Min syn på vem som är en hjälte

En övning för journalistkursen. Idén är min egen, men det har väl ingen större betydelse för det handlar om att skriva.

Hjältar

Det är länge sedan någon man eller kvinna iklädd färgstarka trikåer, slängkappa och mask syntes till. Den senaste jag gången jag såg någon var när grabbarna i ”Big bang theory” klädde ut sig till Flash Gordon. Fyra Flash Gordon i ett och samma vardagsrum. Varje gång jag tittar på Spindelmannen-filmerna önskar jag att han fanns i verkligheten. En vigilante som verkar osårbar och som skyddar oss vanliga dödliga när lagens långa arm tappar taget om skurkarna. Ibland dyker det upp en tidningsrubrik som handlar om någon som tröttnat på att de skyldiga inte får sina rättmätiga straff och därför tar saken och lagen i egna händer. Jag hejar på. Inte för att de i sin tur bryter mot lagen utan för att de har min fulla förståelse. Föräldrar som ger tillbaka den mobbing deras barn har utsatts för. Pappor som letar upp dotterns våldtäktsman när bevisningen har haltat. Butiksinnehavaren som tröttnar på att bli rånad och försvarar sig med ett olagligt vapen. Var är Spindelmannen när man behöver honom?

När det svenska hockeylandslaget kommer hem och möts av hurrande folkmassor på Sergels torg och inte bara lösnummertidningar som Aftonbladet utan även Dagens Nyheter kallar dem för hjältar  förhåller jag mig kallsinnig. Jodå, rent idrottsligt är det en prestation, men inte tusan handlar det om hjältemod. De har inte gjort något som på något sätt förbättrar min tillvaro eller underlättar min situation. De bekämpar inga orättvisor. Det enda de riskerar är knäckta ben och skärsår.

En ensamstående förälder som gör sitt bästa för att uppfostra sina barn till anständiga samhällsmedborgare eller en underbetald polis som får stå ut med både okvädningsord och hot. Sköterskor som blir utbytta mot spanska vikarier för att man hellre vill spara pengar än att ge dem högre lön. Personalen i Konsumbutiken som alltid, alltid är trevlig och hjälpsam. Lärare vars händer är så bakbundna av pappersarbete att undervisningen hamnar i bakgrunden. Förskolepersonal som får stå ut med ouppfostrade ungar eftersom föräldrarna är så upptagna av att upprätthålla sin ytliga status att de inte hinner umgås med sina egna barn. Hemtjänstvårdarna som är så tidspressade att de knappt hinner in genom dörren innan de måste vidare till nästa. Alla som arbetar med alla former av renhållning och städning. Det är de här människorna som är hjältar. Det är de som får allt att gå runt. Det är de som förtjänar att hyllas på Sergels torg och få rubriker i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

World animal day

Idag är det ”World animal day” och jag uppmärksammar mycket hellre den än kanelbullens dag eftersom jag har svårt att tänka mig att någon variant av bullen är utrotningshotad. Jag älskar djur! Jag föredrar djur framför människor. Djuren behövs för den ekologiska balansen. Djuren drabbas av allt som människan ställer till med utan att kunna försvara sig. Jag är fadder hos WWF för tigern, isbjörnen, pandan, elefanten, östersjön och den svenska naturen.

World Animal Day

Det känns lättare

80 minuter stavgång. Det var jäkligt skönt och det gick bra, men herrejösses vad jag blev trött! Det blev flera snytpauser (ja, jag är fortfarande förkyld) och mot slutet blev det armarna-känns-som-spagetti-pauser och den sista biten från centrum hade jag knappt styrfart. Det var länge sedan jag gick en längre runda med stavarna och de nya har dessutom ett större motstånd, 6 kg jämfört med 4 kg i de gamla, så naturligtvis tar det på armarna. Det nästan bästa med dagens runda var att jag inte fick ont i någon av fötterna efteråt. Jag är glatt överraskad och lättad! Ingen Voltaren-salva, inga värktabletter.

Det har varit en väldigt behaglig lördag. Efter stavgången tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb och rejäl insmörjning med Essex. Som efterrätt på lunchen åt jag en kanelbulle (kanelbullens dag i morrn, gott folk!). Den var inte så färsk som jag föredrar och ändå åt jag hela och den var stor. Jag blev proppmätt. *rap* Jag lackade tånaglarna och läste medan lagren torkade och sen tog jag en tupplur i soffan och väcktes när middagen var färdig. Jag – en lyxhustru! Den vanliga te & lässtunden och nu datorn. Tillvaron känns i det stora hela lättare och då menar jag inte bara att 1,8 kg har försvunnit utan att jag slapp ha ont i fötterna och att jag – fanfardax – har fått en läkartid hos en svensk läkare som jag har träffat förut och som jag vet har arbetat på vc:n i flera år. Det känns som att vinna en högvinst!

Flaten byter sakta men säkert till höstskrud.
Flaten byter sakta men säkert till höstskrud.

 

 

 

Nutida exorcism

Igår såg jag dokument utifrån på svt.play och det handlade om nutida exorcister i Polen. Allt fler präster utbildar sig i exorcism och allt fler polacker tror sig vara besatta av onda andar. I programmet ställer man frågan varför ökningen kommer nu, men jag tycker inte att jag fick något svar. Det finns kanske inget svar. Kanske beror det människans känsla av maktlöshet inför miljöförändringar, naturkatastrofer och politikers handlingsförlamning och då vänder man sig till religionen med allt vad den innebär.

En av prästerna som är med är även psykolog och det är en intressant och ovanlig kombination för, som han förklarar, prästerna är rädda för vetenskapen och vice versa. Han får en unik dubbel synvinkel. Trots att han är präst eller tack vare att han är psykolog inser han att det inte finns besatta människor.

Det här är Polen på 2010-talet och det räknas som ett modernt land samtidigt som det religiösa har ett starkt grepp om folket och för det tillbaka till medeltiden med ett snävt, kategoriskt och fördömande synsätt. Programmet tar upp 3 fall, 3 unga kvinnor som utsätts för exorcism eftersom både de själva och deras anhöriga anser att de är besatta av djävulen. Kvinna 1 upplever homosexuella känslor som hon tolkar som att den onde vill förleda henne. Kvinna 2 visar en kraftigt förändrad personlighet och får anfall flera gånger om dagen. Kvinna 3 har tappat intresset för religionen. Om det hade handlat om 3 kvinnor som blivit elaka och hatiska och som genom att ”kasta onda ögat” omkring sig fick människor att falla döda ned, så hade jag blivit fundersam, men jag tittar väl på för mycket film. Det här handlar om okunskap och den rädsla som andra upplever när någon börjar ifrågasätta sin omgivning. Det handlar om utanförskap och ångest. Ångest kan man behandla med KBT eller mediciner. Det går att bli fri från den. Utanförskap kräver acceptans främst från en själv. När det gäller kvinna 2 tänkte jag på hjärntumör. Att alla 3 kvinnor skrek ordlöst har inget att göra med djävulen. Om ångesten blir tillräckligt stor hjälper det att skrika rakt ut i brist på annat. Det har jag egen erfarenhet av.

Om jag hade förts in i ett rum och hållits fast av 4 män (inte en kvinnlig präst så långt ögat kunde nå) som mumlar böner, tvingar mig att dricka vigvatten och trycker ett krucifix mot mitt ansikte, så hade jag tyckt att det var jävligt otäckt även om jag vetat vad jag gav mig in på. Jag hade blivit rädd, fått panik och ångest och till slut vrålat rakt ut. Tacka fan för det, men jag hade inte varit besatt av djävulen! Filmen var otäck, men inte på skräckfilmsvis utan för att den visar den negativa sidan av religion och att den sidan inte har förändrats trots att det har gått många hundra år. Det är aldrig bra när präster tillåts ha makt.

Kilon och nya lurar

Vägningen visade 107,4 kg och det innebär en minskning med 1,8 kg. JÄSS!! För 1 månad sedan listade jag punkter på hur jag ska ta itu med viktminskningen de närmaste 6 månaderna. Det är endast punkten med chipsen som jag har ändrat av den anledningen att det enda godis jag aldrig tröttnar på är kombinationen choklad & chips, resten av godisutbudet får vara. Jag har slutat med frukt. Igen. Bara en enstaka banan ibland. Fruktosen funkar inte för mig vare sig när det gäller blodsockret, mättnadskänslan, vikten eller känslan av uppblåsthet. Till frukost äter jag grekisk youghurt och havrefras. Till lunch äter jag 2 kokta ägg, några skedar kvarg och en knäckemacka med ost och paprika. Middag som vanligt, men jag försöker att få med mer grönsaker och det är svårt för jag gillar inte grönsaker och jag gör det för mättnadskänslans skull. På kvällen, före 23, brukar jag äta några skivor kyckling eller kalkon och keso. Det är fritt från socker och kolhydrater och innehåller mättande protein och fett och det är här jag tror att lösningen fanns för mig för det dröjde inte många dagar innan jag upplevde det som att något föll på plats och kroppen kändes mindre uppblåst och lättare. Träningen har ju legat nere mer eller mindre helt den senaste månaden, så det är svårt att säga hur stor effekt den har haft, men just nu känns kosthållningen rimlig och hållbar och jag fortsätter som jag har börjat.

Det blev en tur till Salem idag igen, banken den här gången. Min bankdosa visade ”batt 0” igår kväll och jag ringde supporten i morse. Hon berättade att den räknar ned från ”batt 5” för att varna om att batteriets dödskamp har inletts och det lät bekant från när jag hämtade ut dosan för några år sedan, men jag måste ha missat alla de varningarna. Hehe. Alltså gick jag till banken och fick en ny. Från felmeddelande till ny dosa på mindre än 12 timmar – jag kände mig oerhört effektiv! En sammanlagd promenadtid på 60 minuter med stavar. Idag fick jag upp tempot ytterligare. Foten gjorde ont i början, men när jag hade fått upp värmen ordentligt gick det över för att komma tillbaka sjufalt efteråt. Skit samma, tänker jag för jag är så kräkleds på att bli hindrad av och av att behöva ta hänsyn till den där förbaskade foten! Voltarensalva, värktabletter och fotledsskydden.

Minns ni fenomenet med de volymsänkande sträckorna? I tisdags gick jag förbi koloniträdgårdarna vid Garnudden, förbi tennishallen och upp för backen, genom tunneln och gångvägen mot Salem. Det var inga problem med volymen i lurarna tills jag kom till tunneln i centrum vid plaskdammen, då sänktes den till noll. När jag gick hemåt fungerade inte volymen många meter i taget, faktiskt inte ens när jag kom in på vår gård. Idag gick jag exakt samma väg både dit och hem, men jag hade bytt till ett par nya lurar och det var inga som helst problem. Jag hade musik varenda meter! Jag fattar ingenting… Det förblir ett mysterium.

 

Lennart Jähkel x 3

Alexander MacCall-Smith har skrivit många böcker om ”Damernas detektivbyrå”. Jag försökte läsa den första, men tyckte faktiskt att filmen gjorde sig bättre. Botswana är färgstarkt och exotiskt och jag tyckte om att kunna se det på riktigt, så att säga. För att inte tala om alla djur som finns med i filmerna… Jag har oxå försökt lyssna på den första, men Babben Larsson gjorde en så usel insats att jag inte orkade lyssna färdigt. Han har skrivit andra böcker oxå och det var när jag letade efter böcker som Lennart Jähkel har läst in som jag hittade ”Livet på Scotland street 44” och ”Espressoberättelser”.

Irene och Stuart och deras son Birtie, en äldre dam vid namn Domenica, en narcissistisk man vid namn Bruce och så Pat som hyr ett av rummen i Bruces lägenhet. De utgör kärntruppen i båda böckerna. Det här är vanliga människor som inte hamnar i ovanliga situationer och det finns inga sockersöta upplösningar. Böckerna är uppfriskande befriade från beskrivningar av utseende eller kläder, sex och våld. För mig är det ett recept på en må-bra-bok (jag undviker avsiktligt uttrycket feel-good just för att den genren är lite för gullig). De är allihop mänskliga utom möjligen Irene som jag upplever som så otäck att jag inte kan skratta åt henne. De har sina funderingar och tvivel, de samtalar och diskuterar även om Domenica har en benägenhet att monologisera. Big Lou, som har en kaffebar, tycker jag är intressant. Hon läser otroligt mycket filosofi och de frågeställningar som hon blandar in i samtalen är fängslande. Jag gillar filosofi! Irene är en extrem version av den moderna föräldern som hela tiden vänder sig till psykologiska experter i stället för att lita till sitt eget sunda förnuft och som pressar sin son Bertie till att bli allt utom en vanlig, liten pojke (hon gillar verkligen det könsneutrala hen-et) och jag tycker så synd om Bertie som vid 6 års ålder är fullständigt maktlös.

Det finns en samtal mellan Bertie och en flicka vid namn Olive på deras första skoldag som jag skrattade högt åt. Jag kan inte återge den ordagrant, men tillräckligt för att ge er en uppfattning. Bertie har blivit omkullknuffad av en pojke som heter Tofu och Olive försöker trösta honom.

”Det är synd om Tofu”, säger Olive. ”Han har ingen mamma.”

”Har han ingen mamma?”

”Nä, hon dog. Hon var vegan och svalt ihjäl. Tofu är också vegan och han är alltid hungrig. Jag har sett honom stjäla skinksmörgåsar ur de andras lunchlådor.”

”Har han en pappa då?”, frågar Bertie.

”Jodå, han har en pappa, men han är vegan han med och kommer att svälta ihjäl precis som mamman. Tofu är redan ganska klen, så upp med hakan. Han kommer att försvinna snart. Upp med hakan!”

Lennart Jähkel är född i Piteå och den norrländska satsmelodin är inte helt försvunnen. Han läser långsamt – det gillar jag! –  och har en väldigt behaglig röst. Han har inte läst in så många böcker ännu, men jag hoppas att han gör det. Den första boken jag lyssnade på som han har läst in var ”Doppler” av Erlend Loe.  En kortare roman på 4,5 timme som var fantastiskt tänkvärd och rolig. Det är en form av samhällskritik som inte går över huvudet på mig. Andreas Doppler gör det jag allt oftare fantiserar om: han flyttar ut i skogen för att komma ifrån människorna. Han är trött på att vara duktig och att konsumera och att socialisera. När hans pappa dör blir det droppen som får bägaren att rinna över och han tar sitt tält och sin sovsäck och flyr. Han lever tillsammans med älgkalven Bongo och det mesta rullar på tills hans fru meddelar att hon är gravid och kräver att han flyttar hem när det är dax för barnet att födas.

Nya hinder

Ångest sätter upp hinder. Ibland är det oerhört skönt att ge efter och bara krypa tillbaka in i bubblan. Oftast är det nödvändigt att riva hindret eftersom ångest är en rasande effektiv byggmästare och innan man vet ordet av är man helt inmurad. Idag rev jag hindret, men det tog emot. Det handlade om att promenera till Apoteket. Baggis. I min ångestvärld innebar det även att få ont, att vara rädd för att stuka foten igen, att komma igång med träningen, att inviga de nya stavarna, att gå ned i vikt, att inte låta mig hindras av ångesten, att promenera utan att spänna mig bara för att jag är så rädd att trampa snett. Det blir ett projekt. Men den här gången gjorde jag det. Det var skönt att komma ut för det var en höstdag med stort H: 10 grader, strrrrrålande sol och vindstilla. Jag hade förmåga att njuta av det. Vid 2 tillfällen snuddade jag vid att trampa fel och jag blev alldeles kall av rädsla. Nu behöver jag inte göra mer idag. Egentligen. Jag kan krypa in i bubblan igen med foten i högläge.

Morgondimman lättar.
Morgondimman lättar.

 

Skrivövning: en lokal nyhet

Det var inte svårt att hitta en lokal nyhet med tanke på att de håller på att göra om hela Rönninge centrum och jag valde att skriva lite om den senaste parkeringen. Det finns många sätt att skriva som en journalist på och här är mitt allra första försök.

Förändring

Det handlar om förändring. Utveckling. Framåtskridande. När jag flyttade från Södertälje till Rönninge kändes det som att flytta ut på landet, från höghus till grönska. En känsla av småstad i stället för förort trots att det inte ligger längre än tre mil från Stockholm eller 25 minuter med pendeltåg. Ett torg med en Konsumbutik, en pizzeria, en frisersalong, ett café, en tobaksaffär och en blombutik. Låga hus och en boulebana. Gångavstånd till Garnudden med flera badplatser. Flera promenadvägar runt Flaten. Det har gått 16 år och naturligtvis har Rönninge förändrats. Fler och fler väljer att flytta hit och då behövs bostäder och villorna står tätt nu, men det finns alltid de som vill mer. Det behövs fler bostäder och ju fler som flyttar hit desto större blir kraven på ett ”levande centrum” med fler affärer och infartsparkeringar. I år var det dags att dra igång den första etappen som innebär en cirkulationsplats (rondell på vanlig svenska) och så småningom ett utökat område för busstrafiken. Det har varit rörigt och bullrigt med flera trafikomläggningar och jag har undvikit att promenera där. Det känns inte bra när det inte går att få en överblick av trafiken och jag måste kila hit och dit som en skrämd råtta. I anslutning till pendeltåget finns en stor parkering och för ett par år sedan utökades den, men det räckte inte och den har utökats ännu mer på bekostnad av träd. Just nu byggs ännu en parkering i anslutning till den ursprungliga, men på andra sidan Centralvägen. Det växte flera höga, lummiga träd där. Riktigt varma sommardagar brukade jag gå i deras skugga i stället för på den stekheta trottoaren. De stod direkt nedanför en bostadsrättsförening och det var knappt att takåsen syntes bakom det lövrika grenverket. Nu är allt borta. Husen står blottade ända ned till grunden som oskyddade tandhalsar. Det ilar i mig av obehag.  När jag protesterar mot det här på Facebook blir jag anklagad för att vara en motståndare till utveckling. Jag tycker om träd och grönska. Det ramar in det modernt hårda och för med sig färg och syre. När man skövlar träd i syfte att ge plats för något så trist som en parkering är det ett högljutt sätt att deklarera att inget är beständigt. Det handlar om förändring och jag tycker inte om det.

Det funkar inte!

Det var tänkt att jag skulle bli kallad till doktor OB i september, efter alla semestrar, men innan han försvinner från vårdcentralen. Nu är det bara 2 dagar kvar och jag har inte hört något, så jag ringde för att fråga om det var på g, men det var det inte. Det som stör mig mest är att de säger att de kommer att kalla mig, men att det sedan inte händer något. Om jag hade ansvaret själv från början skulle jag inte bli irriterad. Ska det bli gjort får jag göra’t själv för något annat funkar inte!

Ofrivillig nystart

Hösten ger mig en känsla av nystart, men det är alltid roligare om nystarten är självvald. De 2 månader som har gått sen vi renoverade köket har hälsan varit emot mig. Jag har känt mig dränerad och blev leds på att alltid få ont efter promenaderna. Sedan blev jag förkyld och så stukade jag foten i förrgår. Eländes elände! Börja om från början hela jävla tiden. En 50 minuters promenad som kändes bra och där jag kom överens med skorna, men jag har haft grymt ont resten av dagen och har varit sänkt. Värktabletter, Voltarensalva, högläge och sofferslummer. Jag har en ny signatur.

Jag är inte en snabb läsare. Det har jag aldrig varit. Jag minns från mellanstadiet när läraren påpekade lite allmänt att han kunde se på våra ögonrörelser hur fort vi läste och jag tolkade det som att jag inte läste tillräckligt snabbt. Det är ingenting som har hängt över mig som något negativt, det är bara ett minne, men jag funderar ofta på det nu när allt ska gå så himla snabbt och man ska hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det finns bokbloggare som läser 14 böcker på lika många dagar och då kan jag inte låta bli att undra hur mycket de får ut av det? Att läsa fort är ju inte liktydigt med att älska att läsa. Det måste vara som att tugga i sig en chokladkaka som en flistugg utan att känna smaken. Igår läste jag en artikel om snabbläsning (jag gjorde inte testet som finns inlagt) som bevisar det jag har haft på känn: ju fortare du läser desto mindre uppfattar du och kommer ihåg efteråt.

”– Våra ögon ser bara skarpt på en liten del, på en yta som täcker en och en halv grad av synfältet. Det motsvarar ett eller två ord i en text. Om vi försöker läsa fortare så tappar vi förståelsen av texten, förklarar Kenneth Holmqvist.”

Varken hjärnan eller ögonen är skapade för snabbläsning. Att försöka läsa DN.se är tufft för att det finns så mycket insprängt: bilder, annonser, reklamfilmer, tips om liknande artiklar osv. Det blir splittrat och stressigt. Det är därför jag har börjat älska min lässtund som jag har på kvällen och som jag har haft sedan i våras. Den har blivit nödvändig och om jag hoppar över den mer än en kväll blir jag rastlös. I FB-grupperna kan diskussionens vågor gå höga när det handlar om fysiska böcker eller e-böcker. Jag håller på fysiska böcker och det finns flera undersökningar som visar på att hjärnan uppfattar text på papper bättre än text på skärm och det blir även skillnad i kroppens stressnivå; läsning över huvud taget sänker kortisolhalterna i kroppen och minskar risken för alzheimers förutom att man blir intelligent och får större empatisk förmåga. Sug på den!

Jag börjar en ny kurs för Jorun Modén ikväll (första chatten är just färdig) där jag ska lära mig skriva som en journalist. Eftersom mitt skrivande handlar mer om bloggandet och bokrecensioner känns den här kursen rätt. Min roman får ligga på hyllan tills vidare. I vilket fall som helst kommer jag att utveckla skrivandet och det är aldrig fel.