Jag mår inte så bra idag

Måndag den 13:e – da-da-da-DAAA! – och jag vaknade med huvudvärk. Trött. Kanske kunde en promenad i friska luften hjälpa? Det var skönt att komma ut – det är alltid skönt att komma ut! – och jag tog det lugnt i början, strosade mest. 5 km på 70 minuter. Den här gången fick jag inte ont, så skorna har inte dött, trots allt. När jag kom hem tog jag 2 Treo mot huvudvärken.

Det går framåt. Tyvärr. På stängslet hängde skyltar med texten: ”Parkeringen stängd ifrån måndag 13 februari.” Suck. 

Kanske har jag en förkylning i kroppen för Nasonex rår inte på nästäppan och så är jag småhostig. Och trött. Och hungrig. En hungerdag de luxe när jag inte klarar av att dricka vatten – jag mår illa av det (jag kommer inte att få i mig 2 liter…). Måndagar har blivit lätt ångestladdade i samband med att jag flyttade veckovägningarna till tisdag. Jag har svårt att tro på att viktminskningen ska fortsätta, att det verkligen, verkligen fungerar.

Döda skor

6 km Landet Runt den omvända vägen. Det tog 80 minuter och var övervägande skönt, men jag var ordentligt trött i fötterna och hade ont i hälarna trots MBT. Resten av dagen har jag haft ont i ryggen och vristerna, så jag misstänker att kärnan i skorna har kraschat. Jag hade föredragit att upptäcka det för en vecka sedan innan jag beställde träningsskor och tofflor.

Isen har lagt sig ordentligt nu tack vare den senaste veckan med minusgrader. Jag såg flera som åkte långfärdsskridskor med stavar. Skridskor förstår jag, men vad är poängen med att promenera på isen?

Skor och flaskvatten

Jag har promenerat både igår och idag. Igår blev det nästan 6 km, men idag blev det bara 3,5 då jag gick tur och retur Salem utan omvägar. Idag hade jag MBT-skorna och jag hörde hur fötterna utbrast ”Halleluja!”. Speciellt högerfoten (som är lite större) som blev väldigt klämd av vinterkängorna under gårdagens promenad. Tårna domnade bort och värkte resten av dagen. De värkte för säkerhets skull när jag skulle ut idag och närmade mig vinterkängorna… Skorna är för smala över tårna – jag har korta och breda fötter som faktiskt är väldigt gulliga, men det är knepigt att hitta bra skor. Jag har beställt ett par skoblock som jag hoppas kan hjälpa till att töja ut dem.

Det händer att jag köper vatten på flaska, men det är väldigt sällan. Det är så löjligt dyrt och onödigt eftersom vi har så gott vatten i Rönninge. Dessutom är det ganska svårt att hitta flaskvatten utan kolsyra eller smak. Jag kan inte dricka kolsyrat vatten vilket även jag tycker är knäppt eftersom jag inte har några problem med att drick läsk eller cider. Idag fick jag (kran)vatten på min kvarn  när jag läste följande på en mjölkförpackning: ”En flaska vatten i affären kostar lika mycket som 2000 flaskor från kranen. Flaskvatten är sämre för miljön – de har åkt flera mil med lastbil. Medan vattnet från kranen inte släpper ut några avgaser alls.” 2000 flaskor med kranvatten. Nu när jag klunkar vatten från morgon till kväll använder jag min knallrosa Klean Kanteen-flaska. 

Harry Potter hade nyckeln!

”Harry Potter och det fördömda barnet, del 1 och 2” av JK Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Den är inbunden och en så kallad repetitionsutgåva. JK Rowling kan jag lita på rent berättarmässigt och Harry Potter är ju ändå Harry Potter, eller hur?

I slutet av ”Dödsrelikerna” finns en epilog som utspelar sig 19 år efter att Harry Potter äntligen lyckades göra slut på Voldemort. Jag tyckte om den epilogen även om den blev urtöntig i filmversionen när Daniel Radcliffe och Emma Watson hade åldrats med hjälp av smink. Ett riktigt lyckligt slut med stort hopp om en lugnare framtid där Hogwarts och professor McGonagall finns med. Det är i den epilogen som pjäsen om ”Det fördömda barnet” tar vid och ja, det är en pjäs från början och inte en bok. Det är inte lätt att vara son till Harry Potter, pojken som överlevde och sedan kämpade mot Voldemort flera gånger. Albus, som sonen heter, hamnar faktiskt i Slytherins elevhem vid sorteringen och blir bästa vän med Scorpius som är son till Draco Malfoy. Scorpius slåss mot rykten om att han är son till Voldemort. Albus och Scorpio tyr sig till varandra. De känner sig förbisedda och kontakten med fäderna är knackig. Kentauren Bane siar om att det rör sig en mörk skugga över Albus och Harrys drömmar är tillbaka tillsammans med smärtan i ärret. Hur är det möjligt att Voldemort har kommit tillbaka?!

Det krävs en annan teknik att läsa ett övningsmanus, men när jag hade kommit in i det gick det fort. Det var väldigt lättläst eftersom det saknar allt det som ger känsla och djup i en berättelse. En kort beskrivning av scenen och så replikerna befriade från känslouttryck. Det är ett koncentrerat sätt att berätta och det går fort från en scen till en annan. Det finns inget djup, inga miljöer, inga klädbeskrivningar eller fysiska uttryck. Det är bara det absolut nödvändigaste som finns med. Manuset (för jag vill inte kalla den för bok) läste jag rakt av på 4 timmar. Jag anar JK Rowling i texten, men det finns ingen känsla som det finns i de övriga 7 berättelserna. Djupet och det lilla extra som göra att man tycker om eller avskyr en karaktär, saknas helt. Den får en 3:a i betyg. 

Färdigvilat

Vägning: 102,7 kg som innebär en minskning med 0,8 kg den senaste veckan. Det innebär oxå att jag har gått ned 5 kg sedan starten för 5 veckor sedan. Det fungerar!

Söndagen och måndagen gick i Vilandets Tecken. Inte ens 500 steg per dag. Jag har suttit eller legat 85% av tiden och jag behövde det. Kroppen behövde det och jag lyssnade på den. Jag tryckte tillbaka den hetsande rösten som hör ihop med att gå ned i vikt. När jag vaknade idag kände jag att kroppen hade vilat färdigt och att jag skulle orka med ett gummibandspass på eftermiddagen. Sagt och gjort! Det blev ett mediumpass och det gick väldigt bra! Det känns att jag är befriad från 5 kg och det är mindre mage i vägen. Fantastiskt! Dessvärre känner jag av sträckningen på vänster sida av ryggen, men jag vet vad och när jag gör fel och jag brukar lära mig av misstagen.

Jag har skrivit om läslåsningen, men jag verkar även dras med en musiklåsning och den kände jag av när jag tränade. Musiken når inte fram. Alla låtar låter likadant och det är ingen av dem som lyckas ge mig gåshud. Det fungerar inte att lyssna på en bok när jag styrketränar eftersom det krävs att jag koncentrerar mig på övningarna och då hör jag inte berättelsen. Det blir alltså ingen låtlisterepresentant idag, men jag kör en favorit i repris eftersom den är så bra att köra uppvärmning till. Jag hade fått för mig att jag behövde en låt som jag kan trampa i takt till (på step up-brädan), men jag hade fel. Det är nästan bättre med en riktigt bra låt som jag bara kör på till. ”Let the day begin” med Simple Minds.

Noterat

Idag är det den 6 februari och det innebär att 35 dagar har passerat utan att jag har ätit vare sig bröd (varken fikabröd eller mackor), pasta, ris, potatis, gräddiga såser, färdigrätter eller snabbmat. Det har inte varit svårt tack vare att jag inte är intresserad av att äta mat och tack vare att jag är en sådan inbiten rutinmänniska att när jag hittar något som fungerar så hakar jag fast med näbbar och klor. Jag slipper tänka – jag bara gör det. Jag har ätit godis och chips (på fredagskvällarna) och jag fortsätter dricka te med socker. Det fungerar.

Men usch!

Jag är så fruktansvärt trött idag! Förlamande trött. Bara-sitta-och-glo-trött. Det jag har lyckats göra har jag tvingat mig till. Det piper i vänster öra och det har blivit störande. Jag har alltid ont i höger hand och fingrarna. Björn Granath har dött! Madickens pappa och en av de bästa uppläsarna av ljudböcker. Läslåsningen går inte över och lämnar mig rastlös och otillfredsställd för läsning fattas mig!

Fortfarande låst

”Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter” av Elizabeth Gilbert. Jag kom lite längre den här gången, närmare 200 sidor, men trots att boken var helt ok (ingen jag skulle ha läst om), så vägrade läslusten infinna sig. Boken låg där och gav mig dåligt samvete. ”Jag måste läsa i alla fall en halv timme!”. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att läsa en bok igen…

Farthållare

Det är lördag idag och då arbetas det inte med vägarbeten (Heliodal), så jag passade på att gå Landet Runt. Jag valde MBT-skorna och när jag hade tagit mig förbi ett isigt parti vid Toredal fick jag upp farten och den höll jag hela vägen fram till Konsum. Det var som att ha en farthållare i kroppen och det var härligt! 6 km på 75 minuter. Den enda gången jag stannade var när jag tog bilderna nedan.

Jag har ingen före-bild, men trädstumparna som står kvar visar att det har förekommit trädslakt. Nu har bygget av vårt nya centrum påbörjats. Bortanför grävsmaskinen ligger ett par baracker. Tidigare låg det ett hus där. De boende blev vräkta efter att ha hyrt i en massa år och nu är huset oxå väck. Till höger, utanför bild, ligger Konsum.
Det är SMÅA som fått uppdraget och de har fått till det fint på bilderna. Kanske blir det så i verkligheten, men reklam är reklam… Det är hur som helst skam att dungen tagits bort.