Läkarbesök med stort L

Idag var det dax att träffa min nya läkare som jag tar för givet att jag ska få behålla. Mot slutet sa han åtminstone att nästa besök skulle bli hos honom. Läkarbesök med stort L. För 1 vecka sedan skrev jag ett brev till honom med det jag ville ta upp och jag hade med mig en egen kopia vilket inte var helt fel eftersom han inte kunde hitta brevet…

Läkare JP som jag var hos för 1,5 år sedan med anledning av min stukade fot. Vad förväntar jag mig av ett läkarbesök? Jag måste ställa mig själv den frågan i syfte att tagga ned mina förväntningar eftersom jag alltför ofta blir besviken. Jag har inget svar på frågan. Ett mirakel? En läkare som säger att jag gör allt någon kan begära? Ett erkännande för att jag har hyfsad koll på kost & motion utan att för den skull vara utbildad? En läkare som lyssnar på mig och sedan deklarerar att han vet precis hur jag ska göra för att må riktigt bra, riktigt länge?

JP får godkänt av mig.  Han får ett minus för att han inte hade förberett sig eftersom han inte ens visste att jag hade lämnat prover och därför ville ha provsvaren. Och så brevet. Blodtrycket var bra, lungorna och hjärtat lät som de skulle och eftersom han inte sa något om övriga värden (förutom blodsocker och kolesterol) tolkar jag det som att de var bra inklusive sköldkörteln. Blodsockret ska ligga under 6 för att man ska räknas som frisk. Mellan 6 och 7 räknas som förstadium till diabetes (det jag kallar för diabetesvarning och som jag fick slängt i ansiktet i början av året). Över 7 är det samma som diabetes. Den här gången låg jag på 6 och det har jag gjort sedan i somras vad jag vet. Kolesterolen är fortsatt hög. Det onda kolesterolet har övertaget, men han sa att värdet på det goda kolesterolet var så pass bra att det blev en jämvikt. Det finns inte mycket att göra annat än att hålla koll på värdena. Nu vet jag i alla fall att Betaglucare är rena nyset, men det är aldrig fel att försöka.

Stilnoct-tjatet. JP sa inte att de är beroendeframkallande utan uttryckte det som att de är avsedda för korttidsbehandling av sömnproblem och frågade om jag fortfarande känner effekt av dem. Han blev förvånad när jag svarade ja. När jag bad honom skriva ut fler uttag än 4 med förklaringen att det krävs ett läkarbesök för att kunna förnya receptet höll han med. Han höll med! Han kommer att skicka en remiss till en av kuratorerna eftersom jag känner att jag behöver någon att prata med.

Sammantaget varken bu eller bä. Ungefär som mitt kolesterolvärdet där det positiva jämnade ut det negativa.

Det finns ett stresshormon som heter kortisol, men det vet väl ni redan? Påslag av kortisol under långa perioder är inte bra för hjärta eller blodtryck. Visste ni att kroppen skickar ut kortisol i systemet för att vi ska vakna på morgonen? Av den anledningen är det inte smart att kolla blodtrycket det första man gör när man har slagit upp sina blå. Trots att blodtrycket sänks medan man sover (när allt fungerar som det ska), så höjs det i samband med att vi vaknar. Intressant!

Stavgång 20 minuter plus 35 minuter och det var jätteskönt! Dessutom halvtidsvägde jag mig och såg att ännu 1 kg har försvunnit. Ha!

Dagens låtlisterepresentant är Duran Duran. De här gossarna lyssnade jag på jämt under 80-talet, men sedan bytte de stil och jag släppte dem. Den här låten, ”Pressure off” är riktigt bra och Simon LeBons röst har inte förändrats nämnvärt.

”En lyckad blandning av siden och löss”

”Barnbruden” av Anna Laestadius Larsson handlar om, i första hand, Hedvig Elisabeth Charlotta som är utsedd att bli gift med hertig Karl, bror till Sveriges kung Gustav III. Det är juni 1774 och Charlotta är bara 15 år. Ombord på fartyget finner hon en vän i Sophia von Fersen, syster till den beryktade Axel von Fersen. Sophia hjälper Charlotta att komma in i hovlivet runt Gustav III. Trots att kung Gustav III har varit gift i närmare 10 år har han ännu ingen tronföljare och flyttar över ansvaret på sin bror hertigen i hans äktenskap med Charlotta. Längst ned i tjänstefolkets hackordning finns Pottungen som tar hand om kungligheternas nattkärl och rövdukar. Pottungen kan inte tala, men Charlotta får upp ögonen för henne och börjar undervisa henne sakta men säkert.

1770-talets Stockholm med Slottet och Den kungliga operan som navet i hovets alla intriger. ”En lyckad blandning av siden och löss, allvar och underhållning.” enligt tidningen Amelia. Jag håller med. Det är en historisk roman när den är som bäst med trovärdiga karaktärer och dialoger och miljöbeskrivningar som får mig att transporteras dit varje gång jag öppnar boken för att läsa. Det fanns en mening som gav mig tydliga bilder av hur det förmodligen såg ut. ”Klick, sade det när samtliga hovfröknar fällde upp sina solfjädrar och gömde sig bakom dem. Ovanför plirade deras ögon ogenerat nyfikna.” Det skulle göra sig snyggt på film.

Hedvig Elisabeth Charlotta skrev dagbok i brevform som hon hoppades kunde bli hennes arv till eftervärlden och så blev det. Hösten 2013 doktorerade historikern My Hellsing med en avhandling som lyfter fram Hedvig Elisabeth Charlottas politiska ambitioner. Anna Laestadius Larsson har planerat en trilogi och den andra delen, ”Pottungen” läser jag just nu.

Tyresta nationalpark

Vårat Gäng (minus Elin och Robin) åkte till Tyresta nationalpark idag. Det var kanonväder och väldigt skönt att komma ut. Jag hade gångstavarna och även om tempot var allt annat än högt, så var de bra att ha. Ängsmark och skog är knöligt och mina sönderstukade vrister är tacksamma för allt stöd de kan få.

Naturum-huset har samma form som Sverige (när man ser det ovanifrån) och invigdes 1997.
Naturum-huset har samma form som Sverige (när man ser det ovanifrån) och invigdes 1997.
Inne i Naturum stod den här lilla skulpturen. Pär trodde det var en bäver. Meh! Det syns ju tydligt att det är en lämmel!
Inne i Naturum stod den här lilla skulpturen. Pär trodde det var en bäver. Meh! Det syns ju tydligt att det är en lämmel!
En stor likhet med några av familjemedlemmarna som var kvar hemma i sin bur.
En slående likhet med de familjemedlemmar som var kvar hemma i sin bur.

 

Utsikt från fågeltornet mot den lilla byn med lanthandel och utomhusfik.
Utsikt från fågeltornet mot den lilla byn med lanthandel och utomhusfik.
Våtmarker som i vanliga fall (antar jag) har ett rikt fågelliv, men just idag syntes bara ett par änder.
Våtmarker som i vanliga fall (antar jag) har ett rikt fågelliv, men just idag syntes bara ett par änder.

När man är ute med Vårat Gäng är målet det samma: fika, äta, förtäring. Däremot är det lite pinsamt att gå direkt från parkeringen till caféet, men efter en dryg timmes strosande i naturen landade vi i ett rustikt café med rejäla takbjälkar och trämöbler. På ena väggen hängde 2 par hederliga träskidor med den sortens gamla bindning som jag minns från min barndom. Varm choklad med vispgrädde och en ost & skinkmacka. Väldigt gott och hög kvalitet!

Utanför caféet stod dessa skulpturer tillverkade av skrot/gammal plåt och metall. Katten hade en prislapp på 2400 kr. Jag skulle gärna ha köpt fåret för att inte tala om lämmeln.
Utanför caféet stod dessa skulpturer tillverkade av skrot/gammal plåt och metall. Katten hade en prislapp på 2400 kr. Jag skulle gärna ha köpt fåret för att inte tala om lämmeln.

 

 

 

Dödsstraffets vara eller icke vara

”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt med Karin Bergquist som uppläsare. USA är det enda demokratiska västlandet som har dödsstraff. 32 av 50 stater har det främst i syfte att avskräcka. I de 18 stater som inte har dödsstraff är brottsstatistiken lägre. Ironi i sin fulla prydno. Den här boken fick mig att reagera och reflektera och det gillar jag. Jag är oerhört kluven till dödsstraff och tack vare att Sverige inte (längre) praktiserar det finns det egentligen inget som gör att jag måste ta ställning för eller emot, men jag vill göra det ändå.

Carina Bergfeldt reser till Texas för att besöka Vaughn Ross som skall avrättas om 7 dagar. Det blir mer än så för hon pratar även med anhöriga till både Vaughn Ross och andra dödsdömda och till offren. Hon pratar med en präst och med en kvinna som blev kär i och gifte sig med en dödsdömd. Inte så många åsikter som berättelser. Carina Bergfeldt varvar fakta med intervjuer och historier så att det blir lätt att ta till sig boken trots att ämnet är tungt och kontroversiellt. Karin Bergquist är en ny uppläsare och hon är mycket bra!

Rent känslomässigt tycker jag att om en mördare tar sig rätten att ta någons liv, så ska hon/han inte blir alltför förvånad om straffet blir just det att de själva ska dö. Men, hur ofta kan vi lita på att hon/han är skyldig bortom rimligt tvivel? Många av fångarna hävdar att de är oskyldiga och sedan DNA-tekniken kom har allt fler fångar fått upprättelse. Ska rättsväsendet vända andra kinden till och på så sätt visa medmänsklighet mot en mördare som inte visade det mot sitt offer? Om dödsstraffet avskaffades i alla 50 stater och i stället omvandlades till livstid, var ska alla fångar få plats för – krasst uttryckt – skapar avrättningarna utrymme.

En jury består av tolv utvalda, edsvurna och opartiska personer och det är tänkt att de ska fatta sitt beslut baserat på endast fakta. Är det möjligt? Det är mänskligt att fela och det finns hur många faktorer som helst som påverkar alla inblandade från jurymedlemmarna över åklagare och försvar till domaren. Trötthet, sjukdom, stress och yttre påverkan som kan påverka både arbetsinsatsen och omdömet, så hur kan någon säga säkert att den dömda/dömde skyldig bortom rimligt tvivel? En avrättning är definitiv och kan inte göras ogjord.

Det fängelse som Carina Bergfeldt besöker är det i särklass hårdaste i Texas. De fångar som sitter i dödscell är instängda 22 av dygnets 24 timmar och cellen är inte större än att man når båda väggarna när man sträcker ut båda armarna. Varje gång de lämnar cellen blir de visiterade t.o.m. i anus och bär handfängsel. Varje gång. Förutom besöken har de ingen möjlighet att prata med någon utom genom celldörren. De saknar varje möjlighet till fysisk beröring. Många fångar utvecklar allvarliga psykiska sjukdomar. Så pass allvarliga att de inte längre anses vara tillräkneliga och inte ens i Texas får man avrätta en människa som inte är tillräknelig. En f.d. fängelsechef ansåg att fångarna skulle behandlas så humant och värdigt som möjligt på själva dagen för avrättningen, men det måste anses som hyckleri med tanke på under vilka förhållanden de tillbringar år efter år i väntan på avrättningen.

Efter att ha lyssnat på den här boken har jag bestämt mig för att jag är emot dödsstraff. Tror jag. Jag är fortfarande tudelad i den känslomässiga öga för öga-inställningen och i den logiska som hävdar att så länge den felande människan är inblandad finns utrymmer för tvivel och då kan man inte döma någon till döden. Den logiska delen börjar få ett övertag.

Skrivövning: att göra en nyhet av ett minne

Vilket minne skulle jag kunna göra en nyhet av? Det dök upp en massa elände och det gillade jag inte. Jag vill ju ha flera positiva nyheter! Jag grävde lite till och då hittade jag den dagen när jag fick beskedet att jag hade fått stadigvarande sjukersättning och det var positivt, så det hette duga.

Ett positivt besked

Fredagen den 24 februari 2012 ringde Elin Fröjdman ett telefonsamtal som gladde både henne själv och den hon ringde. Elin Fröjdman handlägger sjukförsäkringsärenden hos Försäkringskassan. Villkoren för långtidssjukskrivna har blivit hårdare sedan regeringen skärpte kraven på både Försäkringskassan och de sjuka.

”Både jag själv och mina kollegor arbetar under en oerhörd press.”, säger Elin Fröjdman. ”Vi blir utskällda och hotade eller får ta emot samtal från förtvivlade människor som är för sjuka för att arbeta, men samtidigt är för friska för att få sjukersättning.”

Anledningen till de skärpta villkoren är ett försök att komma åt bidragsfusket.

”Som med så mycket annat är det de skötsamma som kommer i kläm för majoriteten fuskar inte medan de som fuskar gör det ordentligt.”

Därför ville Elin Fröjdman ringa direkt när hon fick klart för sig att hon skulle få lämna ett positivt besked. Delad glädje är dubbel glädje. Klockan var fyra på fredagseftermiddagen när hon slog numret till Ewa Sundbäck och kunde ge henne beskedet att hon hade fått sin ansökan om stadigvarande sjukersättning beviljad. Vi har pratat med Ewa Sundbäck på telefon och hon var fortfarande överväldigad av beskedet och sa att det innebär en enorm lättnad för både henne och hennes familj.

”Jag har varit helt sjukskriven i tolv år och sprungit hos olika läkare för att förlänga sjukskrivningen lite i taget. Eftersom jag lider av en icke fysisk sjukdom har jag ofta blivit misstrodd av både min arbetsgivare och Försäkringskassan. Det här innebär att jag kan slappna av och förmodligen förbättra min hälsa i långa loppet.”

Ewa Sundbäck säger att hon verkligen uppskattade att Elin Fröjdman berättade att hon velat lämna beskedet före helgen. Det visar på den sortens mänsklighet som man inte förknippar med Försäkringskassan. På frågan om hur hon ska fira svarar hon: ”Jag tänker köpa en hallonröd tekanna från Höganäs för en sådan har jag velat ha länge!”.

Olycksbådande

Jag har ett paket att hämta i Salem. Igen. Jag har ingen lust att gå dit. Igen. Nu har jag fått en påminnelse oxå, men idag har jag en olycksbådande känsla av fredagen den 13:e de Luxe. Jag vaknade med en dundrande huvudvärk. När jag skulle fortsätta att lyssna på min bok, så är jag utslängd från mitt konto och kommer inte in! Jag har förnyat lösenordet och kommer in på dator-kontot, men inte i mobilen. Jag har startat om mobilen. Jag har till och med avinstallerat och ominstallerat appen, men jag kommer inte in. Nu har jag kontaktat supporten, men det kan ta upp till 2 arbetsdagar. 2 dagar utan ljudbok!!! På Journaliskursen har ”Min lya” teknikproblem och jag har svårt att publicera mina texter vilket är andra gången sedan kursen startade för 3 veckor sedan. Och så har jag ont i foten. Och så är det den 15 oktober idag och 2 år sedan jag åkte i backen när jag var ute med stavarna och foten är fortfarande inte bra, så jag tänker inte på några villkor sticka näsan utanför dörren idag!

Skavsår och stämsång

Tur och retur Salem. Igen. Den här gången var det för att lämna prover på vårdcentralen (läkarbesök om en vecka). På fastande mage. Jag sov inte så jättebra inatt och faktum är att jag drömde att jag inte kunde sova och att jag var hungrig. På drömmars vis låg det plötsligt flera godispåsar framför mig och jag började äta. Även i drömmen skulle jag lämna prover och när jag hade hunnit halvvägs till vårdcentralen kom jag på att jag ju hade vräkt i mig en massa godis… Skrutt samma, tänkte jag, i drömmen. Jag kan lämna prover nästa dag! I verkliga livet satte jag inte i mig en massa godis eller frukost eller ens mediciner och blev tömd på några rör blod som det var tänkt. Det blev inga stavar idag just för att jag visste att orken inte skulle vara den önskade. 20 minuter dit och 20 minuter hem och ett nytt skavsår. Hur är det möjligt?! Samma skofabrikat, samma häl, samma ställe på hälen.

Någon gång förra året såg Elin och jag ”Pitch perfect” som handlar om a capella-sång. Jag tyckte den var väldigt bra! Den var rolig och de var ruskigt duktiga på att sjunga! Barden Bellas finalnummer gav mig gåshud även andra gången jag såg filmen. Jag har alltid varit svag för a capella och barber shop-sång. Människans röst är fantastisk. Den var kul som omväxling till alla dansfilmer som har kommit de senaste åren. I år kom uppföljaren, ”Pitch perfect 2” och Elin och jag såg den idag. Den var minst lika bra och mycket roligare, men Barden Bellas finalnummer gjorde mig besviken. USA-smörigt och helt gåshudbefriat. Tvåan fick mig att fundera över hur länge Tyskland behöva stå till svars för andra världskriget och Hitler? Då menar jag att man drar upp det i alla möjliga och omöjliga sammanhang och gärna drar alla tyskar över samma nazistkam. I filmen finns en tysk grupp, Das Sound Machine, som har en oerhört stöddig och hård framtoning med svarta scenkostymer och strama frisyrer. Jag tycker att deras finalnummer var myyyycket bättre, men det går ju inte för sig att Tyskland vinner över USA? Fat Amy (Rebel Wilson) gör en personlig tolkning av Pat Benatars 80-talsdänga ”We belong”.

 

 

Tacksamhet ger en känsla av lyx

Stavgång 40 minuter + 40 minuter i strålande höstsol. En omväg till Salem och en annan omväg hem. Det var en himmelsvid skillnad på dagens runda jämfört med fredagens. Ingen värk, rätt kläder, ryggsäcksremmarna jävlades inte, orken fanns och tempot var bra. Jag hade nya MBT-skor, mer höst och vinter med Gore Tex och de är kraftigare och härligt stadiga vilket förmodligen var en stor anledning till att jag slapp få ont. Kombinationen MBT-skor och Bungy Pump-stavar är den ultimata träningsformen och nu har jag fått det på hjärnan. Därför har jag hoppat över gummibanden och därför fick jag nästan panik när jag upptäckte att jag behövde skor som håller fötterna torra, men att mina vinterkängor förmodligen inte är bra för hälsporren som jag har fått känningar av igen (i båda hälarna). MBT är lösningen. Nu klarar jag mig hela hösten och större delen av vintern som den blir snöfattig.

De nya MBT-skorna.
De nya MBT-skorna.
En adress som lockar mig. Rent namnmässigt.
En adress som lockar mig. Rent namnmässigt.

Jag tror på att lära sig att känna tacksamhet och jag praktiserar det. Det är när du lär dig tacksamhet som du blir lycklig och inte tvärtom. Egentligen vill jag byta ut ordet ”lycklig” mot ”frid”. Begreppet lycka har blivit så starkt förknippat med ett sinnestillstånd som alla anser sig ha rätt till. Det har blivit ett mål att sträva mot, men det är tvärtom något man upplever ibland. Det är som Charlotte i ”Sex and the City” säger när hon får frågan om hon är lycklig: ”Jag är inte lycklig hela tiden, men någon gång varje dag.”. Det är det du ska sträva efter! När du lär dig att känna tacksamhet för de små sakerna, det vardagliga, så kommer du att uppleva lycka eller frid. Medan jag ångade på med stavarna kände jag att jag kunde få ihop en hel lista.

* Vädret som har varit väldigt samarbetsvilligt i flera veckor.

* Min favoritårstid.

* Jag har möjlighet att investera i bra kläder och träningsutrustning.

* De nya skorna som visade sig vara mycket sköna.

* Ingen värk.

* För en gångs skull har jag sluppit hosta efter att förkylningen har gått över.

* Jag har fått en bra läkare.

* Jag har fått vara ensam i några dagar.

* Jag har gått ned i vikt.

* Marsvinen mår prima.

* Jag har en bokbeställning på g.

* Boken jag började läsa igår verkar väldigt bra.

* I morgon kan jag ta sovmorgon.

* Det verkar som den efterhängsna tröttheten ger med sig för jag har inte lurat i soffan på flera dagar.

* Det är väldigt mysigt med den röda soffklädseln.

* Jag har börjat se ”Grey’s anatomy” från början och den håller fortfarande.

* Den varma, varma duschen efter dagens träning.

Dagens låtlisterepresentant är Pr0files och låten har den passande titeln ”Luxury”.

Fantastiska färger!
Fantastiska färger!

 

 

Fjärilseffekten och strängteorin

”22/11 1963” av Stephen King. Ja jävlar i min lilla låda vilken berättelse!!! Jag skulle kunna nöja mig med det omdömet för det summerar upplevelsen på ett tillfredsställande sätt, men den förtjänar mer än så.

Jake Epping bor i Lisbon Falls, Maine och arbetar som lärare i engelska på high school. Han äter ofta på ”Al’s diner” och är ganska tjenis med ägaren och därför reagerar han när Al från en dag till en annan förvandlas från en fullt frisk äldre man till en som ser ut att ha ena foten i graven. När Al ber Jake att komma till restaurangen efter stängningsdags ser han en chans att få en förklaring, men när Al berättar att han har hittat en port till det förflutna, han kallar det för ”kaninhålet”, har Jake oerhört svårt att tro på honom. Al visar in honom i skafferiet och uppmanar honom att blunda och föreställa sig det första trappsteget ned i en kolsvart källare. Jake gör det, tar några steg till och när han öppnar ögonen står han bakom yllefabriken som varit nedlagd i många år, men som nu är i full verksamhet. Han snokar runt och får klart för sig att det är Lisbon Falls den 9 september 1958. När han hittat tillbaka till Als skafferi har det inte gått mer än 2 minuter. ”Det går aldrig mer än 2 minuter.”, förklarar Al. Han har tillbringat flera år i Landet Längesen, men när han återvände hade det bara förflutit 2 minuter. Varje gång han kommit tillbaka till nutiden har allt nollställts, så när han går genom ”kaninhålet” igen börjar allt om från 9 september 1958. Al är döende i cancer och vill att Jake ska ta över hans mission, den att förhindra mordet på president Kennedy.

Det här är en fantasieggande filosofisk intrig för vem har inte ägnat sig åt tanken ”Om jag kunde gå tillbaka i tiden skulle jag ändra på…”? Här kommer begreppet fjärilseffekten in som innebär att om man går tillbaka och ändrar en sak, en liten detalj eller ett presidentmord, kan det få följdeffekter som är omöjliga att förutse. Både Al och Jake gör en ”provrunda” för att se om det över huvud taget går att ändra på det förflutna och det visar sig att det förflutna är obändigt och lägger hinder i vägen. ”Motståndet mot förändring är proportionellt mot hur mycket framtiden kan komma att påverkas av en viss handling.” Om man försöker förhindra ett presidentmord som påverkade hela världen får man räkna med ett visst motstånd.

Boken är en storpocket på nästan 800 sidor och det en av Stephen Kings böcker som håller hela vägen, från första sidan till sista. Jag gillar Stephen King och har läst hans böcker under mer än 30 års tid, men alltför många av dem har en bloddrypande final. ”22/11 1963” skiljer sig från mängden eftersom den inte handlar om något övernaturligt (bortsett från tidsresorna förstås) eller om utomjordingar eller otäckheter som klär ut sig till clowner för att lura barn. Därför blir finalen inte bloddrypande och det är en av bokens absoluta fördelar.

Strängteorin bygger, förenklat, på att det finns flera parallella universum där t.ex. jag själv lever mitt liv helt ovetande om alla andra jag som lever sina liv i alla andra parallella, samtidiga universum. Det är möjligt att det jag skriver nu är en spoiler och i så fall kan du som inte har läst den här boken sluta här. Al var säker på att alltihop nollställdes varje gång han klev genom ”kaninhålet”, men i stället bildades en ny sträng varje gång och den strängen innehöll allt som en händelsekedja för med sig. Han hoppade fram och tillbaka en gång i veckan under flera års tid och varje gång skapades en ny händelsekedja. Finns det utrymme för hur många strängar som helst? Kan en sträng brista och vad innebär det? Det är oöverskådligt! Jag har en egen liten fundering som har att göra med att Jake övervägde att stanna kvar i Landet Längesedan. Vad skulle hända när tidpunkten för hans födelse inföll eller skulle hans inhopp i det förflutna få en fjärilseffekt som gjorde att han inte föddes, men om han inte föddes skulle han ju inte ha fått möjlighet att ta sig genom ”kanihålet”. Eller?