulle få flickan ned i djup sömn, men att hon inte skulle dö. Hon skulle få sova i 100 dagar och sedan skulle pojkvännen väcka henne med en kyss. Flickans föräldrar kunde vittna om att gudmodern alltid hade varit speciell, excentrisk och väldigt fascinerad av de klassiska prinsessagorna som t.ex. Törnrosa, men under det senaste året hade intresset övergått i besatthet.

Två och en halv månad senare.

Flickan har ännu inte vaknat och hennes föräldrar och pojkvän vakar vid hennes sida dygnet runt. Någon av dem är alltid där. Läkarna har inte fått gudmodern att tala om vilket sömnmedel hon använde och kan därför inte göra mer än att bevaka henne. Som det ser ut just nu sover flickan verkligen. Plötsligt får pojkvännen en idé och frågar i hur många dagar hon har sovit nu. Alla tänker efter och räknar och alla kommer fram till att hon har sovit i hundra dagar. ”Förstår ni?”, frågar pojkvännen. ”Törnrosa sov i hundra år, men här handlar det om hundra dagar. Det är dags för mig att prova om min kyss kan väcka henne. Undan!” Han satte sig på sängkanten och tog hennes ena hand i sina båda. ”Kan du höra mig, raring? Det är dags att vakna nu.” Sedan tryckte han sina läppar mot flickans, mjukt och innerligt. Han satt kvar och släppte henne inte med blicken och han höll fortfarande hennes hand. Det blev alldeles tyst i rummet i ett par minuter. Det var som om alla närvarande höll andan av spänning. Så drog flickan en djup suck och slog upp ögonen. Hon var tillbaka. Alla levde lyckliga ett tag i alla fall.

 

 

Önskas: mjukstart

I tisdags försökte jag träna med gummibanden, men kroppen protesterade redan vid uppvärmningen och protesten var så stark att jag gav upp efter 1,5 minut. Efter att ha haft en träningssvacka fungerar det sällan med att börja en ny period med styrketräning. Det kroppen vill då är att promenera, mjukstarta med frisk luft. Onsdagens och gårdagens promenad hade effekt och idag lyckades jag köra ett helt gummipass. Bendelen var tung, men det kändes bra. Kroppen befinner sig – än en gång – i chocktillstånd.

Gott & blandat

65 minuters promenad. Samma runda som igår fast åt andra hållet. Det gick mycket lättare idag och det kändes bättre kanske helt enkelt för att jag var beredd på det besvärliga underlaget.

I Kalle Ankas jul 2013 (?) visades en snutt ur “Röjar-Ralf” och jag tyckte att det var bland det fånigaste som gjorts och den tänkte jag definitivt inte se. Det är lite lurigt med de där filmsnuttarna för de presenteras inte på något vis och är tagna helt ur sina sammanhang + att det är gapiga, hysteriska svenska röster och det ger aldrig ett bra intryck. När jag fick veta mer om handlingen att figurerna i arkadspelen har ett privat liv efter stängningsdax, att själva spelet är deras arbetsplats och att en del av dem blir trötta på att alltid betraktas som skurkar, ja, då ändrade jag uppfattning för den idén kändes fräsch. Elin och jag såg den idag och den var riktigt bra. Oerhört fyndig och nyskapande och det fanns så mycket att titta på att det ibland blev svårt att hänga med i dialogen. Den kommer jag absolut att se igen! När Röjar-Ralf & Co befann sig i spelet Sugar Rush och allt var gjort av godis… Jäklar vad godissugna Elin och jag blev! Åh, Caramella…

Röjar-Ralf

 

Det här med att städa hos marsvinen. Det är tungt och skräpigt, det luktar illa och är bökigt och det enklaste är att bara göra det. Dra fram allt som behövs, städa och plocka undan och det brukar ta en knapp timme. De gånger som jag är mindre fokuserad eller trött eller lätt att distrahera, så kan jag bli sittande och titta på marsvinen när de struttar runt på golvet. Vi har ett samspel, jag och småbusarna och det har vi fått eftersom jag är en sån inbiten vanemänniska. De har snappat upp att det är jag och inte Pär som städar på torsdagar (idag) och att jag alltid städar på eftermiddagen och oftast vid samma tid (runt 15), så när jag flyttar undan köksstolarna och släpar in spånsäcken då vet de att det är dax att utrymma buren (de handlar om de 3 damerna i nedre buren) för då kommer the cleaningwoman! Det är väldigt sällan som jag behöver fösa ut dem, tyvärr, för jag får sällan tillfälle att gosa med dem. Mimmi först som springer till andra änden av köksmattan och in i tältet. Vera följer efter rakt in i tältet vilket alltid resulterar i höga pip av protester från Mimmi trots att de mycket väl får plats. Sist ut är Bibbi som inte har något mål utan bara vill undvika the cleaningwoman. Jag rullar ihop handdukarna till ett kryp-in och spärrar av med deras “broar”. När Mimmi uppfattar att kryp-inet är färdigt kommer hon och jag håller upp kanten, så att hon kan stiga på. “Välkommen in!”, säger jag. Jag överdriver inte eller hittar på när jag skriver att det alltid går till så här. Det är urmysigt! Det känns som att de litar på mig, att jag inte vill de illa. Vera och Bibbi är mer oberäkneliga och ibland följer de efter Mimmi eller så spankulerar de omkring och undersöker omgivningarna eftersom de är heeeeelt annorlunda jämfört med det de är vana vid. Mimmi gör ofta glädjeskutt antingen för att det kul med lite action eller så kanske hon helt enkelt uppskattar att det blir städat. När buren är ren och fin, så river jag kryp-inet, ställer tillbaka “broarna” och lägger in nytt hö och då kommer de sättande med Mimmi i täten och då stänger jag in dem och flyttar städningen till Maja på övervåningen. Samarbete på hög nivå!

Har stormen Egon en lillebror, typ? Det blåser som 17 här, betydligt mer än när det varnades för Egon.

 

Inget för veklingar

Det kändes som att bryta ljudvallen eller något annan fenomenal grej för jag kom iväg på promenad idag! Det enda som lockade var att jag visste att det skulle kännas bra. Efteråt. Den inställningen till träning har jag aldrig haft tänker inte skaffa mig heller för träning ska vara lustfyllt. Det måste vara lustfyllt för annars är det omöjligt att komma tillbaka efter en svacka. Det var ett par plusgrader och mina isbuggar fick verkligen visa vad de går för. Underlaget varierade mellan slirig snömodd och isgata som visserligen var ovanligt bra grusad, men bucklig som en kullerstensgata och skitjobbig att gå på. Det var grymt tungt. Det var skönt att komma ut, men det var grymt tungt. Att släpa runt på en 100 kilos motvillig kropp är inget för veklingar. 70 minuters ihållande blä. Det kändes bra efteråt.

Cirkusdjur och monster

“Madagascar 3: Europes most wanted”. Vilket ös! Den är rolig och den är fyndig och den är färgstark. Djur, djur, djur – det gillar jag! King Julian och pingvinerna är mina favoriter.

Madagascar 3

“Monsters University”. Hur det kom sig att Mike Wazowsky och Sully lärde känna varann. Även monster går på universitetet och får därmed möjlighet att gå skrämmarprogrammet. Den var betydligt bättre än jag förväntade mig och den kändes fräsch och fyndig jämfört med “Monsters Inc.” som jag har sett några gånger för mycket.

Monsters University

Efter att ha läst “Än finns det hopp” som var suverän är det svårt att börja på en ny bok för nästa bok kan omöjligt vara lika bra och jag tycker inte om att bli besviken. Det bästa tricket är att läsa något heeelt annat, så jag har börjat läsa “22/11 1963” av Stephen King. Idén att gå tillbaka i tiden för att förhindra att John F Kennedy blir skjuten gillar jag. Hela konceptet att om man ändrar en händelse, stor eller liten, så får det konsekvenser som man omöjligt kan förutse är fantasieggande, stimulerande. Nu återstår att se om boken håller hela vägen för det är inte säkert med SK. Kanske orkar jag inte läsa hela dels pga. antalet sidor (nästan 800) dels pga. att den är så jäkla otymplig trots att det är pocketversionen.

Skitdag!

Snön har kommit i mitten av januari som vanligt och den kom med råge. Det har snöat i 2 dagar. Dagen inleddes med -5 grader och jag planerade påbyltningen inför promenaden till den ekonomiska rådgivningen på bankkontoret i Salem. Temperaturen steg och när det var dax för mig att gå halv 16 var det plusgrader, moddigt och snön var regnblandat. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Äckelsvettig. När vi kom hem vid kvart i 18 efter veckohandlingen hade det börjat bli halt. Det är när vintern är så här som jag hatar den, verkligen HATAR. Jag vill ha vinterskor med utfällbara dubbar för till Salem passade mina vinterkängor, men från affären skulle jag ha behövt mina isbuggar. B-L-Ä!!!

Det är inte meningen att man ska leva tillsammans med sina barn när de väl har blivit vuxna och egentligen kan försörja sig själva. Gud, vad det gnisslar här hemma! Elin har anammat en avslappnad låt-gå-stil som inte fungerar ihop med Pärs och mitt behov av rutiner och vi har oxå utfärdat snyltvarning. Hon har åsikter och värderingar som skär sig med våra. Jag kan absolut umgås med henne utan att det ligger och strömmar under ytan, men Pär fixar inte det och så fort han och Elin är mer än 1 minut i samma rum åker taggarna ut. “Vad ÄR det?!”, “Vad glor du på?”, “Varför ser’u så SUR ut?!”. Jag orkar inte med det här mycket längre! Vi hade familjemöte om allt det här nu ikväll och jag blev så L-E-D-S. Jag stängde in mig i vardagsrummet. “Vad är det med dig då?”, frågar Pär lite senare. Jag sa att jag tyckte att samtalet var skitjobbigt och att jag ville vara ensam, ifred. “Visst, allt blir så mycket bättre då.”, svarade han en med en tydligt irriterad och ironisk ton. “Lägg av!”, gapade jag. “Ni får väl hantera det som ni vill. Jag behöver vara ifred!”

Det är såna här dagar som jag avskyr att behöva ha med tvåbeningar att göra! 4 tassar och päls is da shit!!

Låt mig bara vara ifred!
Låt mig bara vara ifred!

 

En pålitlig film

Jag var hungrig, jag hade huvudvärk, jag frös och kände mig deppig. Allmän otrivsel. Det fanns bot mot alla krämpor. Jag åt en väldigt god hamburgare från Felinos, jag tog en Ipren respektive kröp upp i soffan under en pälsig filt (efter att ha bytt om till pyjamas) och så en kanna te. Te som blev såååå gott! Slutklämmen var en film, “Miss Potter”, som jag har skrivit om flera gånger i min gamla blogg och som jag skriver om igen eftersom den alltid fungerar. Åh, vad jag tycker om den filmen! Varje gång blir får jag ett sånt vansinnigt ha-begär efter att köpa hennes böcker i originalformat. Allihop! Och sedan sitta och drägla över de makalösa illustrationerna. Efter dessa insatser för hälsan mår jag bättre.

Hunka Munka, Mrs Tiggy-Winkle och Peter Rabbit.
Hunka Munka, Mrs Tiggy-Winkle och Peter Rabbit.

 

Vilket mörker!

Igår kväll. Köket. Klockan 21.10. Det svartnade för ögonen. Strömavbrott. Rönninge, Salem, Botkyrka var strömslösa i 2 timmar och 40 minuter. Jäklar vad det var mörkt! Och så blev det tyst när allt stannade av. Marsvinen hade inga kommentarer, men Selma verkade lite undrande och rörde sig inte med riktigt samma säkerhet. Det var så rackarns mörkt att hennes neonfärgade goseorm inte syntes! Inga glädjeruscher mer än på köksmattan och hon brukar rusa mellan hallen och köket i vanliga fall. Pär var trött vid tidpunkten för avbrottet, så han gick och lade sig. Jag tände alla blockljus vi hade (5 stycken), öppnade chipspåsen och läste. Jag undrar ofta vad människor som inte tycker om att läsa gör med all sin tid t.ex. när elen försvinner? Hur klarar man sig utan böcker?!

SkrivarSidan håller en 8 veckors novellkurs på distans och igår kom det första kursbrevet. Det var i pdf-format vilket gjorde att jag kunde läsa igenom det och hugga tag i den första övningen trots elavbrottet, men datorbatteriet hade inte hunnit bli laddat till mer än hälften och då valde jag att läsa i stället.

Det är svårt…

…att låta bli att dela in befolkningen i Vettiga och Muslimer. Jag läste DN:s ledare och håller med om vartenda ord.

“Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.”

“Som om tilltaget att avrita profeter och andra heligheter skulle vara ett större brott än att släcka människoliv…”

Det finns så många tankar om det som hände i Paris och World Trade Center att det stockar sig i hjärnan. Vrede, förtvivlan, frustration.

Fy fan, säger jag bara. Fy fan!!