Min bästa träningskompis. 4 bilder på mina träningspolare!
#uppochhoppaijuni del 11
Tiiimbeeer!!
Game of thrones. Mycket prat. Stort ståhej. Många åsikter. Våld, blod, våldtäkter. Elin och Robin gillar den mycket. Jag lånade första säsongen av Robin. Jag såg 2 avsnitt och sedan beställde jag de 2 första säsongerna på blu-ray. Mitt motstånd har varit av motvallskäringssorten ungefär som det var med smartfånen, men när jag faller faller jag rejält (“Tiiimbeeer!) och jag erkänner att jag hade fel och jag är glad att jag hade fel för annars hade jag missat en upplevelse som heter duga! Våld, blod och våldtäkter, visst (inte mer än i vilken annan serie som helst), men även otroliga miljöer och dräkter, klassiska familjefejder med intrigerande, fantasi, starka kvinnor och lågmäld humor och drakar. Åh, jag älskar drakar! Jag vet inte hur trogen manuset är George RR Martins böcker, men fördelen med att serien är baserad på böcker är att den inte kan flippa ur alltför mycket som många serier har gjort t.ex. Dallas, Lost, Brothers & Sisters, Mac Leod’s döttrar.
Inledningar har jag många åsikter om. Inledningen till “Frasier” är kort och koncis och det gillar jag. Den som finns i “Mad Men” är fördelaktigt kort och jäkligt snygg. Inledningen till “Six feet under” är tråkig och alldeles för lång precis som till “Big love”. De har lagt ned ett otroligt arbete på inledningen till “Game of thrones”. Den är knappt 2 minuter och det absolut läckraste och snyggaste jag sett! Det faktum att jag inte vill missa inledningen trots att jag kan hoppa över den är ett tecken på att den är utöver det vanliga. Musiken ger mig ståpäls och passar bra på hög volym. Jag hittade den på YouTube och länken leder dit för jag har inte fattat hur jag ska få med din i min WordPress-blogg.
#uppochhoppaijuni del 10
Ett brev till min mina gympalärare.
“Tack alla gympalärare! Jag hade förmånen att gå i skolan på den tiden när gymnastiklektionerna inte prioriterades bort dvs. 1970 och -80-talet. Det var i alla fall 2 lektioner i veckan från lågstadiet hela vägen upp genom gymnasiet. Ni gjorde det möjligt för mig att få prova på det mesta inom idrott. Alla bollsporter till och med rugby om jag inte minns fel. Löpning och orientering (det var ren tur och med hjälp av klasskompisar som kunde läsa kartan som jag kom hem igen) och jag avskydde båda lika hjärtligt. Skridskor med och utan klubba. Redskapsgymnastik som fortfarande får mig att rysa av fasa. Friidrott. Simning. Badminton och pingis. Styrketräning. Dans. Avslappning. Tack för att jag fick prova utan krav på resultat! Jag lärde mig uppskatta motion. Kroppen är till för att röra på sig och den vetskapen är guld värd.”
Så var det dax igen …
80 minuters stavgång stavhasande. Positivt: jag kom iväg vilket alltid är bättre än att bli kvar i sängen. Jag fick frisk luft och det är aldrig fel. Jag tränade överkroppen och lite ben även om tempot var för lågt för fettbränning. Jag fick möjlighet att andas in syrendoften. Negativt: urtrist & äckeltungt. Det är den här sortens träningspass som gör att det kommer att kännas motigt att komma iväg nästa gång. Det är den här sortens träningspass som gör att jag vill lägga av helt. En blåsa på hälen. Det var så skönt att komma hem att jag blev gråtfärdig.
Det finns bara en enda regel som är precis lika för alla: mängden kalorier man gör av med måste vara större än mängden kalorier som man stoppar i sig. Punkt. Allt utöver det är olika för varenda kotte. Jag försöker att inte ta åt mig när vi diskuterar kost & motion. Jag har blivit bättre på att inte tolka allt som påhopp och anmärkningar. Jag anser att jag gör så gott jag kan efter de förutsättningar jag har. Jag vet att det inte finns någon rättvisa. Jag försöker att inte skylla ifrån mig. Jag försöker att förhålla mig till andras kost & motionsvanor som jag vill att de ska förhålla sig till mina: vi är alla olika – unika. Men jag blir så förbannat leds!!! Pär och jag hamnade i en kost & motionsdiskussion vid middagen igår. Igen. Den här gången orkade jag inte bara nicka och hålla med och vifta bort för att inte ta åt mig. I slutet av varje diskussion vi har haft har vi befunnit oss i ett läge där det har känts som om han accepterar att jag gör så gott jag kan, men uppehållen mellan diskussionerna känns allt kortare och jag börjar undra om han har dåligt minne. Kommer han verkligen inte ihåg att vi, så att säga, enades om att jag har gjort förändringar, att jag gör vad jag kan, att vissa hälsoaspekter satt käppar i hjulet för mig det senaste halvåret? Vi har varit gifta i snart 23 år och det är klart att jag vill ha hans godkännande! Det går inte att leva tillsammans om man hela tiden strävar efter att trotsa och utmana varandra. Nu orkar jag snart inte med mer av hans indirekt uttalade icke-godkännande av mina insatser. Jag vill inte bli ifrågasatt i mitt hem! Jag skiter i om anledningen är att han är orolig för min hälsa för det är inte det han förmedlar. Hur mycket jag än försöker, vilka förbättringar jag än åstadkommer, så når jag inte upp till hans standard (och han är ändå ingen hälsofanatiker) för så länge jag inte går ned i vikt räknas det inte. Det är – med största sannolikhet – inte så här Pär uppfattar det, men det är så här jag uppfattar det och jag skriver om det i min blogg eftersom jag inte verkar kunna göra mig förstådd i muntlig form. Mitt mått är snart rågat.
Nöden är uppfinningarnas moder
Jag ändrar talesättet litet så att det blir “Nöden är kreativitetens moder” eftersom jag inte har uppfunnit något, men jag har fått en idé om hur jag kan utnyttja något som redan uppfunnits. Det är så skönt att sova med fönstret öppet, men i pollentider kan det vara mindre mysigt att vakna med ögon som kliar och ibland har klibbat ihop. Det är bokstavligen svårt att vakna… Jag tänkte till och kom på: en sovmask! Helst av allt ville jag ha en som svalkar ögonen och förhindrar att jag sliter dem ur skallen för att lägga dem i kylen. Hos Glamazon hittade jag många fina sovmasker. Och de hade separata inlägg som kan läggas i frysen och sedan i själva masken!
Jag gillar rött och jag gillar älgar och jag gillar snö. “Den tar vi, sa polisen!” Inatt blir det invigning, men utan den svalkande delen. Masken sitter väldigt skönt och har 2 “kuddar” som täpper till vid näsan där masken annars skulle glipa och så 2 reglerbara resårband. Natti, natti!
#uppochhoppaijuni del 9
Träningskläder jag minns. Om jag säger så här: det är alltid de senast köpta träningskläderna som är de bästa. De jag har nu köpte jag från Cellbes och de är jättesköna och sitter som de ska och är snygga. När det gäller träningskläder för oss som drar större storlek än 38 har jag bara ett ord: tragiskt. Det finns huuuur mycket som helst att välja på när man väl har gått ned i vikt, men det skulle kännas uppmuntrande att kunna träna i något snyggt (INTE tält eller korvskinn) som ändå har färg (INTE svart eller gapiga mönster).
PK = censur
“Möss och människor” av John Steinbeck med Helge Skoog som uppläsare. Kort och intensiv och mycket bra. En av HS:s bästa uppläsningar. Jag tycker om slutet även om det inte var lyckligt. Det var logiskt. För mig. Det var svårt att inte vara som andra redan då och det vete 17 om det är lättare nu. Boken fick mig att fundera över 2 saker: snällhet och politisk korrekthet.
I böcker och på film framställs ofta förståndshandikappade som snälla just för att deras intelligens inte är högre än ett barns. Måste man vara en “idiot” för att ha förutsättning att vara genuint snäll? Är det tack vare oförmågan att planera och smida ränker som en människa blir snäll?
Politisk korrekthet (pk) är något som jag har börjat avsky av samma anledningar som jag avskyr censur. Det går inte längre att ha en åsikt om någonting utan att någon känner sig kränkt eller påhoppad. John Steinbeck använder ordet neger om färgade/svarta//afroamerikanska människor. Karaktärerna använder skällsordet “nigger”. Astrid Lindgren skrev om att pappa Långstrump var en negerkung och nu har det ordet ändrats i den heliga politiska korrekthetens namn. Varför har man inte lagt sig i John Steinbecks ordval? Pär trodde att det berodde på att AS skrev för barn. Varför det? Om mamma läser om negerkungen för Nisse som är 7 år och han frågar vad en negerkung är, så kan hon väl förklara det och om det känns nödvändigt kan hon lägga till att boken skrevs i en tid då den sortens uttryck inte upplevdes som lika provocerande. Om Nisse läser själv tror jag inte att han skulle bry sig av den enkla anledningen att barn, i grunden, är fördomsfria. Diskriminering och fientlighet är inget de får med sig i arvsanlagen. Det är något som föräldrarna lär ut. Om det nu är nödvändigt att peta i en död författares texter, så gör det i vuxenlitteraturen för det är där de nervösa pk-människorna finns. Tänk om man fick för sig att ändra i Jane Austens texter eftersom den tidens inställning till kvinnan är så diskriminerande att man skriar?
När du, där ute i världen, läser om något som upprör, provocerar och irriterar kan du väl försöka låta bli att känna dig kränkt. Fråga dig i stället varför du blir upprörd, provocerad och irriterad. Jobba först med dig själv och ditt känsliga ego innan du tycker att hela världen ska hålla med dig.
Det var ju det jag sa!
För flera år sedan, innan jag själv skaffade en smartphone, förutspådde jag att det inte skulle dröja länge innan utvecklingens pendel slår tillbaka och man kommer att sträva efter att få fram en mobil som inte har fler funktioner än en telefon och nu har vi kommit dit. Den kallas för light phone. Min första reaktion var som rubriken: “Det var ju det jag sa!” och sedan:
1. Man måste inte svara bara för att telefonen ringer.
2. Man måste inte ha mailen kopplad till telefonen.
3. Man måste inte svara bara för att man får ett sms.
4. Man måste inte koppla Facebook till telefonen.
5. Man kan praktisera självdisciplin och låta bli att surfa på den så fort det blir mer än 3 sekunder död tid.
5. Det går att stänga av ljudet.
6. Det går att stänga av hela jäkla telefonen.
Varför behöver man alltid uppfinna fler prylar för att man ska kunna koppla bort den den första prylen? Det är idioti, det är sorgligt, det är patetiskt.
#uppochhoppaijuni del 8
En framtidsdröm. “Den som är frisk har många önskningar medan den som är sjuk bara har en …”. Min framtidsdröm är att min hälsa blir så pass mycket bättre att jag orkar allt det jag vill t.ex. att träna och inte bara det jag måste.
#Blogg 100 del 130
Mååål! #Blogg 100 är slut och jag gick i mål med plus 30 inlägg! Det har bara varit roligt och det har inspirerat mig till att skriva om det som jag kanske inte skulle ha lagt ned tid på att skriva om i vanliga fall och det i sin tur är – över huvud taget – bra för mitt skrivande. Jag har hittat några nya bloggar att läsa och jag tror att jag har fått några nya läsare oxå. Aj lajk it!
Jag gick min favoritrunda idag, 60 minuter runt Flaten. Nu har Simvastatinet lämnat kroppen plus att jag gör mig av med överflödig vätska och det känns för det var inte alls flåsigt på samma sätt. Eftersom jag släpar på dryga 100 kilo, så tillhör uppförsbackar inte mina favoriter, men jag känner mig inte längre i behov av syrgas efter minsta uppförslut.
