Jag hasade runt Flaten idag igen och den här gången hade jag stavarna att hänga på. Ett ord summerar det hela: skitskor. Förbannade, jävla skit-Reebok!!
#Blogg 100 del 80
#Blogg 100 del 79
Går det att utfärda gubbvarning på en tant? Vid 2 tillfällen har jag beställt hörlurar från Kjell & Company och de behöver inte mer uppmuntran än så för att skicka sin katalog till mig. Gubbvarning utfärdad! Om jag är tillräckligt köpsugen hittar även jag grejer och det gjorde jag trots att jag bara bläddrade snabbt bland ”Hälsa & välbefinnande”. Den här ska Pär få köpa till mig när han besöker K&C i morgon.
Efter besöket hos diabetessköterskan försöker jag komma åt de mindre uppenbara sockerbovarna som t.ex. flingor. K-special Fruit and hazelnut eller havre-honung är väldigt goda, men jag behöver inte titta på innehållsförteckningen för att begripa att det är tack vare sockret. Hon tipsade om Havrefras och de är goda. Riktigt goda! Härligt tuggmotstånd. I fredags köpte Pär fel sort. Den innehåller jordgubbar, skivade frystorkade jordgubbar. Inte så smart sockermässigt, men jag provade och de var inte goda. Skivorna var överraskande stora och dominerade helt. Jag har inte mycket till övers för frystorkade bär. De smakar sällan någonting och den smak som dyker upp är oftast syrlig, på gränsen till sur. Pär får äta resten! Jag håller mig till de naturella.
#Blogg 100 del 78
Då var det dax att börja kravla sig upp ur den dynga jag har befunnit mig i den senaste evigheten. Inget tempo, ingen stuns. Fullt fokus på att använda magmusklerna till att hålla upp kroppen i förhoppningen att jag skulle känna mig mindre trött. Det tog 80 minuter att hasa runt Flaten. Jösses. Det måste vara nytt snigelrekord!
#Blogg 100 del 77
Min svåger kom in i köket där jag förberedde förrätten och frågade, som han alltid gör (för han tillhör ju de som alltid frågar), hur jag mådde. ”Jodå…”, svarade jag. ”Det knallar på som vanligt alltså?”, konstaterade han då. ”Jag har mått bättre.” Ett stort behov av att få tala om att jag inte alls mår bra utan att gå in på detaljer. ”Jaha…”, blev hans svar på det. Jag tror inte på att provocera med att jag inte mår bra. Jag väljer hur jag svarar till vem, men jag tänkte att vi i alla fall har känt varann i 23 år även om vi inte står varann nära. Han tillhör Vårt Gäng och vet förmodligen om de flesta av mina hälsomässiga berg- och dalbanor, men han var inte redo för ett ärligt svar. Inte där, inte då. Det är nog bara en terapeut som jag kan vara gnälligt ärlig mot. Det är synd.
#Blogg 100 del 76
Jag hade trevligt igår. Jag är trött, men jag hade i alla fall trevligt. Det känns värre att vara trött efter en besvikelse. Det fanns 2 förutsättningar som skiljde gårdagens partaj från det i mars: Pär drog det absolut största lasset med Elin som hjälpreda och sedan hade jag noll förväntningar. Yogi (i Mikael Bergstrands böcker) lever enligt devisen att det är bättre att ta ut glädjen i förskott och bli besviken för då har man i alla fall fått vara glad en gång. Jag kanske skulle börja med det. Problemet är bara att jag inte har så stor buffert att hantera besvikelser.
#Blogg 100 del 75
Just det här inlägget är bara till för att jag ska hålla mig kvar i #Blogg 100. Vi väntar Vårat Gäng för att fira att Pär fyllde år i onsdags och jag vet inte om jag kommer att orka skriva något i kväll.
#Blogg 100 del 74
Tidens tand som gör att man ser annorlunda på saker & ting, i det här fallet en film. ”Jack & Sara” med Richard E Grant och Samantha Mathis i huvudrollerna och starka skådespelare i birollerna. Den är från 1996 och jag såg den nog när den var relativt ny. Det är en komedi, men jag minns den som ett ganska sorgligt drama. Den är ingen komedi, men den är inte särskilt sorglig heller. Kanske var den tänkt som en komedi, men då har regissören misslyckats ordentligt. Humoristiska scener som inte fullföljs eller når fram. Klassiska komediknep som är för uppenbara och faller platt. Den är 1 och 45 lång vilket jag anser är ganska långt och ändå fick jag känslan av att den var ofärdig, att den borde ha innehållit mer (varför var hans fru så ledsen under graviditeten? varför fick han ihop det med kollegan när inget antytts tidigare? varför försvann han tillsammans med uteliggaren? hur kom det sig att uteliggaren och svärmor fick ihop det?). Tidens tand har ofta besvikelse med sig i bagaget och det hade den den här gången oxå.
Richard E Grant dök upp i senaste säsongen av ”Downton Abbey” och där passade han mycket bättre. Alla skådespelare klarar inte av komedier.
Jag misstänker att jag var en deprimerad småbarnsmamma när jag såg den för det enda jag minns tydligt från filmen är när Jack förklarar hur han upplever sorgen. Ungefär så här: ”Du vet den där känslan man får när det är något viktigt man ska göra och sedan kommer på att man har glömt det. Magen vänder sig och man mår illa. Det är så det känns varje morgon. Först är allt bra och sen kommer jag ihåg att hon inte finns kvar.”. Den gången tyckte jag att det var så träffande att jag tappade andan för det är precis så det känns varje morgon de perioder jag är deprimerad. Idag tyckte jag bara att det var en replik bland många andra. Tidens tand eller hur jag mådde respektive mår?
#Blogg 100 del 73
25 minuter dit och 25 minuter hem i hasande tempo, utan stuns eller lust. Jag hämtade en medicinbeställning som kunde ha gått ned i brevlådan om det inte varit för Nasonexen som inte kan (får?) skickas som brev.
Jag läste på DN.se om att överviktiga barn inte klarar av skolan lika bra som normalviktiga barn. Jag behövde bara läsa rubriken så gick jag igång med högljudda protester inombords om att det naturligtvis har att göra med den fientliga omgivningen för vem fanken kan ta fullvärdig examen när man blir mobbad?! Innan jag satte mig ned för att blogga om min upprördhet läste jag igenom den korta artikeln och fick då läsa precis det argumentet. Vad var det jag sa? ”Resultaten har ingenting med okunnighet eller dumhet att göra, utan att man har så mycket annat att jobba med känslomässigt, så man orkar inte.”, säger Monica Andersson som är sekreterare på Hobs (Hälsa oberoende av storlek). Hon säger oxå att man, som överviktig, döms på förhand. Jag kan inte annat än hålla med. Precis som man förutsätter att en smal människa är lycklig just för att människan är smal, så är en fet människa karaktärslös och dum i huvudet. Vi har det samhälle vi förtjänar, men jag tycker inte om det och jag avskyr att leva i det.
#Blogg 100 del 72
…och så var de bara 3. Vera fick somna in. Hennes tandproblem var av sådan kaliber att de inte kunde åtgärdas och skulle ha gett henne permanent tandvärk. En eloge till personalen hos Evidensia Djursjukhuset Roslagstull och en extra stjärna till veterinär IS.
Knappt 4 timmar efter att Vera och jag hade gett oss av kom jag hem igen. Jag var ledsen, trött och hade ont och efter att ha utfordrat de fyrbeningar som finns kvar samt fräschat till mig lade jag mig i soffan och sov till 14. Det var svårt att vakna och det var med en fenomenal huvudvärk som inte direkt överraskade mig. Det blev en sen lunch med det senaste långfilmslånga avsnittet om ”Downton Abbey”.
#Blogg 100 del 71
Just nu är det inge’ kul. 6.15 väckte marsvinen mig eftersom de tyckte att det var frukostdax för länge sen (jag hade planerat den till klockan 8) och om jag inte hade varit så förbålt kissnödig, så hade de fått vänta. När lugnet hade sänkt sig gick jag och lade mig igen och somnade om och fick tvinga mig själv ur sängen framåt 11 när det var pelletsdax för fyrbeningarna.
Vera mår inte bra. Hon sitter ihopkurad som en boll och äter ingenting. Jag klippte ned tänderna ytterligare, men hennes käkar verkar helt sneda. ”Hon har väldigt stora kindtänder, så att klippa ned tänderna förvärrar nog bara saken.” Det svaret sms:ade Pär när jag skrev och berättade att jag fick en tid hos vetten i morgon halv 9. Varför sade han inget innan han åkte till Göteborg?! Då hade Vera sluppit skrämmas från vettet genom att ligga fasthållen på rygg medan jag körde in tången i munnen på henne. Fan! Jag försökte stödmata och ge henne vatten. Vera och jag ska i alla fall ut och åka i morgon. Hon har fått Metacam i smärtstillande syfte.
Pär har löjligt full rusch hela veckan och är småstressad, jag mår inte bra och har sagt vad som känns jobbigt och varför, men han insisterar på kalaset på lördag (han fyller år idag). Det är 1 månad sedan Elins och mitt kalas och jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den besvikelsen och föregående stressen.
Sedan är jag besviken på Pär (ja, Pär, jag väljer att skriva det i min offentliga blogg i stället för att ta det direkt med dig). Det jag gick igenom efter Gary Yourofskys föreläsning var vidrigt. Det var fruktansvärt uttröttande, men inte en enda gång har han frågat mig om det. Jag har tagit upp det några gånger och han har inte tigit ihjäl mig, men heller inte gett uttryck för någon förståelse. Däremot har jag fått lyssna på en massa om Scania Hack och hur roligt han tyckte att det var. Jag orkar inte ta den här diskussionen med honom, men jag vill heller inte hålla inne med min besvikelse eftersom det snyltar på min redan obefintliga energi.
