Mitt liv i ord - Part 215

1800-talets Island, en skandal och andra världskriget

”En mörderska bland oss” av Hannah Kent. 1829 avrättades Agnes Magnusdottír dömd för mord. Hon var den sista kvinnan som avrättades på Island. Berättelsen bygger på verkliga händelser och karaktärer. Jón Jónsson var fjärdingsman och underställd häradshövdingen. På order av häradshövdingen placerades Agnes Magnusdottír i Jón Jónssons familj i väntan på datum för avrättningen. Prästen Tóti blir Agnes själasörjare och genom deras samtal får man veta allt som hände fram till mordet. Författaren har även lagt in brev och dokument från rättegången 1828.

Boken är mycket bra och intressant. I och med att jag visste hur det hela skulle sluta blev det hela spännande på ett annat sätt. Varför valde Agnes Tóti som sin själasörjare? Var hon verkligen en kallblodig mörderska? Hur får man det att fungera med en dömd brottsling i huset flera månader i sträck? Det är inte ofta jag läser böcker som utspelar sig på Island, ännu mer sällan historiska sådana. Hanna Kent har ett enkelt, men rikt språk med ett flyt i berättandet. Det är en bok som skiljer sig från mängden och jag kommer att läsa den igen.

”I skuggan av ett brott” av Helena Henschen med Irene Lindh som uppläsare. Jag hade aldrig hört talas om de Sydowska morden. Helena Henschen fick inte höra talas om det förrän hon var 15 år – av en slump – trots att det var hennes morfar som blev mördad av sin egen son. Skandalen var oerhörd just för att det skedde inom familjen och familjen valde att agera som om det aldrig hade hänt. Förträng och glöm!

Tragiskt är det ord som kommer för mig. Fredriks narcissistiska läggning i kombination med droger och en beroendeställning till pappan. Sofie som förlorade sin mamma för tidigt, försökte fylla hennes plats för att bli utbytt mot en klassisk styvmamma. Två övergivna själar hittar varandra och det slutar i katastrof. Familjefäder som var kärleksfulla, men oerhört rigida.

Den var intressant och tragisk, som sagt. Irene Lindh har en väldigt behaglig röst och läser väldigt bra med tydlig skillnad på berättande text och dialog. Hennes röst passar extra bra till böcker som utspelar sig på 30- och 40-talen; det är något med hennes artikulation.

”Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson med Irene Lindh som uppläsare. Jag lyssnar på den just nu, men den är så väldigt bra att jag vill skriva om den redan innan den är slut. Den får mig att tänka på ”Jag heter inte Miriam” tack vare den höga kvalitén och tidsperioden, andra världskriget, men det är en väsentlig sak som skiljer de åt. Vibeke Olsson bok handlar om tyskarna och hur kriget drabbade de som inte var nazister eller rädda för judarna. Det fanns vanliga tyskar i koncentrationslägren. De som var t.ex. socialdemokrater eller homosexuella.

Hedwig blir kär i SS-mannen Wilhelm och de förlovar sig. Hon läkarundersöks som ett steg i kontrollera att hon är värdig. Läkaren konstaterar att hennes bäcken är rymligt och att hennes skalle har en utmärkt arisk form. När det sedan visar sig att de inte kan gifta sig pga. hennes socialdemokratiske far finns ju möjligheten att bli en del av ett SS Mödrahem och få funktionen av avelsko eftersom det vore synd att inte ta till vara hennes utmärkta ariska gener. Man baxnar! Amerika vill gärna ta åt sig äran för att inte hela Europa talar tyska, men det var inte några gloriaförsedda änglar som historien vill framställa de som. De delar ut bröd bland människospillrorna i lägren och ser de krypa efter marken ”Just lika animals”. Gruppvåldtäkter av kvinnor ombord på tåget på väg hem från lägren.

Den är så bra att jag inte vill att den ska ta slut (jag har 16 timmar kvar). Irene Lindh gör en mycket, mycket bra uppläsning, tycker jag.

Bra böcker ger mig endorfinkickar!

Citat och regnbåge

Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt.

Voltaire

Efter en dag med ett makalöst regnande hann solen bryta igenom en kort stund innan den lade sig och då fixade den en dubbel regnbåge för att malla sig.

Landet nästa?

När vi bodde i Fornbacken i Södertälje var jag avundsjuk på svägerskan med familj som bodde inne i Stockholm. På den tiden tyckte jag fortfarande om att vara inne i stan och jag skulle inte ha haft något emot att bo så pass nära att jag skulle kunna promenera hem efter en shoppingrunda eller ta t-banan efter ett biobesök. I stället fick jag åka pendeltåg i 30 minuter och sedan kämpa mig uppför den ena backen efter den andra. Sedan vi flyttade hit till Rönninge (16 år nu) har mina prioriteringar ändrats fullständigt. Jag undviker Stockholm och kan inte få nog av träd och djur. Men Rönninge förändras. Allt för mycket till det sämre. Jag har full förståelse för alla som vill flytta hit (duh!), men det innebär att det behövs fler bostäder och numera är det tätt mellan villorna. Nu har man tagit första steget mot det som ska bli nya Rönninge centrum. Ett centrum som alla utom jag verkar exalterade över eftersom det kommer att bli så himla bra för företagen och Rönninge behöver ett ”levande” centrum. Bullshit! Det kommer att bli som vilken annan sorglig t-baneförort som helst. Det behövs fler och fler parkeringar och då ryker träden, den livgivande grönskan (läs mitt inlägg om känslighet). Det gör ont i mig. Jag får ångest. Nere vid stationen förbereds en parkering. Jag har tyvärr ingen före-bild, men om jag beskriver det som så att de träd som stod där tillsammans med övrig grönska var så höga och lummiga att endast takåsen på husen syntes, så förstår ni kanske. Om jag hade bott i någon av lägenheterna (se bilden) hade jag varit rasande och förtvivlad. Inte bara för att det är ett jävla liv där 5 dagar i veckan utan för att utsikten i fortsättningen kommer att utgöras av en parkering. Det är själsdödande. Nästa steg blir att flytta ut på landet. Längre bort från människan.

Stöd och salva

Jag tränade med gummibanden idag för första gången på … i alla fall 3 veckor. Det blev det lätta programmet och det var skönt. Det kändes lagom tungt. Jag hade ont i båda vristerna och i handen redan innan, men med hjälp av ett handledsstöd som jag bara använder vid träning och skor var det inga problem. Under tiden vill säga för jag har haft grymt ont resten av dagen. Efter duschen smorde jag in alla 3 områden ordentligt med Voltarensalva. Precis när jag drar en suck av lättnad över att mensen är över för den här gången så kommer en blödning inklusive kramp. Jag känner mig rätt sliten nu…

Mycket väsen för ingenting

Jag rastade stavarna idag! Vad skönt det var och vad bra det gick! Det gick ganska fort oxå: 50 minuter, den kortaste rundan med alla otäcka backar.

Idag skulle Myrorna komma för att hämta vårt gamla vitrinskåp. Mellan klockan 8 och 14. ”De kommer säkert och stör när jag äter lunch.” Därför blev jag väldigt förvånad när de ringde halv 8 och sa att de var ungefär en halv timme bort. Jag fick fart upp ur sängen, men klockan blev 8 utan att de kom. Den blev kvart över 8 och den blev halv 9 och då ringde de igen. Problem. GPS:en tyckte att de skulle köra genom en tunnel som var för låg för deras lastbil. Vi diskuterade fram och tillbaka innan jag begrep var de befann sig och kunde tala om att de skulle in på Dånviksvägen och ta en annan tunnel och sedan vänster, vänster och vänster igen för att komma in på Engelsbergsvägen. Det är inte första gången jag har fått förklara hur någon ska hitta hem till oss. Hela Rönninge är en enda stor vänstersväng. Jag återupptog väntandet. Klockan var nästan 9 när de ringde igen. De satt fast. De stod ute på gatan, men det är trångt och de kom inte fram pga. parkerade bilar och villaägare som låter sina bilar hänga med röven ut över vägen i stället för att köra in helt på sin egen uppfart. De hade stått där en stund och tutat i förhoppningen att bilägaren skulle flytta bilen. Av någon, för de, obegriplig anledning hade de en lastbil modell större. Så nära och ändå så långt ifrån. Efter diskuterande fram och tillbaka bestämde vi att de skulle komma och titta på skåpet när de ändå var här, så skulle de kunna skicka en ny, mindre bil att hämta det vid ett annat tillfälle. Jag suckade djupt för jag visste ju att Myrorna inte kör ut till Rönninge mer än 2 gånger per månad. Det där skåpet skulle bli stående där i vardagsrummet i evigheter. De kom, de tittade och de dissade. Meh! Fel färg, fel storlek, fel stil. ”Du förstår, butikerna vill ta in sånt som säljer och nu ska det vara teak och stramare 60-tal.” Fnys! Skåpet är från tidigt 1990-.tal. Då skulle du se skåpet i köket. Det är ek och jävligt stramt 60-tal. Men det sa jag inte. 1 timme och 40 minuter av stök och bök för en snabbtitt och en totalsågning. Mycket väsen för ingenting. Satfläsk! Om en vecka åker Pär till Öland och det är deadline, har jag bestämt. Vi ska kolla om skåpet kan komma till användning på övervåningen där matbordet som hör till står. Annars kommer vi att montera ned det och dumpa det. Nästa torsdag ska det, i vilket fall, vara väck från vardagsrummet.

Hjärtchakra och känslighet

Visste ni att grönt är hjärtchakrats färg? För mig är grönt en lugnande färg och energigivande. Den känns syrerik och finns i så många nyanser. När regnmolnen vek undan sent på eftermiddagen och solen tog chansen tog jag den här bilden.

Selma är med Elin hos Robin den här veckan, men jag fick den här bilden idag. Hon är sååååå fin!

När jag var liten på 1970-talet såg jag en film på tv där en man hade uppfunnit en maskin som gjorde att han kunde höra träd och växter. Han kunde höra hur de skrek av smärta när någon t.ex. bröt stjälken på en blomma för att plocka den. Redan då upplevde jag den filmen som otäck och minnet dyker ofta i samband med begreppet känslighet (HSP – högkänslig personlighet). Jag lyssnar på ”Den grymmaste månaden” av Louise Penny och en av karaktärerna är en man som kan höra träden. Han brukade arbeta som skogshuggare tills han en dag kunde höra hur träden skrek av både skräck och smärta. Han berättar om en granne som hade en magnifik ek i trädgården där en gren hade brutits. Grannen gick inte med på att såga av grenen helt för att eken skulle få en chans att helas. Det tog 4 år innan eken dog och den skrek av smärta hela tiden. Plötsligt mådde jag illa. Fy tusan för att ha den förmågan!! Jag har oerhört svårt att höra en baby som gråter och ännu svårare är det med ett djur som har ont. Tänk om jag även skulle kunna höra träd och växter …

Vad är de rädda för?

Mariette Lindstein har skrivit ”Sekten på dimön”. Hon har egna erfarenheter av sektliv efter drygt 20 år hos scientologerna, men hon tog sig ut. I och med releasen av hennes bok har hon gjort flera intervjuer och som ett brev på posten kommer hoten från scientologerna. Vad är de rädda för? Om de verkligen tror på det de gör har det väl ingen betydelse att någon inte längre vill vara med? Att de reagerar med hot och våld ger tydliga signaler om att de är medvetna om att de är ute och cyklar.

Känns som otrohet

Det regnar idag och det är inte mer än 15 grader och det är skönt! Marsvinen och jag har tillbringat dagen i skumrask för jag vägrar att tända någon lampa förrän det är nödvändigt. Snart nog är det dax att ha dem tända större delen av dagen och jag tänker njuta av och utnyttja dagsljuset så länge det är möjligt. Det är 4 månader sedan jag köpte ett nytt paraply, men det var inte förrän idag som jag fick inviga det. Det fungerar! Jag promenerade tur och retur Salem med anledning av paket och idag var det tungt och jag har haft sjukt ont i båda vristerna sedan jag kom hem. Jag vaknade klockan 7 och kunde inte somna om, men efter promenaden kunde jag sova och det gjorde jag sittandes vid köksbordet med huvudet i handen. Hehe. Det fungerade som en energilur.

Jag handlade på ICA när jag ändå var i Salem och eftersom mitt hjärta finns hos Coop kändes det som om jag var otrogen. Jag smög i gångarna med skammens rodnad brännande på kinderna. Det var vid 10-tiden, så det var inte många kunder som tur var. De har en salladsbar som jag bestämde mig för att prova eftersom kocken inte kunde laga middag just idag. Knappt 12 kr/hg. Jag tog en papp-bunke, lade grönsallad i botten, tomat och lök, tärnad gurka, tärnad feta och vanlig ost, strimlad paprika och grillad kyckling och så en liten förpackning med Rhode Island. Det visade sig smaka alldeles utmärkt och det var lagom mycket. När jag köper färdig sallad blir det alltid en massa över. Jag hittade ett ljus oxå. Ett vääääldigt fint ljus. Titta!

Hush Puppies är bra skor, på en hedervärd andra plats efter MBT. I början av 1990-talet hade jag ett par i svart mocka som var underbara! De vägde inte många gram och de gav mig inga skavsår. Aaaah, minnen… Det är inte utan att jag undrar varför jag inte har köpt Hush Puppies sedan dess? Kanske för att det inte fanns så många skoaffärer som förde det märket för det här var ju innan online-handeln var uppfunnen. Herregud, hur gammal är jag?! Förra veckan kom jag på att jag behöver ett par sandaler. Såna där rejäla promenadsandaler. Jag har ett par Merrell som har några år på nacken och som känns stumma och ihoptorkade, men som är breda och stadiga och jag surfade runt efter ett par liknande. Footway visade sig ha en hel del att välja på och jag beställde ett par som kom levererades inom 3 dagar. Det var Merrell, men modellen var så smal att jag inte ens fick i foten. Retur! Det är ett företag som har tänkt efter före och därför skickar med en fraktfri retursedel direkt och det uppskattade jag. Jag slog bara in sandalerna i samma plastpåse som de kom i, dunkade på retursedeln och idag skickade jag iväg dem samtidigt som jag hämtade Hush Puppies-sandalerna som jag beställde i stället. Det kändes som att gå på moln! Så sköna!! Breda över tårna och med mycket dämpning under hälen och nästan viktlösa.

En hund i loggan - det går inte att motstå! — En hund i loggan – det går inte att motstå!

Visste ni…

… att det inte var Darwin som myntade uttrycket ”Survival of the fittest” utan en kollega som efter att ha läst manuset till ”Origin of species” konstaterade att det handlade om att den starke (eg. mest anpassade) överlever?

… att människans avkomma egentligen föds för tidigt? Om barnet skulle födas när det var så pass utvecklat att det skulle kunna överleva själv skulle det innebära att dess huvud var för stort för kvinnans bäcken. Därför är människans avkomma den som är klenast av däggdjur.

Brytpunkt

En hyfsat rask promenad – med MBT-små steg-på 50 minuter. Det blev skönt efter ett tag. Mest av allt fyllde promenaden funktionen av hjälp med att fatta beslut. Jag sov inte bra i natt och när jag vaknade var jag trött och leds. Leds på att vara trött. Det var nära att jag inte kom iväg på promenaden av just den anledningen. Jag var så leds att jag hade ångest. Ångesten hjälpte mig att hålla tempot. Blodcirkulationen hjälpte till att få igång hjärnan. Jag fick känslan av en brytpunkt. Nu krävs det en seriös förändring. Det krävs en långsiktig förändring.

Klimakteriet, foten, handen, ryggen och vikten. När det gäller klimakteriet, så är det som det är. Kroppen svullnar upp titt som tätt oberoende av vad jag äter eller om jag tränar. Jag känner mig uppblåst och tung. Det är påfrestande att ha mens i en månad, att inte veta hur mycket jag kommer att blöda eller hur länge det kan tänkas pågå och det känns inte bra att äta värktabletter så gott som dagligen. Det är ingenting jag kan kontrollera och jag kan bara beväpna mig med tålamod och Ipren. När det gäller foten kan jag inte göra mer än jag redan gör. När det gäller handen kommer jag att be om cortison.När det gäller ryggen gör jag det jag kan. När det gäller vikten – där kan jag göra något.

1. Med start den 1 september 2015 och 6 månader framåt dvs. till och med februari månad 2016 kommer jag att fokusera på vad jag äter och inte äter.

2. Choklad/godis får jag äta endast fredag och lördag kväll. Chips får jag äta endast den sista helgen varje månad.

3. Kakor, bakelser, glass och efterrätter säger jag ajöss & goodbaj till permanent.

4. Min målsättning är att gå ned minst 0,5 kg varje månad.

5. Jag väger mig en gång i månaden och om jag inte har gått ned minst 0,5 kg inför jag totalt godisförbud.

6. Jag kommer inte att äta något efter klockan 23.

7. Eftersom den farligaste tiden är kvällar efter klockan 21 kommer jag att leta efter vettiga alternativ till kvällstugg för jag tror inte på att somna hungrig.

8. Jag kommer att träna som vanligt dvs. så mycket jag orkar.

Jag gör det här för att få må bra, för att orka mer, för att slippa ha ont och för att ingen ska kunna komma med spydiga kommentarer om vad jag äter och inte äter. Det kommer inte att finnas någon belöning i slutet av dessa 6 månader. Jag kommer heller inte att straffa mig själv. Jag gör det här för att kunna säga att jag har gjort ett seriöst försök att gå ned i vikt.