Mitt liv i ord - Part 234

#Blogg 100 del 70

Ett besök i smältdegeln. Det var dax att klippa kort igen och jag hyste en viss oro för rulltrapporna vid Östemalmstorg. Jag hittade ingen aktuellare information än från början av mars vilket jag tolkade som att problemet var löst. Jag drog en lättnadens suck när jag såg att den ena personen efter den andra klev på och flöt uppåt, så jag gjorde likadant. När jag kommer upp till den andra rulltrappan är flytet borta. Meh! Jag kämpade ett steg i taget var bara hälften så svimfärdig som förra gången. När jag kom tillbaka 2 timmar senare rullade alla trappor som de skulle. Meh!

Jag är nöjd med klippningen. Det är alltid trevligt att träffa Rosie och bubbla bort 1 timme och så är det ju välsignat skönt att ha nacken snaggad! Jag har en ny tid om drygt 2 månader och då har det varit midsommar. Hej å hå!

Mitt röda fina paraply, inhandlat på Åhléns för många år sedan, bröt ett av benen för ganska länge sedan gjorde det snett på ett stroke-aktigt vis. Nu när det är för varmt för min vattentäta vinterjacka kändes det nödvändigt att fixa ett nytt. Först tänkte jag gå till Åhléns igen, men de har gjort om så jäkla mycket där och fyllt hela entréplanet med smink och parfym att jag inte vågade mig in där eftersom det inte alls var självklart att paraplyerna bodde kvar hos väskorna som de gjorde vid förra paraplyköpet. Jag gick till Accent (f.d. Wedins) och där fick jag hjälp av en trevlig dam som förklarade prisskillnaderna på de olika modellerna. Det blev ett blåmönstrat, hopfällbart med extra stadga i benen och med mer bredd och det var betydligt lättare än det gamla. 249 kr. ”249 kr!”, utbrast Elin när jag kom hem. ”För ett paraply?!” Jag replikerade med mitt shoppingmantra: jag får det jag betalar för. Köper jag ett paraply hos Konsum förr 99 pix, så knäcks det vid minsta vindpust. Jag hälsade på i tebutiken oxå för det var oerhört nödvändigt att fylla på teförråden.

När jag gick Drottninggatan fram fick jag se ett blekansikte som stod och tiggde. De är inte så vanliga och jag hajade till, sänkte farten och läste hans skylt lite snabbt. Han var sjukskriven men utförsäkrad och arbetslös. För första gången kände jag mig frestad att ge pengar. Jag gjorde inte det, men jag kunde relatera till honom, sjukpensionär som jag är. När jag fick stadigvarande ersättning beviljad kändes det som att det var i grevens tid, att jag riskerade att bli just utförsäkrad. Jag kan inte försörja mig på de pengarna. Det är tack vare Pär jag klarar mig. Alltså kunde jag relatera till den här mannen och det var en direktlinje till min medkänsla för som svensk medborgare ska man inte behöva tigga på Drottninggatan! Vi borde ha råd att ta hand om de som redan bor här och det är så långt min medmänsklighet sträcker sig. Hårdhjärtat eller inte. Alla dessa tiggare från Rumänien borde åka hem för det finns resurser för att de inte ska behöva tigga där, så varför i hela friden väljer de att tigga här?

Jag har inte mycket till övers för människor eller mänskligheten, men jag älskar djur och jag blev nyss fadder för elefanter och för den svenska naturen. Premien låg i brevlådan när jag kom hem från smältdegeln.

Mitt senaste fadderbarn från WWF. Manfred är namnet.

#Blogg 100 del 69

Klockan 5.15 väcktes jag av att Pär upprepade gånger körde in sitt pekfinger i min överarm.

”Veras tänder är sneda. Hon kan inte äta.”

”Va?”

”Hur ska vi göra?”

”Va?”

”När öppnar Animalen? Det finns ingen chans att jag hinner till Roslagstull idag och i morgon åker jag till Göteborg. De borde kunna klippa tänder hos Animalen, eller?”

Jag försökte inte svara den här gången. Sedan satt han kvar på sängkanten medan han tyst funderade. 5.15. är inte min bästa tid på dygnet. Jag tycker inte att den är bäst för någon människa. Den är omänsklig. Jag hade sovit ungefär 4 timmar och bettskenan gjorde att jag sluddrade.

”Du kan somna om nu.”, sa han och daskade mig på höften.

Jo, tjena! Bettskenan och morgontorr mun gjorde att jag inte kunde häva ur mig något spydigt utan viftade bara irriterat med ena armen. När han försvunnit tillbaka till köket och de fortsatta frukostbestyren för både sig själv och marsvinen (för Vera är ett av marsvinen) gick jag på toaletten och sedan tillbaka till sängen. Nu var jag vaken och praktikaliteter snurrade runt i huvudet. Det var så typiskt att krångel med grisarna dyker upp när jag blir ensam med dem! En sorts animalisk konspiration. Jag skulle inte ha möjlighet att åka med Vera till vetten imorgon och det skulle bli tufft att åka idag och så måste jag duscha och tvätta håret. Gud, vad jobbigt! Varför hade jag inte upptäckt det här tandfelet? Jag gör fys-undersökning på alla marsvin en gång i månaden i samband med kloklippning, men den senaste gången, för 2 veckor sedan tog lathunden över och jag hoppade över det. Den animaliska konspirationen igen! Mitt i de morgonförvirrade tankarna uppskattade jag att Pär inte förutsatte att jag skulle hoppa upp ur sängen, bädda ned Vera i trasportburen och åka med SL hela vägen till Valhallavägen och jag tänkte faktiskt inte erbjuda mig heller. Den känslomässigt dramatiska helgen satt kvar i kroppen. Jag dåsade bort och hade väl slumrat i några minuter när sängkanten tyngdes ned igen.

”Jag har fixat det! Jag tog tången och knnnnipsade av dem precis som jag gjorde med Esters tand. Hon började mumsa hö direkt efteråt!”

Sedan försvann han igen.

”Vad bra…”, mumlade jag och somnade om.

En ny vecka hade börjat.

Vera i februari 2014 när hon och syrran Bibbi kom till oss.

Selma har haft perioder när hon har matvägrat. Vi kallar det ”food stop”. Det kan bero på tänderna eller en väldigt känslig mage (hon står under extra uppsikt just nu). Hon har fått Metacam varje dag i 3 veckor för att se om det har med smärta från tänderna att göra. De första dagarna var det inga problem att ensam ge henne medicinen. Hon hoppade fram, ställde sig på bakbenen och slurpade i sig rubbet. Sedan, från en dag till en annan, vägrar hon och någon måste hålla henne medan en andra person trycker i henne dosen. I fredags var jag helt solokvist med djuren (Elin var i Umeå tillsammans med Robin och Pär deltog i Scania Hack), så då hoppade vi över medicinen. När det är pellets-dax och jag kommer in till Selma blir hon alltid eld och lågor och far fram och tillbaka i buren av otålighet, sliter i gallret och är allmänt begeistrad. De gånger hon har haft food stop sitter hon ihopkrupen på hyllan i buren. När det var pellets-dax idag satt hon ihopkrupen. Jag ställde in skålen i alla fall, men kände mig inte hoppfull och sms:ade Elin om att hon nog kunde ställa in sig på att ringa vetten. En dryg timme senare hörs ett skrapande inifrån Selmas bur, ett ljud som kommer av att hon hoppar ned från hyllan och om hon hoppar ned från hyllan borde hon må bra. Jag kikade in och mycket riktigt mådde hon bra igen. Hon satt och tuggade pellets och som efter varje tidigare skrämselattack såg hon helt oförstående ut. ”Kan jag få lite matro?”

Visst är det ironiskt, apropå Veras och Selmas tänder, att försäkringen inte täcker tandproblem?

#Blogg 100 del 68

Ingen ångest idag även om jag råkar minnas veganföreläsningen. Det känns som en stor tyngd har fallit av mig. Samma sorts lättnad som när magont går över eller som när spänningshuvudvärken släpper eller som när jag har kommit ut på andra sidan av en gruvlig beslutsprocess. Jag har egentligen inte fattat något beslut. Jag är bara så oerhört lättad över att inte må dåligt!

#Blogg 100 del 67

Även detta inlägg kommer att ta upp föreläsningen med Gary Yourofsky, men handlar mer om den chock jag befinner mig i, så du som inte är intresserad kan sluta läsa här.

Det man inte vet mår man inte dåligt av eller på engelska ”Ignorance is a bliss”. Det blå pillret eller det röda. När jag vaknade i morse önskade jag direkt att jag inte hade sett föreläsningen, att jag hade valt det blå pillret. Ignorance is true bliss. Trots att jag bara såg sekundlånga ljudlösa glimtar från slakthusscenen behöver min fantasi inte mer för att ångestknuten ska fastna i magtrakten. Jag behövde bara skymta hur de välte omkull kalven för att förstå vad den gick igenom. Det räckte med GY:s beskrivning av kornas förtvivlade råmanden efter sina kalvar. Det är sånt här som ger mig mardrömmar. Det har fått mig att känna avsmak inför att äta kött och medan min hjärna bearbetar klubbslaget som föreläsningen eller det röda pillret innebär kommer jag inte att äta kött (nöt, gris, lamm, fågel). Även om jag skulle vilja, så kan jag inte. Jag tänker direkt på hur Phoebe i ”Vänner” försöker tvinga sig själv till att äta kalvkött. Jag har ingen aning om det här kommer att hålla i sig och jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte bestämma något när jag mår som jag gör nu. Den ångest som kör runt i kroppen varje gång jag tänker på GY:s föreläsning gör att jag har oerhört svårt att koncentrera mig och få något vettigt gjort. Det är precis så här jag mådde vintern 2011/12. Dag efter dag, vecka efter vecka under närmare 1 års tid.

Just nu är min aversion mot att äta kött 100% baserad på känslor och det är därför jag vet med mig att inte rista in något som helst beslut i sten för när (om?) ångesten dämpas och jag får möjlighet att höra mina (vanligtvis) förnuftiga tankar, så vet jag hur jag ska göra. Något som jag vet redan nu är att jag kommer att fortsätta att äta fisk, ägg och mjölkprodukter. Jag kommer inte att bli vegan, men det känns troligt att jag blir en icke-kött-ätare.

3 fakta som inte kan diskuteras eller argumenteras bort är att mina tänder och käkar inte är avsedda för att tugga kött, mitt tarmsystem är alldeles för långt för att bearbeta en diet innehållande kött och kött har ett alldeles för högt ph-värde för min kropp, kroppen använder sig av ämnen i mitt skelett för att neutralisera ph-värdet vilket kan leda till benskörhet. Jag har lättare att ta till mig GY:s argument för vegankostens effekt på min hälsa än vilken läkares eller dietists. Det är mer av ”så-här-är-det” i stället för ”du-bör-sluta-med-det-och-det-om-du-inte-vill-dö-i-en-hjärtinfarkt”. Fakta i stället för domedagsprofetior.

Gary Yourofsky har inte alltid varit vegan. För 15 år sedan var han lika ovetande som vilken köttätare som helst. Jag undrar hur mycket han har fått fila på framförandet för att helt slipa bort minsta antydan till att de som inte håller med är dumma i huvudet. Precis som alla som är engagerade i något vare sig det handlar om djurens rätt eller att man har läst en suveränt bra bok, så blir det lite predikande och smått vansinnig blick.

En tanke som har slagit mig är att om varenda kotte blev vegan hur lång tid kommer det att ta innan djurlivet t.ex. älg och rådjur har jämnat ut sig? Vad händer med alla kor, får och getter? Och hur kommer efterfrågan på frukt och grönsaker att fyllas?

#Blogg 100 del 66

Skillnaden mellan att bli lurad och att känna sig lurad. Jag köpte nummer 5/2015 av ”toppHÄLSA” av en enda anledning: en fet rubrik som skrek om promenader och inte om den uttjatade löpningen. Högst upp längs kanten stod det: ”Du får: Effektivt gå-program!”. Det skulle kunna pigga på min allmänna inställning, tänkte jag. Om tidningen inte hade varit i en påse pga. ett prov på hudlotion hade jag haft möjlighet att bläddra i den och sluppit känslan av att än en gång ha blivit lurad som konsument. Det effektiva gå-programmet bestod av en liten, grå ruta:

Jag fick ett gå-program med tidningen utan extra kostnad. Wow!

Själva reportaget handlade om 3 av tidningens medarbetare som fick hjälp med att mäta sin kondition för att sedan utforma ett gå-program som var anpassat till var och en av dem. Skräp!

Vegan-chocken lägger sig lite i taget. Hjärnan bearbetar. Jag kunde inte äta kycklingsalladen jag köpte på Konsum. Jag är hungrig, men jag kan inte äta.

#Blogg 100 del 65

En plötslig förståelse för uttrycket ”militant vegan”. Veganer blir och upplevs som militanta därför att de är frustrerade. De är frustrerade för att ingen vill förstå och ta dem på allvar. Jag förstår det nu. Jag har sett en YouTube-föreläsning om veganism som Gary Yourofsky höll. Jag spolade förbi sammanlagt 6-7 minuter där de plågade djur för även om jag försöker att ha ett öppet sinne och ifrågasätta, så klarar jag inte att se sånt. Där anser jag mig ha rätt att dra gränsen. Jag behöver inte den sortens argument. Jag såg glimtar utan ljud. Han har rätt: det finns inget vettigt argument för människan att äta kött. Punkt slut. Jag mår fruktansvärt dåligt av det här. Jag mår illa, är gråtfärdig och har ångest. Jag skäms över att vara människa! Elin har min fulla förståelse för att hon på allvar överväger att bli vegan och jag ber om ursäkt för att jag kallade henne hjärntvättad. Det här brutala uppvaknandet innebär inte nödvändigtvis att jag tänker bli vegan. Till att börja med drar jag mig tillbaka och tar in allt. Det känns som om jag har blivit överfallen och jag tycker inte om det.

#Blogg 100 del 64

Varför är människor så småsinta? Så snara till att hacka och attackera så fort det är något som inte stryker dem medhårs? ALLA har rätt till sina åsikter. Tänk på det när du hittar något du inte håller med om! Kalla inte någon för dum i huvudet eller mindre vetande bara för att du INTE HÅLLER MED. Respektera andra så ökar chanserna för att du själv blir respekterad. Tänk efter innan du uttrycker dig!

#Blogg 100 del 63

”Hämnaren” av Butler & Öhrlund. 3 steg mot usel. Steg 1: ”Uppgörelsen” var hyfsad, men Christopher Silfverbielke började bli tjatig. Trots det kändes det bra när slutet avslöjade att han skulle komma tillbaka. Steg 2: ”Erövraren” fick jag aldrig grepp om. Vad var CS ute efter när han gick med i Kristdemokratiska partiet (när han så uppenbart hör hemma hos Sverigedemokraterna)? Visste författarparet vad de ville åstadkomma? Icke desto mindre väntade jag otåligt på att Stefan Sauk skulle läsa in ”Hämnaren”. Steg 3: jag lyssnade på 4 timmar av 10. Här korsades en gräns för vad jag stod ut med. CS känns så tjatig och förutsägbar att han är en parodi på sig själv. Jag vet hur han ser på sex, jag vet vad han menar med ”uniform”, jag vet vad han anser om politiker, jag vet att det är olycksbådande när han är på bra humör och jag veeeeet vad han anser om invandrare. Blah, blah, blah, för att citera honom själv. De 4 timmar jag lyssnade på var som en dålig porrfilm med en andefattig intrig som skulle hålla ihop de äckliga sexscenerna. Nu har Butler & Öhrlund 2 alternativ som jag ser det: låt CS möta en nemesis som tar andan ur honom – bildligt och bokstavligt – eller låt honom…..bara dö av obehandlad syfilis eller dålig kokain eller vad som helst. Jag lämnar honom här. Det är inte skojsigt längre.

#Blogg 100 del 62

Intelligenstest. Min inställning till att testa sin intelligens varierar stort. När jag har en dålig dag och inte ens klarar av att ta till mig anvisningarna för hur mikromaten ska värmas, så har jag inget till övers för den sortens test utan anser att det finns så många olika sorters intelligens som inte prövas i såna tester. Sedan finns det dagar när hjärnan sprakar av aktivitet och jag skriver det ena übersmarta blogginlägget efter det andra och påpekar självklarheter för Pär som får honom att utbrista ”Värst vad du var smart idag då!”. Såna dagar ser jag IQ-test som en fisig utmaning och googlar efter medlemsansökan till Mensa. Sent igår kväll var jag inne på FB och hittade ett test där jag kunde få veta vad folk säger bakom min rygg. Folk kallar mig tydligen för en ”brainiac” som älskar svåra problem och motgångar. Jag kände igen mig i att jag uppskattar en och annan tankenöt, men inte tusan tar jag mig an utmaningar med glada tillrop eller studsar tillbaka från motgångar som en gummigumma, men ok då, om det är vad andra anser om mig… Via det här testet kom jag in på ett IQ-test och med ett strålande testresultat i bagaget kände jag att min intelligens var på topp, så nu jäklar! Det var inget varierat IQ-test utan bestod bara av olika mönster där jag skulle räkna ut vilken bild som passade ihop med de övriga 5. 30 stycken mönsterfrågor. Till slut simmade linjerna och prickarna hoppade framför ögonen på mig och jag bara klickade på den som verkade rimlig. Resultatet blev 119 och det innebär att jag är betydligt smartare än den medelbegåvade Svensson jag trodde att jag var. Ålrajt! Jag som bara gått ut gymnasiet med ett betyg som innehöll hela skalan 1-5 (bara det är en bedrift). Vilket resultat skulle jag få om jag var pigg och utvilad? Det kanske inte ens är mätbart! Det här måste sparas. Ramas in i en dyrbar silverram och sedan hängas upp där ALLA kan se det. Jag klickade på en ruta för att ladda ned det och skriva ut det. ”Skriv följande kod och sms:a till 72401”. Klart! Efter 1 sekund kom svaret: ”Din kod: 6WDE1C. Du har kopt iq-test. Kundtjänst: 46850522225 iq-tester.se. Pris 50.0 kr.” Whaaat? Vadå köpt? Jag ville bara skriva ut beviset på hur smart jag är. Sedan kom ett sms från Tele2 som jag upplevde som hotfullt där jag satt ensam i en mörk lägenhet med Pär snarkande i sovrummet och endast 4 marsvin och 1 kanin som beskydd. Det stod bl.a. ”Om du gör fler sms-betalningar innebär det att du blir kund hos WyWallet och godkänner villkoren.” Da-da-da-daaaa! WyWallet. Jag som gjort mitt bästa för att inte hamna i de klorna! Äh, strunt i det! Klockan var efter midnatt och jag var riktigt trött, så jag gick och lade mig och tänkte inte mer på det förrän i morse. Jag kände mig dumlurad. Nanananaaa, det där var motsatsen till intelligent, bäjbi! Den känslan förstärktes när det inte gick att komma in på web-sidan. Jag försökte flera gånger och skrev in och skrev om web-adressen, men icke. Trots att adressen stämde med den på det utskrivna certifikatet fanns inte sidan. Jaha. Ok. Min IQ är nog närmare 19 än 119, men det räcker väl för att jag ska lära mig av mina misstag och inte göra om dem, eller hur, Ewa?

Några minuter senare har jag provat web-adressen igen och nu dök sidan upp. IQ-tester.se. Där står att läsa att testet jag gjorde handlar om den medfödda intelligensen. Det finns ett för den numeriska intelligensen, men det går jag inte ens i närheten av för jag och siffror går ihop lika bra som Putin och homosexuella. Där står oxå att läsa att det kostar pengar. Till mitt försvar framgick inte det lika tydligt när jag klickade mig fram via det andra ”brainiac”-testet. Och så var klockan mycket och jag var jättejättetrött.

Men jag studsar ju tillbaka från motgångar som en gummigumma, så gjort är gjort och min IQ är 119 och jag är smartare än de flesta Svenssons. Sug på den!

Längst ned står det: "Resultaten av IQ-testet är endast avsett att ge en antydan. Det kan skilja sig åt från andra IQ-test." — Längst ned står det: ”Resultaten av IQ-testet är endast avsett att ge en antydan. Det kan skilja sig åt från andra IQ-test.”

#Blogg 100 del 61

Eftersom jag redan har ändrat på min aktivitets-dygnsrytm i och med att jag har upptäckt att jag skriver bättre före lunch, så kan jag väl promenera efter lunch i stället för på förmiddagen. Sagt och gjort! Om jag ska vara ärlig, så var det lite ångest med i bilden och det var den som drev på mig iväg, ut, bort, hemifrån. Det gick inte fort och jag lyckades snickra ihop en helt ny runda som tog 90 minuter, men då hade jag stannat 3 gånger för att fixa till snörningen i hopp om att slippa bortdomnade fötter. Skitskor! Fuck it!! Det var skönt, riktigt skönt att komma ut.