Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Jag gick runt Flaten idag igen och det tog 70 minuter, så det gick lite fortare. Det kändes lite lättare, inte samma känsla av andnöd och det var dessutom ganska skönt.
Dagens låtlisterepresentant blir Banks med ”Gemini feed”. Den är bra att gå till när man inte orkar ha så högt tempo.
Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: ”Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten ”Send my love (to your new lover)”.
Jag har överlevt ännu en promenad som tog 50 minuter. Det är min kortaste runda och den brukar väl ta 45 minuter i vanliga fall. Det går inte undan nu för tiden, men det viktigaste är väl att det går.
Jag känner inte igen min kropp. Den känns helt främmande. Tung, trög och uppblåst. Allt gör ont och den reagerar inte på det sätt jag är van vid. Promenaden kändes i låren och vaderna, vilket kändes bekant, men jag fick så satans ont i ryggen och magen efteråt och magen har känts … obegriplig. Värken har suttit i nedre delen av magen, men jag kan omöjligt säga om det har handlat om träningsvärk, mens-magen eller mat-magen. Uppblåst och spänd och en tryckande känsla nedåt. Körig, men inte diarré och så har jag mått illa varje gång jag har ätit. Vad handlar det om?! Jag har tagit 2 Treo vid 2 tillfällen och de har haft ovanligt snabb effekt, kanske bara 10 minuter.
Jag skulle ha åkt till naprapaten i måndags, men jag lämnade återbud igen. Den här gången bokade jag ingen ny tid. Det känns inte som att jag kommer att åka dit igen trots att jag längtar efter en ryggmassage. Den främsta anledningen är sorglig och patetisk: jag klarar inte av att släpa min äckliga, överviktiga kropp hela vägen dit och sedan baxa upp den på en bänk iklädd mina solkiga, rejäla underkläder. Jag tycker synd om dem som behöver komma i kontakt med den. Det är lättare sagt än gjort att intala mig själv att de är proffs och att de (förmodligen) inte ser på kroppar på samma fördömande sätt som jag själv och många med mig. Jag orkar inte försöka längre.
När jag vaknade hade jag ett klassiskt stycke i huvudet och jag blev förvånad över att jag mindes kompositören. Dagens låtlisterepresentant blir ”Canon in D” av Pachelbel.
Jag har kommit till slutet av en tjockis från 1992 som heter ”Domedagsboken” och är skriven av Connie Willis. Den har utgått på svenska hos förlagen och jag hittade den hos Bokbörsen och det är ett riktigt fint exemplar. Först försökte jag lyssna på den på engelska, men uppläsaren var oerhört jobbig och jag stod inte ut mer än ett par timmar.
Handlingen utspelar sig år 2054. Kivrin studerar historia vid Oxfords universitet och har specialiserat sig på medeltiden. Tidsresor är möjliga och vanliga och Kivrin har tjatat sig till att få resa till år 1320 trots att hennes handledare avråder henne och protesterar in i det längsta. Hon förbereder sig på alla upptänkliga sätt; allt från att vaccinera sig mot den tidens sjukdomar till att kunna förklara för samtidarna (de som lever i det århundradet) hur det kommer sig att hon befinner sig just där. Man gör noggranna beräkningar för hennes hopp, som det kallas, kontrollerar mer än en gång innan hon till slut får hoppa genom ”nätet”. Trots alla noggranna förberedelser blir det fel och Kivrin hamnar i stället i år 1348, det år då pesten kom till England.
Det är spännande! Jag satt och hoppade av frustration över alla små saker som går fel och som ingen hade kunnat ta med i beräkningen hur noga de än hade planerat hoppet. Kivrins upplevelser under medeltiden varvas med det som händer 2054. Det är 24 år sedan boken kom ut första gången och den tidens framtid är inte långt från vår nutid. Jag hade mycket lättare att ta till mig in i beskrivningarna av levnadsförhållandena på medeltiden trots att det är 700 år sedan än beskrivningarna av en framtid som inte ligger mer än 40 år framåt. Det som skorrar mest är de tekniska lösningarna. Telefoner med bildskärm och bärbara videospelare ska väl uppfattas som fantasieggande uppfinningar. Tidsresorna är fantasieggande, men när jag jämför med att vi numera har bärbara datorer som är tunnare än vanliga böcker…
Connie Willis är en skicklig berättare och trots att man inte får veta särskilt mycket om karaktärerna var det inte svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det behövs inga långa utläggningar om deras erfarenheter och tankar. Hon får det att fungera i alla fall. Connie Willis är amerikanska, men jag upplever hennes stil som brittisk med en torr och underfundig humor som glimtar till mitt i dramatiken.
Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det ”jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.
Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.
Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.
Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.
När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.
När mobillarmet går igång klockan 8 stänger jag av det och somnar om. Jag försöker inte ens att stiga upp, än mindre att komma iväg och ut. Jag orkar inte, men framför allt vill jag inte. Jag vill bara sova. Låta dagen försvinna. Så många timmar att ha ihjäl. Klockan är runt 11 när jag äntligen tar mig ur sängen och då är det oftast för att jag är grymt kissnödig. Från 12 och framåt brukar det bli lättare. Jag stänger ute omvärlden med hjälp av Netflix eller ljudbok & spel eller de dagliga rutinsysslorna. De dagar jag kan koncentrera mig flyr jag genom att läsa, läsa, läsa. När klockan närmar sig 22 kommer obehaget krypande igen; jag vill inte lägga mig för då somnar jag och sedan kommer ännu en ny dag som jag inte vill ta itu med och som bara tröttar ut mig och får mig att känna mig fullständigt värdelös. Depression. Det var ett tag sedan jag mådde så här dåligt så länge. Det har varit på gång ett bra tag, men jag har kämpat emot. Nu orkar jag inte. Jag sjunker och jag behöver hjälp för att komma upp.
Idag gjorde jag det allra sista finliret i vardagsrummet. För flera år sedan köpte jag ett förvaringssystem av stadig kartong från Panduro som har varit väldigt användbart, men började se smått härjat och trött ut. Jag kikade på nätet och naturligtvis finns det inte kvar i Panduros sortiment och jag hittade inget annat som var ens i närheten. Vad göra? ”Måla om skiten då!”, som de säger i ”Alla ska bada”. Sagt och gjort! Jag köpte hobbyfärger och penslar i stället och i helgen målade jag om det.
Hyllsystemet kom på plats förra veckan.
Färdigrenoverat för i år!
Jag skulle ha åkt till naprapaten idag, men jag kom inte ur sängen, så jag lämnade återbud och bokade om till nästa måndag. Klockan hann bli 11 innan jag släpade mig ur sängen för att ge Bibbi mat. Tröttheten är förlamande. I lördags lyckades jag promenera i 50 minuter i sakta mak, men minsta uppförslut och jag blev gråtfärdig av utmattning. Matlusten eller för att uttrycka det mer exakt: lusten att äta lagad mat är fortfarande obefintlig. Matos gör mig illamående. Gröt och kokt ägg går bra, varm korv med bröd går ned, tacos är okej. Igår meddelade Pär att han har tackat ja till 12 kg älgkött. Så vidrigt… Svaren på proverna från förra veckan kom idag. De var normala. Det tror jag inte på. Faktiskt! Mina kolesterolvärden har varit för höga de senaste 5-6 åren och blodsockret har varit förhöjt de 2 senaste. Hur kommer det sig att allt är normalt helt plötsligt?! Det skulle inte förvåna mig om läkaren har skickat ut ett standardbrev eftersom det är det enklaste. Mitt förtroende för vården är inte på topp.
Vi har en ekorre som heter Kurre. Rättare sagt har vi en ekorre som kommer på besök till hasseln utanför köksfönstret. Innan föreningen fick för sig att såga ned flera träd, så hade vi Kurre & Co. Det borde vara Kurres barnbarns barnbarn – vi har ju bott här i 17 år, så det är inte den ursprunglige Kurre – som Pär lyckades fånga på bild för någon vecka sedan. Han är hur som helst väldigt fin och ser ut att må prima så här i hasselnötstider. 
Hos naprapaten sa jag till L-O B att jag var trött i ryggen. Inte ont egentligen, men trött. Massagen av armarna som jag fick i torsdags har haft en överraskande bra effekt för domningarna har minskat betydligt. Jag tog mod till mig och nämnde att jag inte ville att A skulle massera eftersom jag tycker att hon är hårdhänt. Det blev L som gav mig en väldigt behaglig ryggmassage. För första gången sedan jag började hos kliniken kändes ryggmusklerna inte stela och motvilliga, så när hon arbetade sig upp och ned längs ryggen gjorde det inte ont. Frånvaro av värk kan bli en aha-upplevelse. Det var bindväven hon ville komma åt, öka blodgenomströmningen och det gjorde hon genom att trycka med ena handen samtidigt som hon gled uppåt längs ryggen. Den här metoden gjorde ont i början, men inte idag. Utom på två punkter. L hittade 1 smärtpunkt på vänster höft och 1 på vänster axel. Hon tryckte på dem i ett par minuter och smärtan minskade. Fantastiskt! Sedan fick jag ligga med nålar medan effekterna av massagen fick sjunka in. Det kändes väldigt bra efteråt och det var tydligen en hel del spänningar som släppte för jag blev vansinnigt trött och sov i soffan ett par timmar efter lunch. Efter det fick jag ett energiryck och städade hos Bibbi, bytte handdukarna och tvättade dem och så källsorterade jag soporna. Resten av eftermiddagen och kvällen har det gått utför, både vad gäller energin och humöret. Ångest och värmeökningar. Nu ska jag inte iväg någonstans förrän på måndag och det känns skönt! Jag ska sova och få hyllorna i vardagsrummet på plats, lite i taget.
Jag hade tid klockan 10, men fick komma in 10 minuter för sent. Doktor JP frågade hur jag mådde och jag rabblade symtomen: trötthet, andfåddhet, illamående, dålig aptit, knäpp mage och svullna fötter. (Kan det bero på njurarna?!) Fötterna förklarade han med att jag stått och gått mycket under lördagen när vi tapetserade eftersom de inte var svullna just då. Jaha. Han vände sig mot datorn och började gå igenom mina mediciner. ?! Kan det vara så att Levaxindosen behöver justeras? (Hur ska jag göra för att få börja med Liothyronin?!) Sedan kollade han blodtrycket, hjärta och lungor. Undertrycket är lite högt, annars var det bra. Jag fick lämna prover inklusive urinprov. Eftersom jag hade fått tid så pass tidigt på förmiddagen hade jag chansat på att inte ta mediciner eller äta frukost just för att kunna lämna prover. En ledande fråga från mig gav mig svaret att han hör av sig om något i provsvaren är avvikande. Vad gäller min redan existerande tid i oktober får den stå kvar. Han sa att vi ju kunde diskutera provsvaren vidare då. (Om en och en halv månad?!) Besöket tog 15 minuter.
Var har läkarnas intresse för patienten tagit vägen? Var finns empatin? Var finns förståelsen för min oro? Tänk om jag hade haft andra problem utöver misstanken om njurarna?! Trots att jag hade låga förväntningar blev jag besviken. Desillusionerad och bitter. Jag hade inte behövt söka läkarvård. Det var mitt aktiva val, ett val jag gjorde eftersom jag inte klarar av att åsidosätta hälsoproblem med risk att krascha längre fram och då veta att om jag bara hade gått till läkaren i tid… Pest eller kolera.