Filosofisk deckare?

”Det enda rätta” av Charlotte Rogan är en tjockis på 539 sidor. Den har placerats i genren deckare. Kanske kan man läsa den som en deckare, men en deckare slutar alltid med ett svar, lösningen på gåtan och det gör inte den här boken. Charlotte Rogan säger själv: ”Jag skriver för att ställa frågor, inte för att ge svar.”. Den här boken ställer flera frågor om vem som bestämmer vad som är rätt och hur långt man är villig att gå för att rätt.

Det är en oöverlagd, ogenomtänkt handling som får Maggie Rayburn att ta med sig ett hemligstämplat dokument. Det drar igång en händelsekedja som påverkar både henne och hennes familj. Dolly arbetar som sköterska på en mottagning och får se flera barn födas med grova missbildningar. Hon känner att hon inte kan tiga. Kapten Penn Sinclair blir vittne till hur hans kompani blir attackerat på ett uppdrag i Irak. Hans rapport av händelsen skiljer sig något från den officiella och han vägrar att gömma undan den.

Charlotte Rogan ställer frågor, som sagt  och jag tycker om att få reflektera och tänka, men i boken blir upplevelsen en mängd olösta trådar. Min vanligaste känsla när jag läser fiktion och i synnerhet feelgood-böcker är att allt löser sig för bra. Alla inblandade lägger sig i varandras liv tillräckligt mycket för att hjälpa till och öppna ögonen på den som behöver fatta vad som händer. I den här boken saknas det. Det är mänskligt att bli engagerad och påbörja något med de allra bästa avsikter att förändra, men sedan händer inget och det är talande för ”Det enda rätta”. Samtidigt som jag upplevde det som frustrerande tyckte jag om det eftersom det känns autentiskt. Jag har ofta önskat att någon ska lägga sig i mitt liv och hjälpa mig, så att jag får ett lyckligt slut på, åtminstone, någon del av mitt liv. Det händer bara i böcker och jag blir sur och irriterad och slutar läsa feelgood-böcker.

”Det enda rätta” är ganska bra, men den bestående känslan är att Charlotte Rogan har tagit sig vatten över huvudet. Att säga att man inte skriver för att ge svar kan vara en ursäkt för att jag, som läsare, inte fattar poängen med boken. Jag kan acceptera att den inte är tillrättalagd på deckar- eller thrillervis, men det är svårt när jag hela tiden undrar varför författaren skrev boken.

 

Att bli sedd

Våren är en relativ årstid. Det finns de som är klädda i bara shorts och linne – det är ju vår! Andra klär sig efter väderleken. Och så finns det de som inte tycker att 15 plusgrader är tillräckligt för att avstå från vare sig mössan, halsduken eller vantarna. Idag promenerade jag i träningslinne och mjukisbyxor i 15 plusgrader och jag varken frös eller tyckte att det blev för varmt. 70 minuter med vattenflaska. Vätskebältet var en bra investering!

Träd 15

Dagens låtlisterepresentant är ROMES med ”Believe”. ”You don’t have to believe in me. I know just who I wanna be.” Jag önskar ofta att jag såg riktigt, riktigt bra ut av endast en anledning: jag vill bli sedd. Inte för att jag är snygg utan som en bekräftelse på att jag finns. Sedan jag blev fet har jag – motsägelsefullt nog – blivit osynlig. Idag mötte jag en man med en liten hund. Jag brukar möta de när jag går Ut på landet-rundan som idag och han har alltid hälsat. Han brukar dessutom le mot mig. Idag var inget undantag. Trots att han talade i telefon nickade han mot mig. Vilken kick! Jag fanns! Med alla mina kilon i osmickrande träningskläder. Jag blev sedd.

Sjukvården suger

En skön promenad på 70 minuter med bättre tempo och ork än förra veckan. Skönt att komma ut, komma hemifrån, få vara för mig själv. Det är 4 personer här hemma i olika stadier av förkylning. Pär och jag är nästan friska, Elin är dårförkyld och Robin är på väg åt samma håll. Det hostas och snoras högt och lågt och jag får panik. I värsta fall kommer virusarna bara att gå runt, runt som en riktigt dålig version av återanvändning.

Grönt är skönt för både öga och själ.
Grönt är skönt för både öga och själ.

 

Dagens låtlisterepresentant är Gwen Stefani med låten ”Misery”. Jag instämmer: ”Please, put me out of my misery!”.

Svensk sjukvård suger! I alla fall den som finns på vårdcentralen i Salem. Förra veckan ringde jag för att höra om min doktor JP har en kallelse på g, typ halvårskontroll. Nej, det har han inte. Inte förrän i oktober. Det fanns en möjlighet att få telefonkontakt. ”Han är lite – här hörde jag inte vad hon sa –  när det gäller att ringa upp i tid”, sa sköterskan, ”så få inte panik om han inte ringer prick halv 15.” Jag var förberedd. Halv 15 kom och gick. Halv 16 kom och gick. Halv 17 kom och gick. Kvart över 17 ringde han. Jag blev så leds. Kräkfärdig. Jag hade tänkt prata med honom. Ska det verkligen vara så här att jag inte träffar min läkare mer än 1 gång per år?! Ska det verkligen vara så här löjligt svårt att få kontakt med min läkare?! Jag vill prova T3!! Ge mig det!! Inget av det blev sagt. Jag fick Stilnoct-receptet förnyat så att jag klarar mig ett halvår. Jag är inte frisk. Jag mår sällan bra, men jag får vara tacksam över att jag är i så pass bra skick att jag är självgående, att jag inte behöver ha daglig kontakt med den svenska sjukvården. Eller är den bättre då? En regelbundenhet som gör att man inte kan glömmas bort. Som gör att jag slipper förklara allt från början vid varje jävla besök.

Cirkus. Jag gillar inte cirkus. Jag har varit på 2 – möjligen 3 föreställningar – i hela mitt liv. Jag avskyr clowner! I somras/höstas skrevs det mycket om djurhållningen på cirkusar. Djur hör inte hemma där! Cirkus Maximum kommer till Salem som de alltid gör på sommaren. De har hundar, hästar och kameler i sin föreställning. Jag vet inte hur de behandlar sina djur, men rent instinktivt – släpp kamelerna fria! Och hästarna och hundarna.

Cirkus

Är det någon idé att försöka förstå?

Den 12 april vägde jag 103,8 kg. Äntligen under 104! Den 6 maj (3,5 vecka senare) vägde jag 106,5 dvs. en ökning med 2,7 kg. Varför? Jag stavgångade som en dåre och åt inget anmärkningsvärt. Den veckan tog jag upp dygnsfastan igen och så blev jag förkyld. Den 10 maj (förra veckan) hade jag gått ned 1,5 kg igen. Det blev bara 2 långsamma promenader och godis och chips varje dag. Dygnsfasta och så vägde jag mig i morse och jag är tillbaka på 103,8 kg. Undersökningar visar att kosten har större betydelse för viktminskning än vad träning har. Det kan ju förklara var jag ökade i vikt när jag tränade. Muskler, ni vet. Det förklarar inte förra veckans beteende. Vet ni vad jag tror? Stress. Då menar jag inte att jag (tröst)äter godis när jag är stressad (för det gör jag faktiskt inte) utan att jag lever under ett ständigt stresspåslag av att alltid vara medveten om vad jag äter och inte äter, så de perioder när jag skiter i allt och äter det jag vill minskar stressen och vikten går ned. Naturligtvis är det inte en metod som fungerar i längden. Tyvärr. Jag vill bara visa på att stress, negativ sådan, påverkar mer än bara sömn och koncentrationsförmåga. Är det någon idé att försöka förstå?! Den här sortens svängningar ger mig pisksnärtskador.

Spik i nacken

Igår kväll representerade jag vår familj på föreningens årsstämma. Det är mååånga år sedan jag var på stämman senast eftersom Pär har mer ork att hantera sånt, men nu var han i Göteborg. Den höll på i 2 timmar och jag har förstått av mer erfarna medlemmar att det var löjligt länge. Vi röstade igenom en höjning av arvodet för styrelsemedlemmarna. Jag röstade för. Pär har varit med i styrelsen både som ordförande, sekreterare och suppleant och jag vet hur otroligt mycket tid och engagemang det krävs. Därför hade jag svårt att förstå hur man kan rösta emot samtidigt som man inte är villig att själv vara med. ”Sänk avgifterna!” är det enda som hörs. Vi har bott här i 17 år till sommaren och föreningen har inte höjt avgifterna en enda gång medan värdet på lägenheterna har mångdubblats. Det blir samma argument när styrelsen väljer att göra en extra amortering på föreningens lån. ”Sänk avgifterna – det är det första man kollar som köpare!” Kortsiktigt och girigt sätt att tänka. Det blev en sluten omröstning med lappar när vi skulle välja styrelse vilket ledde till att några ur den sittande styrelsen – som gått med på att vara med i valberedningens nya förslag – ändå hoppade av. Så barnsligt! Tjurigt på sandlådenivå. Det behövdes förslag från valberedningen där och då och Pär valdes in som sekreterare i sin frånvaro. Han var beredd på det. Sen har vi ständigt pågående planer för gårdsplanen och föreningen har fått ett förslag från en trädgårdsarkitekt som bl.a. innebär att ett enormt stort trädäck skulle byggas som en gemensam uteplats utöver grillplatsen. Gud ske lov röstades förslaget ned med övervägande majoritet! Vi har en unik, gammal naturtomt med klippor, granar och bärbuskar som vi ska vara rädda om. Att bygga ett trädäck kräver att en av klipporna sprängs bort. Nej, nej, nej!! Det skulle bli en tillrättalagd park med en stor träyta som måste underhållas vilket medlemmarna skulle få göra. Så fort mötet var slut gick jag hem. Huvudvärken lurade och när jag kommit ut och började gå kändes det som jag fick en spik i nacken. Spänningsvärk från helvetet! Det var ingen överraskning eftersom hela veckan har varit jobbig och jag gruvat mig för stämman, men det gjorde så ont att jag bokstavligt talat vacklade och mådde illa. 2 Treo slipade av det värsta plus många olika rörelser. Jag hade planerat att sova bort förmiddagen idag, men jag vaknade kvart över 7 och hade tydligen sovit färdigt. Whaaat … Huvudvärken var kvar och det var jag beredd på. Det bultade och dunkade i nacken så fort jag rörde mig. Ju värre bultande desto mer spände jag mig, så det var omöjligt att bryta den onda cirkeln. 2 Treo, lite youghurt och en kanna te och sedan en lång, spa-dusch med ansiktsmask, hårinpackning, kroppsskrubb och maximal insmörjning. Det var ljuvligt! Jag sov en stund på eftermiddagen, men huvudvärken höll mig fortfarande sällskap. När vi åt middag tog jag 2 Naproxen och de hade bättre effekt. Ögonen har varit extra irriterade idag och jag har redan maxat dosen av ögondroppar, men det räcker nog inte. Förra året köpte jag en sovmask och det är åter i tjänst.

Cyklister på trottaren

Jag strosade runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och kändes lite tyngre än igår, men det var skönt. Jag sov knappt 6 timmar inatt och i kombination med förkylning tog det ut sin rätt.

För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.

Jag mötte honom på krönet av backen vid Villa Talliden. En vuxen man som cyklade på trottoaren. Den trottoaren är normalbred och har vägen på höger sida och en sluttning uppåt, in bland diverse växtlighet, till vänster. Till en början höll jag mig kvar mitt på trottoaren eftersom jag tog för givet att han skulle ha förstånd att svänga ut på vägen. Trottoaren är för gående – duh!  Icke. Han trampade målmedvetet på. Då klev jag åt vänster, in mot växtligheten. Döm om min förvåning när han forcerar sig förbi mig på min vänstra sida utan att sänka tempot det minsta! ”Cykla inte på trottoaren!”, utbrast jag, men inte ilsket eller provocerat utan resignerat. Han svarade något, men jag hörde inte vad. Jag kan tänka mig att det var något om att han minsann har lika mycket rätt och bla, bla, bla. Det som jag kallar ”Jag har rättigheter, men inga skyldigheter-köret”. Små knattar som cyklar på trottoaren säger jag ingenting om såvida de inte har både mamma och pappa i släptåg. På varsin cykel. På trottaren. Då jävlar… Om en unge inte känner sig tillräckligt trafiksäker för att kunna cykla i vägbanan (jag pratar över huvud taget inte om cykelbanor för det handlar inte om det just nu), så ska ungen hålla sig hemma. En vuxen som cyklar på trottoaren… De områden av Rönninge där jag promenerar är inte så hårt trafikerade att cyklisterna måste ta skydd på områden som är avsedda för mig som gångtrafikant. Ned från trottoaren, för böveln!!

Raskt marscherat

Pär är i Göteborg för att delta i en yrkesmässig konferens av något slag, så idag var det bara för mig att upp & hoppa vid 8 för att ge marsvinen frukost, men det tog inte emot särskilt mycket och eftersom jag hade ångan uppe gick jag ut en sväng. En långsam promenad på 55 minuter medan jag lyssnade på en bok. Det var betydligt svalare idag, varmt i solen och svala vindar. Omslaget kom igår kväll med kraftiga vindbyar på kvällen. Det var skönt att komma ut! Kroppen blir konstig av att bara sitta och ligga ned flera dagar i rad. Förkylningen marscherar raskt. Idag är jag ganska hostig, men inte alls som igår. Om den följer det vanliga mönstret övergår den i hackhosta som har för vana att söla i stället för att marschera raskt…

Körsbärsblom

Förra våren planterades mängder av tulpaner vid gymnasiet och nu är det dax för dem att blomma igen! Det borde komma upp fler för det var många olika färger.
Förra våren planterades mängder av tulpaner vid gymnasiet och nu är det dax för dem att blomma igen! Det borde komma upp fler för det var många olika färger.

Det är jag som är på hemmaplan och därför borde jag känna att jag kan vara mig själv, men icke. Robin bor här tillsammans med Elin i några dagar pga. stambyte i fastigheten där han bor. Det är jobbigt! Det är sååå jobbigt… Det har ingenting att göra med honom för det hade inte spelat någon roll vem av mina få bekantskaper som hade behövt logi för resultatet hade blivit det samma: ett icke avslappnat tillstånd. Om Elin och/eller han hade haft ett arbete och därmed varit hemifrån på dagtid hade situationen blivit en annan. Från att nästan inte alls ha umgåtts med honom är han här 24/7 – så tvära kast att jag får pisksnärtskador. Det var i lördags som han sa att ”Jag vet inte om Elin har frågat om det går bra att jag bor här i några dagar?”. Han kom 2 dagar senare. Om jag inte var så väluppfostrad hade jag sagt nej. I stället kör jag med passiv aggressivitet genom att blogga om det. Lite av en flashback från sommaren för 2(?) år sedan när de var i Umeå och jag hade (betalt) ansvar för Selma och Elin ringer och frågar om det går bra att de stannar kvar i en dag längre. ?!?! Jag tycker inte om när någon framställer det som att jag har ett val när jag i själva verket ställs inför ett faktum.

Förkyld

Det hjälpte inte att hålla avståndet till Pär. Det hjälpte inte med Cold Zyme. Det hjälpte inte att vägra bli förkyld. I lördags vaknade jag med riktigt ont i halsen. Igår hade det övergått i dårförkylning-på-väg-killande i halsen som förvärrades av att ligga ned. Idag hostar jag och det gör ont och jag har den där äckliga bacillsmaken i munnen. Att bära tebrickan från vardagsrummet till köket är utmattande. Prat triggar hostan. Ingen matlust. Jag trösta mig med att jag inte är magsjuk, bara förkyld. Jag är inte magsjuk, bara förkyld. Jag är inte magsjuk, bara förkyld. Jag är inte magsjuk, bara förkyld. Det känns inte som att Hyaluron har någon effekt på den allmänna ledvärken. Efter 10 dagar med 2 doser/dag gick jag, idag,ned till 1 dos/dag. Jag gick med i sköldkörtel-gruppen på FB, men det gjorde mig mer uppgiven. De som har fått T3 blir definitivt hjälpta av det, men för att få en läkare att gå med på att skriva ut det krävs det att man råpluggar information och lär sig att argumentera och jag fixar inte det. Jag har mailat Läkemedelsverket för att få ett register över de läkare som har förskrivningsrätt på T3. Jag vet att det är min slöa sköldkörtel och Levaxin som är en av orsakerna till att jag har gått upp så mycket i vikt och att trötthetskänslan har blivit permanent. Frågan är hur jag ska lyckas argumentera för att en specialist ska gå med på att kolla hormonnivåerna på cellnivå och inte bara i blodet för det är där svaret finns.

Tillfreds

Det glänser och skiner. Dammråttorna är borta tillsammans med gruset och det doftar fräscht av rengöringsmedel. Eftersom jag är ensam hemma ligger allt kvar där jag har lagt det. Det råder ordning och med ordning kommer lugnet.

                                                                             

Inledningen på en släktkrönika

”Harrys sång” av Jeffrey Archer. Det här är en produktiv författare som jag har fått för mig att jag tycker om, men jag är inte säker på att jag har läst någon av hans böcker. Det låter helknäppt, det håller jag med om. Jag blir nog tvungen att kila upp på övervåningen och leta bland alla hundratals osorterade böcker om han finns där …

Nåväl, nu har jag läst en av Jeffrey Archers böcker i alla fall och det är en av hans senaste och kom ut på engelska 2011 under titeln ”Only time will tell”. ”Harrys sång” är den första boken i Cliftonkrönikan. Jag gillar släktkrönikor för de är alltid innehållsrika med många olika karaktärer och ofta bildar de förgrunden till historiska händelser. Den här krönikan inleds i Bristol i England 1920 när Harry Clifton ser dagens ljus. Han är en speciell liten pojke som växer upp med sin mamma Maisie, sin morbror, mormor och morfar i de ruffigare delarna av staden. Han tillbringar mycket tid tillsammans med sin morbror Stan som arbetar i hamnen. Det visar sig att Harry har en fantastisk sångröst och han älskar att sjunga. Han går med i kyrkans gosskör där en möjlighet till exklusiva studier uppenbarar sig. Maisie har alltid varit fåordig när Harry har frågat om sin pappa. ”Han dog i kriget.” Mer än så får han inte veta, men medan åren går avslöjas lite i taget. Hans mamma är långt ifrån ensam om att inte vilja berätta något och det vet man ju hur det är med hemligheter: ju fler som är invigda desto större är risken att allt kommer fram. Och det gör det.

Den här boken är bra, tillräckligt bra för att jag ville fortsätta med den andra delen. Fördelen med en släktkrönika är, som sagt, ett stort antal karaktärer. Det kan oxå bli en nackdel. Jeffrey Archer hoppar fram och tillbaka mellan karaktärerna och även om övergångarna är tydligt avskiljda och markerade blir djupet lidande av antalet. Personerna känns kategoriska och platta; de är antingen enbart goda, hårt arbetande och orättvist behandlade eller enbart själviska och beräknande. Han är en skicklig berättare och det är inga problem att bli sittande och läsa, läsa, läsa. Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att pussla ihop en berättelse med så många personer som har – mer eller mindre – huvudrollen. Deras öden är parallella, men med flera beröringspunkter.

Namnet Harry är för mig så starkt förknippat med unge herr Potter att jag hela tiden ser honom framför mig. Det mörka håret som vägrar ligga platt och de runda glasögonen…