“I mullbärsträdets skugga” av John Grisham. När Seth Hubbard tar livet av sig genom hängning och skickar sitt testamente till Jack och vill att han tar hand om dödsboet funderar inte Jack någon längre stund. Han lever fortfarande på segerns sötma efter rättegången, som skildras i “Juryn” (A time to kill), där en svart man var dömd till döden för att ha tagit lagen i egna händer. “I mullbärsträdets skugga” är en helt fristående fortsättning på “Juryn” och utspelar sig 3 år senare.
Seth Hubbard var en egensinnig enstöring som lyckades få ihop en enorm förmögenhet under en kort och intensiv period av 10 år. När han får beskedet att han är döende i cancer väljer han att själv avsluta sitt liv och testamenterar nästan allt till sin färgade hushållerska Lizzie Lang. Varför? Ex-fruar, barn och barnbarn får inte en cent, men tänker inte finna sig i det utan bestrider testamentet. I utkanten finns Ancil Hubbard, Seths yngre bror som vet något som kan förklara Seths handlingar, men han är svår att få tag i.
Det var en riktigt bra bok och jag kommer att läsa den igen! John Grisham jämförs med Dickens, men jag vill jämföra honom med nutida berättare som Stephen King, JK Rowling, Jojo Moyes och María Dueñas. Det som är det största beviset för att en berättare är bra – fantastisk – är att jag läser en sida till och en sida till och ytterligare en sida utan den minsta lust att ta reda på hur långt kapitlet är eftersom jag ändå inte vill sluta läsa mer än för att gå på toaletten. Så var det med “Mullbärsträdet”. Karaktärerna var väldigt levande, trovärdiga och mänskliga (läs: inte perfekta). Miljöerna blev tydliga utan att han grottade ned sig i detaljer och så det nästan viktigaste – där fanns humor. Antingen kan man, som författare rabbla upp bakgrundshistorien så att läsaren får ta del av den en gång för alla med risken att läsaren bara skummar texten eller så kan man framföra den i dialogen vilket ofta leder till uppstyltade samtal som snuddar vid monologer. Det John Grisham gör precis som de allra skickligaste berättarna är att varva det hela för att driva handlingen framåt och det får mig, som läsare att bara flyta med, sida efter sida efter sida… Så vill jag kunna skriva!
Det här med testamente. Jag kan inte detaljerna i den svenska lagen när det gäller testamenten, men jag har erfarenhet av att ha fått ärva min pappa tillsammans med övriga syskon och även av att ha fått ärva en släkting (moster, faster, kusin?) bara för att hon inte hade egna bröstarvingar. En människa som jag inte ens minns om jag har träffat och det tyckte jag inte kändes helt rätt även om lagen sade att det var rätt. Pappa skrev inget testamente och jag har alltid undrat varför eftersom jag minns honom som en ordningens man, men om han hade skrivit ett testamente där det framgick att jag inte skulle få ett öre av det han och mamma jobbat ihop och ägt, så hade jag inte protesterat. För att inte tala om begreppet “förskott på testamentet”… Jag tycker att man ska få ge sina pengar till vem man vill och även utesluta den man vill. Rättvist eller ej. Det är det som “Mullbärsträdet” egentligen handlar om; Seth Hubbards rätt ett testamentera sin förmögenhet till Lizzie Lang i stället för sina barn och att det inte var det samma som att han inte var vid sina sinnens fulla bruk.
Översättningen var i det stora hela bra, men vad är egentligen “billighetsrätt”? Det måste finnas en bättre synonym! På flera ställen i texten har sista bokstaven i ord fallit bort och ibland hela ord som prepositioner. Slarv som inte borde ha korrigerats.
