Sex stjärnor av fem möjliga

Igår läste jag ut ”Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken ”Barnbruden” och sedan bok nummer 2, ”Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I ”Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av ”Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.

 

Segt knäckebröd

Jag hade tänkt att kombinera dagens promenad med en sväng förbi Bamses för att hämta ett bokpaket och till det behövdes ingen ryggsäck, men precis när jag låser ytterdörren får jag ett sms och någonting säger mig att jag bör kolla det direkt. Magkänslan sviker sällan för det var ett meddelande om att ett annat paket fanns att hämta i Salem. Jag låste upp igen och hämtade ryggsäcken. Det tog 25 minuter att gå till Salem och 45 minuter hem. Det var skönt, men vristerna tar stryk. Ska jag investera i ett par MBT med skaft?

Jag har ett lyx-problem i form av segt knäckebröd. Förr om åren var förpackningarna från Wasa försedda med klister i kanten som gjorde det möjligt att återförsluta paketet och då hölls brödet knäckigt. Nu har jag provat att förvara förpackningen i en tätt försluten påse, men det har inte hjälpt. Hos Bluebox finns en rolig brödburk som jag har haft ögonen på ett bra tag och nu när jag tröttnade på det sega knäckebrödet slog jag till och köpte en röd och det var den som hade anlänt till Salem. Nu ska Pär få använda sin fiffiga etikettmaskin och skriva ut ”Wasa Havre” som jag ska märka brödburken med.

Brödburk från Koziol finns hos Bluebox.
Brödburk från Koziol finns hos Bluebox.

Osköna söndag

75 minuter stavgång som inte var något vidare. Trögt och oflyt. Mot slutet blev jag oerhört stressad av musiken och var tvungen att stänga av. Dessutom kom det aldrig någon låt som kändes rätt för dagen, så idag blir det ingen låtlisterepresentant. Efter lunch sov jag middag i soffan i 2 timmar. Hur skönt som helst! Jag gav 24-timmars fastan en ny chans, men orkar inte med hungern. Pär mår inte bra över huvud taget och det har varit så ett par månader. Det mesta tyder på att han riskerar att gå in i väggen. Vi pratar mycket om det och han är medveten om det. Han har en läkartid om 2 veckor.

Då, när Skåne tillhörde Danmark

”Barkhes döttrar” av Bodil Mårtensson. År: 1656. Månad: november. Plats: Barkhehus i Helsingborgs slottslän. Länsman Frans Barkhe inväntar otåligt beskedet om sin sons födelse. Han har 5 döttrar sedan tidigare och en son är nödvändig för att föra släktskapet vidare. Dessvärre dör både mor och barn vid förlossningen. Barkhe blir inte förkrossad, han blir besviken och förbannad. Han beger sig till Köpenhamn för att träffa kung Frederik III. Barkhe riskerar att inte bara bli avsatt som länsman utan även att bli avrättad för förskingring av kungens pengar och han har för avsikt att förhindra att något dera inträffar. Kvar på Barkhehus finns döttrarna och hans älskarinna Elna Johansdotter. Elna planerar att bli nästa fru Barkhe och när herrn i huset försvinner dröjer det inte länge innan hon tar över. Hanna, den äldsta dottern, tänker inte finna sig i det och får hjälp av Lars, son till dagsverkaren Erk.

Det är en mycket bra bok och den första i en trilogi och jag kommer att läsa de övriga två. Bodil Mårtensson är en skicklig berättare som blandar fiktion med verklighet på ett sätt som jag som vanlig läsare (läs: inte historisk expert) uppskattar och beundrar. Den ödesdigra och lätt desperata stämningen sätter hon direkt i beskrivningen av Hannas brådska i den iskalla novemberkvällen. I skrivandets stund har ljuset och lite av vårvärmen precis anlänt i och med april månads inträde, men det är inte svårt att minnas novembermörkret… Miljöer och levnadsförhållanden känns autentiska, likaså dialogerna. Däremot använder hon en meningsbyggnad som ofta känns orytmisk för mig och jag fick läsa om vid flera tillfällen; jag skulle ha använt en annan interpunktion. Det finns två meningar mot slutet av berättelsen som jag knappt förstod just för att den kändes oerhört tillkrånglade. ”Segrade å andra sidan Karl X Gustav så skulle svenskarna garanterat gå hårt fram i alla skånska skattkistor. Bäst för Barkhe, i vilket fall som, om just hans i så fall befanns var ömkligt tomma.” Jag tycker att henne språk känns säkrare och blir mer flytande i hennes senare böcker t.ex. ”I blodbokens tid”.

Slutet på första boken är otroligt ödesmättat och fullt av otrevliga löften om hårda tider. ”Må satan ta dig, Frans Barkhe…måtte evig förbannelse vila över dig och hela ditt hus!” Gåshud, gott folk. Gåshud!

Vattentorn och vädermän

Stavgång idag igen, tur och retur Salem inklusive omvägar. 35 minuter dit och 45 minuter hem. Det kändes hyfsat, men jag fick väldigt ont i vristerna efteråt. Jag greppar inte mina stavar på det sätt som är ”rätt” dvs. underifrån och in genom öglan. I stället kör jag in handen ovanifrån och in genom öglan. Det känns bättre helt enkelt. Idag ville jag ändå prova den ”korrekta” fattningen och den kändes bra till en början, men efter några hundra meter blev jag trött i underarmarna och varken överarmarna eller skuldrorna fick jobba på det sätt som är så skönt. Jag bytte tillbaka till min fattning. Fel sätt är ibland rätt sätt. Kvart över 14 lade jag mig i soffan för att sova middag. Det tog en stund innan jag somnade, men jag sov gott och när jag hade vaknat ordentligt var klockan 10 i 17. Häpp!

Vattentornet i Salem ligger vid Skogsängskyrkan.
Vattentornet i Salem ligger vid Skogsängskyrkan.
Inte supervackert, men ganska mäktigt.
Inte supervackert, men ganska mäktigt.

Dagens låtlisterepresentant är Justin Jay & Friends med låten ”Weatherman”. Skön! Jag tänker på Dire Straits vid gitarrsolot.

En annan otroligt skön låt fick jag av Elin idag: The Handsome Family med ”Far from any road”. Den är med i serien ”True detective”. Mycket 70-tal!

Det blir en tredje låt idag. Yunton Beach med ”Blue Marble”. En instrumental låt att slappna av till.

Droger och hörlurar

Vinsten från Storytel kom idag: hörlurar från Urbanears. Härlig orange färg! Pär är ju en aning färgfeg och hans kommentar var: ”Ja, man lär inte tappa bort dig…”. Tillsammans med min knallrosa regnjacka lär jag synas ordentligt. Mer färg åt folket!

Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!
Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!

Visste ni att saliven innehåller droger? En kusin till morfinet som heter opiorfin. Det handlar naturligtvis om minimala doser, men det är tillräckligt för att det skulle kunna kopplas till tröstätande; du är deppig – du äter – saliv avsöndras – opiorfinet gör att du mår bättre – du äter mer för att få må bra. Eller halstabletter! Varje läkare jag har träffat hävdar ju att det inte finns någon halstablett som egentligen har en lindrande effekt och det stämmer för det är förmodligen opiorfinet. För att inte tala om alla som hela tiden maler på tuggummi… Det här lärde jag mig medan jag lyssnade på ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders. Det är en intressant och mycket begriplig bok. Den gör sig kanske bäst som fysisk bok eftersom illustrationerna är väldigt charmiga.

 

 

Meditativ överlägsenhet

Idag har humöret gått från absolut tillfredsställelse till ”fan vad leds jag blir!”. Förmiddagen inleddes med stavgång i 60 minuter och jag tror att jag slog nytt rekord på den rundan! Ett underbart flyt och på de flata raksträckorna blev det meditativt. Igår blåste det ordentligt (15 sekundmeter i byarna) och det förde med sig ett väderomslag. När jag var ute var det runt 8 plusgrader och det var tur att jag hade sommarvarianten av MBT för annars hade fötterna kokat.

Det är lätt att bli tjatig, nästan manisk när man hittar något som fungerar till 100% och för mig handlar det om kombinationen MBT-skor plus Bungy Pump-stavar. Det är den optimala träningen! Varje gång jag möter en löpare känner jag mig smått överlägsen eftersom jag upplever det som att lilla, feta jag vet något som de inte verkar veta. Just idag kombinerades den överlägsna känslan med det meditativa tillståndet och att jag skulle må bra av lite ödmjukhet fanns inte på kartan. Jag vill ju dela med mig av det fantastiskt enkla – något dyra (se på det som en investering!) – sättet att träna, så därför lägger jag åter igen in bildbevisen på min teori.

Med vanliga skor till vänster och med MBT till höger.
Med vanliga skor till vänster och med MBT till höger.

Stavgång

Stavgångens fördelar jämfört med t.ex. löpning.
Stavgångens fördelar jämfört med t.ex. löpning. Hela kroppen, gott folk! Hela kroppen!

 

Pär kom hem från Öland idag och jag erkänner att jag var en aning orolig för det med tanke på hur stämningen har varit här hemma de senaste veckorna. Trots att vi har pratat om ut om det mesta, så känns det allt annat än avslappnat. Han hade planerat att köpa en pizza på vägen hem och jag tänkte äta bacon och äggröra (en klassisk LCHF-måltid) som är nyttigare än pizza. Han hade ändrat sig, han köpte inte pizza utan ville ha samma mat som jag. När han förstod att jag hade för avsikt att äta alla 6 baconskivorna utbrast han: ”Jag förstår inte hur det går ihop med din viktminskningsplan!”. Fan, vad leds jag blev! Om jag hela tiden ska behöva höra om min övervikt så fort det handlar om att äta kommer jag att behöva öka dosen Lyrica! Det kommer inte att leda till att jag går ned i vikt, den saken är säker. Jag. Gör. Så. Helvetes. Gott. Jag. Kan. Faktum är att jag har gått ned i vikt och fortsätter att gå ned.

Dagens låtlisterepresentant är Queen of Hearts med låten ”It isn’t enough” som visserligen inte alls handlar om min problematik, men som tar upp känslan av att det aldrig är tillräckligt…

 

Långfredag i flygande fläng

Idag har det gått i ett. Jag vaknade av mig själv 20 i 8. Pär är på Öland, så det var jag som skulle upp och ge marsvinen frukost. Sedan rev jag ur lakanen, plockade in disken och åt frukost. 3 pappkassar med ”marsvinsrens” från burstädningen, 1 kasse med pappförpackningar, 2 små kassar med plastförpackningar och 1 soppåse plus gångstavarna. Ett alternativ hade varit att gå 2 gånger. Aldrig! 30 minuters stavgång till Salem där jag hämtade paket från Cellbes (2 tunikor och 2 pyjamasbyxor). Jag fortsatte till Filmkedjan (som numera öppnar klockan 10 i stället för 11 – jäss!) där ett paket från Bokus väntade (10 böcker!). När jag försökte få ned bokpaketet och Cellbes-påsen i en och samma ryggsäck fick jag problem. Jag meckade i flera minuter innan jag fick inse att jag var besegrad, så jag gick in till Filmkedjan igen och bad om en bit snöre för att den åtminstone skulle hålla ihop tills jag kom hem.

Mer än knökfull...
Mer än knökfull…
Tack för snöret, Filmkedjan!
Tack för snöret, Filmkedjan!

När jag kom hem efter ytterligare 40 minuters stavgång var jag rätt mör. Marsvinen fick sina pellets, jag applicerade en ansiktsmask och medan den torkade lade jag mig med benen upp längs väggen. Skönt! En långdusch med skrubb och komplett insmörjning och sedan lunch. Nagelvård. Bäddade rent i sängen. Paus. Middag. Te och lässtund. Natta marsvinen och nu sitter jag här. 2016 års långfredag har inte känts särskilt lång.

Jag blir bättre och bättre på att våga njuta när jag mår bra, när allt går som det ska och inte tänka att det aldrig håller särskilt länge. Som nu. Min ork är tillbaka, jag slipper huvudvärk, vikten går ned, paketen trillar in på ett väldigt samordnat vis, jag njuter av att vara ensam, långdusch och rena lakan, lakrits. Här kommer dagens låtlisterepresentant in: Seinabo Sey med låten ”Pretend”.

”I turned out as great as they could; knock on wood. Things are going just as they should; knock on wood.”