En pakethämtarpromenad på sammanlagt 80 minuter. Najs! Och med ett riktigt bra tempo, men så hade jag de vanliga vinterkängorna och därför har jag inte ont efteråt.
1 paket från Apoteket som jag har full förståelse för att det inte gick ned i brevlådan. 1 paket från Kjell & Company som inte var större än ett vadderat A4 och som absolut hade gått ned i brevlådan. Med dagens post kom min beställning från Cellbes som bestod av en hyfsat stor påse med kläder och den hade brevbäraren lyckats trycka ned i brevlådan. Inkonsekvens! I och för sig är jag taxam för att inte behöva gå till ICA en gång till, men det är likafullt inkonsekvent.
Det var inga problem att stiga upp kvart över 7. Solen brakade ned och det var nollgradigt. Morgonbestyren flöt på och jag fick inte tid att vanka omkring och bli nervös. Lilltån protesterade inte när jag tog på mig skorna och gårdagens märkliga gångstil var ett minne blott. Access-automaten var tjänstvillig och tåget var inte försenat. Beslutet att ta isbuggarna var absolut rätt (Kusens backe var en enda lång isgata med nedtrampade gruskorn). Hela tiden små tecken som pekade på att det här gynekologbesöket skulle gå bra och när jag lyckats leta mig fram till väntrummet hade jag knappt fått ned rumpan på stolen innan jag fick komma in till läkaren 25 minuter före utsatt tid! ”När du ändå är här tidigt.”, som dr RB uttryckte det. Amen! Dr RB var trevlig, lugn och förklarade bra och hon bekräftade det jag har haft på känn: det är klimakteriedax. Efter 37 år av månatlig hormoncirkus närmar sig äntligen slutklämmen. Jag sörjer inte det minsta! Nu vet jag varför allt är satt ur spel och varför jag har ont titt som tätt. Allt annat såg bra ut och det handlar bara om en naturlig process som inträffar när den ska inträffa. Hon tog ett prov livmoderslemhinnan och det svaret får jag om några veckor.
Det var ett glatt återseende, i alla fall, för mig när de här gynnarna simmade omkring och kvackade. Jag saknar dem från när jag sprang hos LG en gång i veckan.
”Drottningkronan”av Ingrid Kampås, del 5 i serien ”Släkten”. Olika författare till varje del, men alla är kvinnor som skriver om kvinnor och det gillar jag. Den senaste tiden har det skrivits i media om hur få kvinnor det finns i historieböckerna och den här sortens böcker är ett bra bidrag, tycker jag. Visserligen är inte allt baserat på fakta, men kung Knut Eriksson i ”Drottningkronan” har funnits och det Ingrid Kampås har gjort är att hon skapade en hustru åt honom, en stark kvinna. Jag fick en tydlig bild av 1100-talet och en stark känsla för hur livet var då. Även språket kändes riktigt. En mycket bra bok i en av mina favoritgenrer, historisk roman! Medan jag läste den gick det upp ett liljeholmens: jag vill alltid veta varför. Varför en människa är som han/hon är. Varför han/hon gör på ett visst sätt. Varför det har blivit som det är. Historia handlar ju om just det och det är därför jag har blivit allt mer intresserad av ämnet och att läsa en skickligt skriven historisk roman är det bästa sättet att tillgodogöra sig kunskaperna!
”Laxfiske i Jemen” med Lasse Hallström som regissör. Jag tyckte om den! En snäll film, smårolig med en skruvad handling och ett underbart foto. Jag såg ”100 steg från Bombay till Paris” häromdagen och den tyckte jag oxå om. Det var Lasse Hallström som regisserade där med. Så fort jag snappar upp att det är LH som är regissör blir jag automatiskt intresserad. Jag har gillat de flesta av hans filmer och flera av dem har jag sett mer än en gång. ”Gilbert Grape”, ”Sjöfartsnytt”, ”Ciderhusreglerna”,”Alla talar om Grace”, ”En dag i livet”, ”Casanova”.
Är det inte hälsporre eller århundradets stukning, så är det skavsår. En liten blåsa på lilltån som jag råkade riva upp och som nu gör att tån är så öm att jag knappt kan ha skor på mig. Jag är så leds! En 50 minuters promenad som var övervägande tråkig och smärtsam, som inte gav den minsta tillfredsställelse eller känsla av välbehag. Jag haltade åt den ena hållet pga. lilltån och åt det andra hållet pga. stukningen. Det hela var väldigt tröttande och den knäppa belastningen pajade ryggen. Och imorgon ska jag till gynekologen. Jamenjippitjohej…
”Eldnatt” av Yrsa Sigurdardottir med Angela Kovacs som uppläsare. Äntligen hittade jag en deckare som skiljde sig från mängden! Den var riktigt bra och klurig och härligt befriad från våld, sex och äckliga rapporter från obducenter. Det fanns heller inte halva sidor med beskrivningar av karaktärernas utseende och det uppskattade jag. Jag tyckte om språket även om jag inte kan säga något om översättningen från isländska till svenska och det var knepigt innan öronen vant sig vid de ovana namnen. Jag ska lyssna på den andra boken i serien om advokat Thora Gudmundsdottir, ”Ödemark”. Det är synd att de bytte inläsare.
Serien ”Mr Selfridge” såg jag på Svt.play första gången. Det tålamodsprövande sättet med 1 avsnitt i veckan och 7 evigheter mellan säsongerna, men den var så pass bra att det var värt det. Nu har jag i alla fall båda säsongerna i min ägo och kan se den i den takt jag själv vill och dessutom mer än en gång. Det tredje avsnittet inleds med att mr Selfridge ondgör sig över stanken från hästskiten på gatorna och att den tränger in i varuhuset och får då den briljanta idén att placera parfymdiskarna vid entrén dels för att dölja stanken utifrån och dels för att locka kunderna med doften av lyx och elegans. Faktum är att varuhusen av idag fortsätter att placera parfym och smink på entréplanet t.ex. Åhléns City och PUB trots att de inte behöver hålla stanken av hästskit stången. 106 år efter öppnandet av Selfridges i London. Sånt är kul att veta, tycker jag. Det är värdefullt vetande för mig!
Jag promenerade i 70 minuter idag. Strålande sol och iskalla vindar. Isbuggar på fötterna och ont efteråt. Känslorna för de skorna är onekligen blandade… När jag stod vid fönstret i vardagsrummet medan jag åt min youghurt och tittade på det ovana solskenet kände jag att lusten att promenera minskade när jag insåg att det var isbuggarna som gällde. De är såååå bra när det är isigt och de är så fina och mina fötter blir så gulliga i dem, men de är inte sköna.
Hemkommen och duschad lade jag mig i soffan för att lyssna & spela i väntan på lunchdax. Ögonen åkte ihop och jag somnade. När jag väl orkade upp hade klockan hunnit bli 20 i 14. Meh! Resten av eftermiddagen var helt ur led och hamnade inte rätt igen förrän jag hade gjort kvällsteet och satt och läste.
Jag är oerhört leds på allt vad internet och skrivande heter. Novellkursen var bara skräp. FB är fruktansvärt andefattigt (förutom Zlatan the bunny) och gör bara att det känns som jag är helt jävla lost när det gäller mitt skrivande. Jag hittar inga intressanta bloggar att läsa. Gästbloggandet är fortfarande kul. Jag har laddat ned en Scrivner, men orkar inte ta mig igenom instruktionsvideon. Min bokidé ligger orörd och ruttnar och jag har insett att det smartaste jag kan göra är att skriva synopsis, men allt knyter sig.
Pär har åkt till Öland över helgen och då får jag ansvaret för att marsvinen får sina frukostgrönsaker, så jag steg upp klockan 8 och har faktiskt varit vaken sedan dess även om det var väldigt nära att jag nickade till efter lunch. 20 över 9 tog jag med mig kassarna med sopor som källsorteras och dumpade dem i soprummet och sedan gick jag min – nästan – dagliga promenad. 70 minuter igen och så handlade jag vägen hem. Jag hade isbuggarna idag och jag har ont igen. Suck. Timmarna har rusat före mig hela dagen. Jag kom hem 10 i 11 och småstökade innan jag duschade. Sedan lade jag mig i soffan för att lyssna & spela tills det blev lunchdax, men då var klockan redan 20 över 12. Whaaat! Jag låg kvar och åt en senare lunch. Efteråt satt jag kvar i soffan och sörplade te medan jag lyssnade & spelade (igen) och det var då jag nästan knoppade in och så var klockan plötsligt 16. Jeez… Upp och hoppa! Bädda rent i sängen och ta hand om tumlad tvätt och skicka in veckans inlägg till gästbloggen och nu är klockan nästan 17 och det är snart middaxdax. 9 timmar som bara har svischat förbi.
”Är det animerat eller är det lerfigurer?” Det var min huvudsakliga tanke när jag såg ”The boxtrolls” idag. Ni kan ju se trailern i länken och se vad ni tror. Jag tittade på extramaterialet och det var då jag förstod att det var lerfigurer sk. stop-animation. Det var oxå då jag insåg att jag tänker se filmen en gång till för jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig och kände mig konfunderad en stor del av tiden eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka om den. Stop-animation innebär att lerfiguren fotas och sedan ändras t.ex. armen yttepytte litet och så fotar man igen. 25 ändringar per sekund (om jag inte minns fel). 25 ändringar per sekund. Det tar ju 7 evigheter att filma en sån enkel sak som att figuren rör armen upp och sedan ned! Tänk då att göra en film som är 1 timma och 36 minuter…
Jag gick med i en FB-grupp i syfte att få fler läsare till min blogg och att hitta nya, intressanta bloggar att läsa. Jag blev dubbelt besviken. Varför vill ingen läsa min blogg? Förmodligen är jag inte tillräckligt ytlig eller skriver halvtaskig svenska. Själv vill jag gärna läsa om andra människors vardagsliv MEN det ska finnas reflektioner och åsikter. Att läsa en blogg där den ena aktiviteten efter den andra räknas upp – nej, tack! Att läsa en blogg där det ena shoppingfyndet efter det andra visas upp – ve och fasa! Att läsa en blogg som inte handlar om något annat än träning och viktnedgång – suck… Misströstan är dagens ord.
70 minuters promenad i varierande tempo beroende på om det var plogat eller inte. Det var skönt! Vid lunch blev jag så trött att ögonen åkte ihop, så jag slumrade i soffan i någon timme.
När det bara snöar och snöar och man inte kan flytta sig kan man få en sån här tjusig hatt.
