Pottungen

”Pottungen” av Ann Laestadius Larsson. Den fristående fortsättningen på ”Barnbruden” . Det har gått några år och hunnit bli 1792 strax efter att Gustav III blivit skjuten. Kungens son är för ung för att ta över tronen när kungen dör och i stället blir hertig Karl förmyndarregent. Tillsammans med Gustaf Reuterholm inför de flera drastiska förändringar bl.a. inför de tryckfrihetslagen. I Frankrike pågår revolutionen och adeln halshuggs effektivt med den nya giljotinen. Den upproriska stämningen sprider sig även till Sverige där protesterna mot regimen växer, mycket tack vare att censuren försvunnit.

Hur har det gått för Charlotta, Sophie och Johanna? Charlotta och Sophie är fortsatt nära vänner även om Sophie känner sig sliten mellan hovet och sin familj. Charlottas äktenskap med hertig Karl går upp och ned som en berg- och dalbana. Ena stunden ser de knappt varandra för att i nästa stund försonas och gör det ena försöket efter det andra att få en son. Tillsammans med Sophie startar de en kvinnosalong, Blåstrumporna i syfte att ta reda på om kvinnor verkligen är så befriade från förstånd och sunt förnuft som de uppfostras till att tro. Johanna har en son, Nils, arbetar på en krog och drömmer om att bli självständig, fri. Hon får en möjlighet att starta en egen verksamhet som roddarmadam.

Vad är frihet? Charlotta och Sophie har alla möjliga ekonomiska privilegier, men hålls tillbaka av konventioner. De slipper gå hungriga och slita hårt, men är de fria? Johanna är ogift och har inga rättigheter över huvud taget tills hon får möjlighet att bli egen företagare, men även lever på männens villkor. Jag är kvinna år 2015 och är friare än vad de här kvinnorna var trots att jag är ekonomiskt beroende av min man, men jag har lagliga rättigheter och det finns ingen som ifrågasätter mitt förstånd. ”Kvinnans begränsade skallmått jämfört med mäns beror på hennes breda bäcken. Mannen är aldrig bara man men kvinnan är och förblir sitt kön. Det är därför av vikt att hon har en därmed överensstämmande kroppskonstitution. Hertiginnans är med förlov sagt mer av manlig karaktär, därav svårigheterna hon tvingas genomlida.” (Ett samtal mellan kungen och hovläkaren vid en av Charlottas förlossningar.)

Det här är en bra bok, en väldigt intressant bok och jag kommer att läsa om den! Anna Laestadius Larsson har ett fantastiskt trovärdigt språk och jag kan utan problem leva mig in i miljöerna och villkoren. I efterordet tar hon upp en några år gammal undersökning som visar på att antalet kvinnor i läroböcker i historia är skrämmande få jämfört med antalet män och att det alltid skrivs om kungar, men aldrig om drottningar. Genom att skriva den här trilogin bidrar hon till att sätta ljuset på kvinnorna och det behövs.

 

 

 

 

Stockholm, mensvärk och pyjamas

Jag vet hur lång tid jag behöver på morgonen för att vakna, göra mig i ordning, x antal toalettbesök och frukost dvs. basic och eftersom jag är en vanemänniska av guds nåde och gör mycket på rutin kör det sällan ihop sig, men trots att jag upplevde det som att jag gjorde allt i den ordning jag brukar var det knappt att jag hann äta frukost innan jag var tvungen att gå för att inte missa tåget. Märkligt!

Det var dax att besöka Rosie för att hon skulle befria mig från håret. För varje besök har jag bett henne att tunna ut det lite mer och vid de 2 senaste besöken har vi gått hårt fram med resultatet att frisyren har hållit sig väldigt bra i 6 av de 8 veckor som går mellan besöken. När hon hade klippt, tunnat och putsat färdigt och innan vaxet var på plats fick jag dra igenom det lilla som fanns kvar med händerna och när de gled över den snaggade, sidenlena nacken kunde jag inte låta bli att utbrista: ”Det är så skönt!!”. Hon är så duktig och så bra på att tolka mina önskemål och värd varenda krona!

Efter frisören blev det tebutiken, som vanligt där jag bunkrade upp med te så att det räcker i 8 veckor. Medan mitt te mättes upp och packades i påsar kikade jag runt mot bättre vetande för det innebär ofta ett impulsköp… Det blev en svart-vit burk med mumintrollet på. Jag kan inte motstå mumin…

Klockan var 12 när klev in genom dörren hemma. Jag var trött, hade en djävulusisk mensvärk och hår innanför kläderna som kliade. I rask takt fick jag av mig ytterkläderna, gav marsvinen mat (1 timme för sent), tog en värkkombo och en snabb dusch innan jag gjorde lunch och parkerade min lekamen i soffan. Jag hade bestämt mig för att sova middag innan jag ens gick hemifrån i morse och eftersom Pär ställde upp på att ta veckohandlingen själv (tack!) bytte jag helt sonika om till pyjamas och kröp ned i sängen för att få möjlighet att sträcka ut kroppen och vila ordentligt. Nyduschad, nymatad, pyjamas och tyssssstnad – ett av recepten för lycka. Ett hallelujamoment.

Jag fick ett till hallelujamoment när det blev te & lässtund. När jag drog iväg i morse fann jag mig själv i en otäck lässituation i och med att jag skulle börja på en ny bok som jag inte visste om den var bra. Skitläskigt var bara förnamnet. ”Metro 2033” var inte bra. Om jag ska se det mer positivt, så var den helt fel bok för mig just då. Jag har alltid en ljudbok med mig i mobilen, ”Färjan” som, efter flera timmars lyssnande, aldrig blev bra. Urtrist uppläsare. En fysisk-bok-nit och en ljudboksnit. Men så började jag läsa ”Så tuktas en svinpäls” på kvällen och fick en endorfinkick! Halleluja! Jag bytte ljudbok oxå till ”I vargavinterns land” med Kerstin Anderssons behagliga stämma. Frid råder!

Lycka

När jag åt min lunch tillsammans med alla på Seattle Grace och insåg att jag inte hade något mer som måste göras på hela, långa eftermiddagen kändes det såååå skönt! Jag skulle inte till Konsum för veckohandlingen och jag hade inga marsvinsburar att städa och jag hade klarat av dagens träningspass. Efter lunchen tände jag ljusen, lade mig tillrätta i soffan och läste. Och somnade. Att kunna göra så utan att något eller någon kommer i kläm är ren lycka.

Fantastisk höst

60 minuters stavgång i ett fantastiskt höstväder! Det har varit någon enstaka mulen dag (inte mig emot) och det har regnat en kväll (som jag kan minnas), men egentligen kan väl ingen klaga på den här hösten? Solen fortsätter att stråla även om den inte är lika varm längre. Det är vansinnigt skönt att komma ut! Det gick bättre idag med mer flyt och jämnare tempo och inga nerviga nypor.

Träd 8

 

 

Dagens låtlisterepresentant är Nick Jonas med låten ”Levels”.

Dödsriket, finns det?

”Playground” av Lars Kepler med Angela Kovacs som uppläsare. För er som har följt Joona Linna vill jag tala om att detta inte är en av de böckerna. Det här är något helt annat. Verkligen. Inte en polis så långt ögat örat når. Jag var inte särskilt nyfiken på den här boken, men så lyssnade jag på ”Storytelpodden” där de intervjuades och berättade om hur idén uppstod. Boken bygger på urgamla traditioner och berättelser om dödsriket dit man kommer för att skeppas över floden (Styx). I det här fallet utgörs dödsriket av en kinesisk hamnstad som kontrolleras av våldsamma triader.

Jasmin Pascal-Anderson är en f.d. militär som skadades svårt vid ett uppdrag i Kosovo. Hennes hjärta stannade i fyrtio sekunder och under den perioden vistades hon i hamnstaden. När hon kommer tillbaka vill hon berätta om sina upplevelser, men allt förklaras med den panik som uppstår i hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp; ett oräkneligt antal synapser och signaler. Hon vill inte släppa det och blir till slut tvångsintagen då hon anses vara psykotisk.

Vid en bilolycka flera år senare stannar hennes hjärta än en gång och hon befinner sig åter igen i Hamnstaden. När hon återvänder till livet får hon veta att hennes son, Dante är svårt skadad. Hans hjärta behöver stannas för att de ska kunna laga det. Jasmine får panik för hon inser att han inte kommer att kunna klara sig själv i Hamnstaden eller hitta tillbaka till livet. Hon får hjälp att framkalla ett hjärtstopp och kommer fram till Hamnstaden samtidigt som Dante. Triaden är ute efter det visum som alla nyanlända får, det visum som är nödvändigt för att kunna ta sig tillbaka till Livet. De lurar till sig Dantes visum. För att få tillbaka det blir Jasmine och Dante tvungna att tävla på Lekplatsen (Playground), en tävling på liv och död.

Lars Kepler har samma fina språk och otroliga driv i berättandet som i sina tidigare kriminalthrillers och boken är bra, men det blir för mycket déja vu från ”Hungerspelen”; tävling på liv och död, inga regler, en massa döda och en publik som hetsar. I intervjun tyckte jag inte att de direkt bekräftade att det kommer att bli en hel serie om Jasmin och jag hoppas att det inte blir det för varför måste alla böcker vara den första i en serie och vad skulle de övriga handla om i just det här fallet?

Angela Kovacs växer som uppläsare och hon gör en mycket bra insats.

Det finns ingen, ingen som kan bevisa att man inte hamnar i ett dödsrike, en Hamnstad när man dör vare sig man har en chans att ta sig tillbaka till livet eller inte. Det finns många berättelser från nära-döden-upplevelser som vetenskapen gärna förklarar med just det som händer med hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp. Det är inte bara Jasmin som får gå i terapi och får en psykosdiagnos och medicinsk behandling. Människan har alltid varit och lär alltid förbli rädd för det som ligger utanför de vanliga referensramarna, men det är inte det samma som att dödsriket inte finns. Jag fascineras av den här möjligheten på samma sätt som jag fascineras av fjärilseffekten och strängteorin – det svindlar.

Dagens stund av lycka. Det finns ingen sån idag. Jag har städat och det tog en jäkligt lång tid. Jag var trött och fick ont och att ha mens varje dag i över en månad tar på krafterna. Ingen lycka idag. Mest trötthet, värk och ångest.

 

En drulle med nerviga nypor

Vid 4 vaknade jag till och i förbifarten kände jag att jag inte hade ont i fingret. Jag vaknade till ordentligt och provböjde det flera gånger. Det gjorde inte ont! Det tog emot lite för svullnaden hade inte lagt sig helt (det har den fortfarande inte), men det var fullt böjbart och jag kunde röra vid fingertoppen utan att det smärtade. Lättnad! Och sedan kom jag på att jag ju inte behövde stiga upp halv 7 bara för att vara på vc i god tid för öppna mottagningen och då kunde jag lugnt somna om. Sedan blev jag nervös över att fingret skulle tjocka på sig igen vilket gjorde att jag vaknade titt som tätt för att provböja det. Summa summarum: inte den bästa sömnen.

Knallblå himmel.
Knallblå himmel.

Klockan var kvart i 9 när jag tog mig ur sängen, drog upp rullgardinen och såg att gårdagens blåsande hade jagat bort varenda liten molntuss. Solen brakade ned och det var hela 9 plusgrader. Ut med stavarna! Det blev 75 minuter, men det var ingen höjdare. Jag fick aldrig upp farten eller flytet, men det var så skönt att komma ut och vädret var makalöst! Sommarvarmt i solen. Jag valde rundan som har Den Djävulusiska Backen mot slutet (bilden ovan) och trots att den som vanligt var mördande att ta sig uppför den idag valde jag ändå att svänga av från Sandbäcksvägen för att få ännu otrevligare backar att kämpa mig uppför. Vingel, vingel, knappt styrfart, men jag är inte i alltför usel form för jag behövde bara 15-20 sekunder för återhämtning och sedan fungerade andningen som vanligt.

Skuggorna var så långa att det kändes som sen eftermiddag.
Skuggorna var så långa att det kändes som sen eftermiddag.

Uttrycket ”nerviga nypor” från Harry Potter är mycket användbart. Speciellt idag. Jag har jonglerat med tvättmedelsflaskor och jag har fumlat med flaskkorkar och hörlurar. Det värsta var när jag hade stoppat tillbaka mobilen i jackfickan efter ett fotostopp, men inte fick ned den ordentligt utan märkte att den åkte i backen när det ryckte till i hörlurarna som slets ur. Mobilen studsade en gång och åkte sedan ur sitt fodral, men under över alla under landade den inte på skärmen. Härregud …  Jag sänkte promenadtakten efter det för jag ville inte riskera att själv åka i backen och stuka fötterna igen.

Träd 4

Pär, hans syster och systerson campar någonstans längs Sörmlandsleden i natt. Elin är hos Robin. Jag är ensam med alla fyrbeningar. Det är fredag och jag har Fazers blåa choklad och lakrits-ferrarisar, Findus pasta med grönsaker och kyckling i pepparsås och SIA chokladglass till efterrätt. Kläderna sitter lösare och fingret är böjbart. Allt detta och så den härliga hösten är lika med lycka!

Dagens låtlisterepresentant är Jessie J med ”Said too much”. Den här har jag haft i många månader nu och tröttnar inte.

Promenad och pekfinger

Jag gick till Konsum för att stödhandla och valde en omväg hem (mest för att undvika tiggarna) och det var faktiskt i backen vid gymnasiet – som annars inte är någon favorit – som jag kände en rusch av tillfredsställelse. Det var så skönt att vara utomhus och jag kände att promenaderna med stavarna börjar ge effekt på orken. Trots en hyfsad tung ryggsäck plus en kasse hade jag inga problem att ta mig uppför backen. Lycka!

Mindre lycka när det gäller mitt pekfinger. Den yttersta delen är svullen och röd med spänd hud. Det går inte att böja och värken motas bort med en värkkombo. Det är inte en stukning, så mycket vet jag för jag har haft min beskärda del av stukade fingrar från skolgympans volleyboll. Kanske en liten, liten sticka från höet som har bosatt sig där inne. Jag tänker krypa till korset och gå till den öppna mottagningen i morgon. Blä!

Skrivövningar

3 korta texter. 5-minutare från journalistkursen. 

Jag brinner för…

… det svenska språket. Det gör ont i både ögon och själ när jag ser hur dålig på stavning alla verkar vara. Det gör mig rädd också. Att språket utarmas av alla nya ord och engelska uttryck. En förtvivlan över att folk inte verkar inse vilken makt det man får när man har ett språk och har förmågan att uttrycka sig. Det är så sorgligt att det språkliga inte värdesätts på samma sätt som när jag gick i skolan. Rättstavning och välskrivning är något som jag har haft omätligt användning av. Det har alltid gett mig självförtroende.

Hemma hos mig finns alltid …

… socker eftersom jag har socker i te och jag dricker flera muggar varje dag. Socker och mjölk. Jag har gett upp juicen på grund av sockret. Vanlig läsk förekommer inte på grund av sockret. Osötade Havrefras till frukost. Fikabröd är lika sällsynt som isbjörnar på gatorna i Kiruna. Jag har till och med slutat med att dricka mjölk till maten på grund av laktosen. Sockret är nutidens största bov, men jag kommer inte att sluta med socker i teet! Där går gränsen! Jag gillar inte honung. Jag har försökt att dricka osötat te, men …näää! Det kommer att finnas ett sockerpaket i skåpet även i fortsättningen.

För tjugo år sedan hade vi aldrig trott …

… att det skulle behövas telefonfria zoner. Mobilen håller på att ta över! Smartfånen gör oss till fånar med gamnacke och ledbesvär i tummarna. Den för oss oförmögna att känna ett lugn i att inte vara ständigt kontaktbar. I samband med semestertider tipsar tidningar om hur vi ska kunna tillgodogöra oss vilan genom att stänga av datorer och mobiler. Det senaste är att man samlar in mobilerna i ingången till arbetsplatsen för en eller ett par timmar om dagen för att öka prestationen och minska stressen. Förut minskade man stressen genom att vara ledig från sitt arbete.

 

Det här med lycka

I min förra blogg hade jag en kategori som hette ”Tacksamhet” och i ungefär 1 års tid skrev jag ned 3 till 5 saker som jag var tacksam för varje enskild dag. Det hjälpte mig när jag mådde dåligt och det hjälpte mig när jag kände att jag blev gnällig och missnöjd. I början var det knepigt, men det blev fort en vana och när jag kom upp i antalet 5 hade de utvecklats till små saker, små händelser, små upplevelser dvs. det som vardagen består av. Det blev så att jag, under dagens lopp, letade efter något att känna tacksamhet över eftersom jag ju måste ha något att blogga om. Jag använder mig fortfarande av det här även om jag inte längre skriver ned det i bloggen och det är precis som man säger att ju mer du kan uppskatta de små sakerna desto mer har du att glädja dig över.

I den här bloggen väljer jag att namnge kategorin ”Lycka”. Jag fick idén när jag för femitelfte gången kom att tänka på Charlotte i ”Sex and the City”. När hon får frågan om hon är lycklig svarar hon att hon inte är lycklig 24/7, men någon gång varje dag. Det är det jag tänker ta fasta på – en stund av lycka någon gång varje dag.

Igår kväll när jag hade min te & lässtund kände jag lycka, en endorfinkick. Jag satt bekvämt och läste en riktigt bra bok och teet var väldigt gott. Jag kunde inte ha det mycket bättre!

Idag har det varit lite svårare eftersom jag har ont i ett, förmodligen, stukat finger som distraherar mig, men det var nog vid halv 16-tiden när Elin hade hämtat in posten och gett mig ett brev från Försäkringskassan – ett brev som jag hade väntat på – med beskedet att den regelbundna genomgången av mitt sjukersättningsärende resulterat i en oförändrad utbetalning som jag kände mig lättad, lycklig. Jag hade tagit för givet att genomgången skulle innebära antingen att jag fick åka dit eller att FK ”förhörde” mig över telefon och så blev det inte värre än så!

Hedersmord och blodshämnd

”Abbas hjärta” av Sigrid Edsenius med Maria Lyckow som uppläsare. Igår hade jag en allmänt usel dag som toppades av krångel med Storytel-appen (jag blir utloggad och kan inte logga in igen utan att starta om mobilen) och den ena usla ljudboken efter den andra. Jag försökte lyssna på ”STHLM DELETE”, men den var oerhört ointressant. Hårdkokt stil och språk, platta karaktärer och långsökt handling. Jag började lyssna på ”Abbas hjärta” i stället.  Den var inte trevligare om jag uttrycker det så, men den var bättre, mycket bättre. Riktiga människor och – tyvärr – riktiga brott.

Abbas Rezai mördades av sin flickväns, Zahra, familj. De ogillade förhållandet, familjens heder riskerades. Mordet och tortyren beskrevs detaljerat, men kortfattat och jag var gråtfärdig. Hur kan man göra så mot en annan människa?! Boken väcker många känslor och tankarna virvlar. Jag försöker förstå. Jag vill förstå, men jag kan inte. Ren information och fakta kan jag ta till mig, men jag har inte förmågan att sätta mig in i det sättet att tänka. Det är mig lika främmande som att någon människa skulle vara mindre värd än andra. Hur kan en familjs heder vara viktigare än en människas liv? Hur känns det att tvingas fly från sitt hemland?

Något jag blev förvånad över, men som är värt att tänka på är att hedersmord inte är strikt kopplat till islam. Faktiskt. Det har att göra med patriarkalt styre där kvinnan inte har något värde. Det finns flera religioner som har hederstänkandet ”Hedern är som ett glas vatten”, säger Zahras pappa, ”om man spiller ut det kan man inte få det tillbaka.” Det som verkar skilja mordet på Abbas från de flesta andra hedersrelaterade morden är att de inte dödade Zahra; det är vanligare att båda mördas.

I Zahras familj var alla barn oerhört kontrollerade av främst pappan. De blev förödmjukade och misshandlade mer eller mindre dagligen. Familjetraditionen innebär att sönerna uppfostras till att hålla kolla på sina systrar. När hon gör något fel har de i uppgift att tillrättavisa, uppfostra, slå henne. Om de protesterar åker de själva dit. På ett sätt blir även de offer.

I boken ”Medinas juvel” av Sherry Jones får man följa Muhammed från början när han blir Allahs profet och arbetar fram de levnadsregler som muslimerna skulle följa. I en av Muhammeds uppenbarelser föds idén med att kvinnan ska beslöjas eller sitta dold bakom en skärm. I första hand för sin egen skull (för att slippa alla liderliga blickar från män). I boken ”Abbas hjärta” visar det sig att Zahras mamma tror på magi, att det är vanligt i den del av Afghanistan som hon och hennes man kommer ifrån. De hävdar att kvinnan utstrålar sexuell magi som mannen inte har en chans att stå emot och av den anledningen bör hon vara beslöjad. ”Mannens heder sitter mellan kvinnans ben” är ett uttryck som finns i boken. Varför kan inte mannens heder bestå i att han klarar av att stå emot en (lockande) kvinna? Varför läggs ansvaret för hedern på en annan människa? Ta ansvar för dina egna handlingar, vill jag utbrista.

Vid tidpunkten för mordet på Abbas, november 2005, var både hedersbegreppet och hedersmord nytt i Sverige och för de svenska myndigheterna. Nu vet man att ett hedersmord alltid planeras i förväg, i första hand av familjens/klanens män och att det är vanligt att en yngre man som inte är straffmyndig tar på sig ansvaret. Det var Zahras äldsta bror, som var 17 år då som tog på sig ansvaret och i rättegången som följde friades föräldrarna helt. Det gick några år medan brodern satt av straffet på en ungdomsvårdsanstalt och kom i kontakt med en psykolog som en del av behandlingen. De samtalen fick honom att tänka om och han bad om resning i fallet. Tillsammans med den tekniska bevisningen förklarades föräldrarna skyldiga till mord och dömdes till fleråriga fängelsestraff med livstids utvisning efter avtjänat straff. Brodern hade vid det laget suttit av det straff han dömdes till vid den andra rättegången.

Den tanke som får starkast fäste hos mig efter att ha lyssnat färdigt är att, så länge det finns kulturer som värdesätter familjens heder högre än kärleken till sina barn kommer det att vara svårt att få fred på jorden. Hederstänkandet begränsas inte till familjen eller klanen. Hedern kan gälla ett helt land, en religion. Så länge det finns kulturer där männen har totalitär makt är det kört. En annan tanke rör Elins förre pojkvän och hans familj som har en form av hederstänkande, men jag vet inte hur stark. Vad skulle ha hänt om Elin och han hade framhärdat med sitt förhållande?