Mitt liv i ord

Siri och Elin. 💖

Ledsen: Elin har det så satans onödigt tufft just nu. Siri är sjuk och inlagd över natten. Pär åker från Öland imorrn och stannar hos Elin några dagar.

Ångest: hostan är för jävlig. Jag är så trött. Jag körde ett lätt gummipass i söndax och kände att NU är jag på banan igen, men har mått skit sedan dess. Släpade mig till Konsum i blötsnö som övergick i regn. Blev nedstänkt av en bil.

Uppgivenhet och rädsla: allt elände på DN. Sverige är klart för Nato. Trump är på gång igen och de korkade amerikanerna kommer förmodligen att rösta på honom.

Jag har lyssnat på ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück, inläst av Kristofer Kamiyasu. Det är en av de ojämnaste böcker jag har lyssnat på. Han skriver om självmord eller suicid som man numera tydligen ska säga (ungefär som fetma har ändrats till obes). Det är är en bok inom kategorin personlig utveckling och kräver förmodligen inte objektivitet på samma sätt som en faktabok gör och jag tycker att den blir ensidig. Författaren är läkare inom psykiatri, så det är naturligt att han inte anser att självmord löser några problem. Han är även emot dödshjälp (eutanasi är ett mindre direkt ord). Han tar upp en motsättning som råder i samhället: självmord är fel, dödshjälp är acceptabelt. Då handlar det om dödshjälp för svårt sjuka t.ex. ALS och cancer där det definitivt är helt kört.

Varför finns det inte dödshjälp för oss som lider av depression? Därför att depressionen i sig inte är dödlig. De som begår självmord när de är deprimerade anses inte ha haft något val, men man har ALLTID ett val. Vid självmord färgas omständigheterna av sjukdomen, men det handlar likafullt om att välja mellan att fortsätta må skit eller att slippa må skit. Handlar självmord per automatik om att inte vilja leva? Kan det inte handla om att ha gett upp hoppet om att få må bra en längre sammanhängande period än 1 vecka? Kan det inte handla om att tröttna på att prova mediciner inklusive biverkningar i form av viktuppgång som i sin tur gör att livskvaliteten försämras? Hur många terapeuter orkar man öppna sig för innan det känns resultatlöst? Nu är jag inne på kronisk depression (dystymi) och den varianten tar han inte upp i boken. Varför finns inte möjligheten till dödshjälp för oss? Dödshjälp som en garanti för att dö på ett säkert och värdigt sätt. Dödshjälp som en möjlighet för anhöriga att acceptera och slippa skuldbelägga sig själva efteråt.

Författaren tar upp olika metoder att förhindra upprepade självmordsförsök, men samtliga metoder kräver stora resurser inom vården och alla vet att allmänvården i Sverige har försämrats och att psykiatrivården ligger jävligt illa till. Även om man överlever 1 självmordsförsök finns det ingen garanti för att man får ordentlig hjälp efteråt som hindrar en från fler försök. Man förutsätter att alla som klarar sig är glada för det, att de ångrar att de försökte, men är det verkligen så?

Jag är låååångt ifrån lika pigg och alert som den här gynnaren.

Jag har en låg stresströskel. Jag såg Sveriges match mot Danmark i herrarnas handbolls-EM igår. Det var en … intensiv match. Under första halvleken gjorde lagen mål vid så gott som varje anfall. Det var så jäkla jämnt. Domarena hade fullt upp och dömde ut straffar och utvisningar högt och lågt (jag vet inte om allt var korrekt). Normalt fungerande åskådare kallade den förmodligen för en spännande match. Själv var jag utmattad innan första halvleken var slut. Stressad. Efter pausen stängde jag av ljudet större delen av tiden. Det var tydligen stökigt under den sista minuten med bortdömda mål, men då hade jag stängt av tv:n. Danmark vann med 29-28. De är 2 världens bästa lag och det kan jag förstå.

När man röstar på en person som representerar en politisk inriktning och där förutsättningarna för valkampanjen utgörs av ekonomiska bidrag. Det är oftast förmögna personer som sponsrar kandidaterna. Om en kandidat inte har egna pengar eller får av någon annan har hen ingen chans. Är det ett demokratiskt system? I Sverige röstar vi på partier. Medlemmarna kan avancera inom partiet och utses till partiledare. Inga pengar behövs för att partierna ska få möjlighet att ställa upp i valet. Enligt mig är det demokrati.

”Nu tar vi det lugnt! Det är Gustens tur att hoppa i först!”

Respektera det du inte har kunskap om. Is och kyla till exempel.

När Flaten, som är en insjö utan stora vattendrag, fryser till dras Rönningeborna ut på den som av en magnet. Varför? Kan de någonting om hur isar fungerar? De drar med sig både barnvagnar och knoddar i pulkor. Hur gör dem om isen knakar eller ger vika? Jag har inga djupa kunskaper om isar, men jag begriper så pass mycket att när isen har legat och det sedan blir töväder för att därefter frysa till igen, så är den inte pålitlig. Särskilt inte närmast land. Jag promenerade runt Flaten idag i strålande sol och minus 16 grader och med en lätt kölddimma svävande strax ovanför isen. De kommer förmodligen att ploga upp banan inför helgen efter att den snöade igen härom dagen och Rönningeborna kommer att dras dit som av en magnet. Pär känner en dam som ofta åker långfärdsskridskor och som valde att gå en iskurs för att lära sig mer. Efteråt hade en av deltagarna sagt ”Vad har vi utsatt våra barn för som dragit ut dem på isen i barnvagn?! Aldrig mer!”. Respekt kan du få av kunskap, men den är av större vikt när du inte har kunskapen.

Minus 16 grader, som sagt. När jag växte upp i Kiruna, med riktiga vintrar som en regel i stället för det undantag de är numera, var jag fåfäng. Mössan förstörde frisyren. Ordentliga vinterskor var fula. Barhuvad med känslan av att något bet och gnagde på mina öron i minus 32 grader. (Idiot!) Korta jackor som tillät kylan att krypa upp längs med ryggen. Gympaskor där sulan frös, blev stenhård och fick noll friktion. Jag kände mig snygg och det var viktigast. Ett mirakel att jag inte frös sönder alla hjärnceller…. När jag ser, inte bara fåfänga tonåringar, som har just korta dunjackor, ingen mössa eller vantar och – det allra värsta – tajta jeans med nakna fotleder och endast sneakers, så nöjer jag mig inte med att skaka på huvudet och sucka. Jag tänker att de saknar respekt för kylan. I den här delen av landet där den här sortens vinter är ovanlig och med en fuktigare och därmed råare kyla än i norr är det ännu viktigare att ta reda på vad som gäller. Nu är jag gammal och vis och kan inte förstå hur fåfängan, även hos vuxna, går före att slippa frysa?! Hur kan de vilja missa att njuta utomhus av en sådan här perfekt vinterdag? Jag klär mig i t-shirt, knästrumpor, leggings, ett extra par tunna strumpor, mjukisbyxor, en tunn polotröja, mössa, termovantar och min röda super-vinterjacka från Ahkka. Det är kallt om näsan och kinderna, men när jag har varit igång i 10 minuter är jag lagom varm och jag njuuuuuter!

Vem vill frivilligt gå miste om detta? Att vila i tystnaden en stund. Sol på näsan. Stillhet. Frost och kyla utan att frysa.