Mitt liv i ord - Part 166

Malmö del 2

Mulet och regn mötte oss när vi gick till garaget för att hämta ut bilen. Det var Öresundsbron vi ställt in siktet på. I juli är det 17 år sedan den invigdes. Det var första gången vi åkte över den, men jag har sett den ofta, ofta i serien ”Bron”. Den är häftig! En mäktig konstruktion. 520 kr/fordon och endast enkel väg dvs. en dryg tusing för att åka fram och tillbaka, men vi var ju på semester…

Framme i ett garage i Köpenhamn var Pär så kissnödig att han inte kunde koncentrera sig på något över huvud taget. Medan vi tog oss fram till garaget såg jag att vi passerade Hotell Phoenix och på hotell finns alltid möjlighet att få låna en toalett. Jag visade en sammanbiten Pär vägen. Jag passade oxå på att gå för det finns 3 möjligheter man aldrig ska tacka nej till: en möjlighet att få kissa, en möjlighet att få sova eller en möjlighet att få äta. Det var riktigt lyxiga toaletter med marmorväggar och -golv och toalettpapper med dubbla lager. Tack, hotell Phoenix!

Regnet var ihärdigt. Pär hade glömt sin keps i bilen och fick låna min, så jag var hänvisad till huvan på jackan som har en benägenhet att minska synfältet och droppa vatten. Allt var blött och småfuktigt. Den ursprungliga planen var att gå till Naturhistoriska muséet, men Pär ville det inte tillräckligt mycket. Jag vill se Nyhavn med de färgstarka husen, så vi gick dit. Det gjorde alla andra tappra vädertrotsare oxå. Ute serveringarna hade öppet som vanligt och sightseeing-båtarna körde sina turer.

Jag såg att nästa tur i en av de övertäckta båtarna skulle gå om 20 minuter, så jag fick med mig Pär på den. Den tog 1 timme och regnet föll heeeela tiden, men att åka båt är så mysigt. Mer än så gjorde vi inte i Köpenhamn. Vi har varit där förut och ingen av oss har egentligen klickat med staden, den här gången var det Öresundsbron som lockade och drog. I närheten av bron såg jag reklam för ”Den blå planet” – nordeuropas största akvarium där det finns till och med hajar! Vi åkte dit. Regnet föll.

Det var lång kö och det fanns många gapiga snorungar där och ja, vårt blodsocker var nere i fotknölarna igen, men vi tänkte äta så fort vi kom in. Vi kom aldrig in. Allt, precis allt, kändes fel och vi hade ingen lust att betala flera hundra för att trängas med barnfamiljerna, så vi hoppade av kön. En liten restaurang serverade dagens för 79 kr. Det såg fullt ut, men servitrisen sa att det fanns ett fönsterbord för 2, men att det är många barn där inne… Vi tog bordet och det var många barn där inne och det var en samtalsnivå i det lilla rummet som liknade den från fredagskvällen. Det var gräsligt. Faktum är att jag satte i en propp i det örat som var riktat mot oljudet och det hjälpte mycket. Det försämrade knappast Pärs och mina möjligheter att samtala för de var redan obefintliga. Den stekta rödspättan med remouladsås på en skiva grovt bröd var inte god. Ännu en flykt. Vi gick tillbaka till bilen, åkte över bron raka vägen till en Circle K-mack och bunkrade upp med tepåsar, sockerbitar, mjölk, vatten, godis och chips. Plötsligt upptäckte jag att jag inte hade min mobil. Panik utbröt! Jag gör inte sånt, jag tappar inte mina saker! Skulle vi behöva åka hela vägen över Bron igen?! Jag hittade den. Den hade halkat ned på sidan av bilstolen. Tillbaka på hotellet drack jag 3 muggar te, den ena efter den andra. Sedan gick vi till Lilla torg där vi gick in på Victors och åt middag. Tortellini med spenat och mortadella. Ganska gott. Resten av kvällen läste jag och åt godis och drack mer te. En inte särskilt lyckad dag.

Jag har vägt mig igen

Vägning: 95,4 kg som innebär en minskning med 1,8 kg sedan igår samt en total minskning med 12,3 kg. Magen har varit igång som den ska medan vi var i Malmö, men i och med att vi kom hem och jag återgick till ordentligt vattendrickande har den brakat igång och det är det som jag tror är förklaringen till att 1,8 kg bara försvann.

12,3 kg är mycket och jag förstår nu hur jobbigt det var att släpa runt på nästan 110 kg. Jag har sett mig själv på bilder som Pär tog nu när vi var iväg och jag tycker inte om det jag ser. Hur fasen såg jag ut för fem månader sedan?! En av anledningarna till att jag undviker speglar och att bli fotad är att jag oftast känner mig smalare än vad jag är. Visst är fettet tungt att släpa på, men jag det är egentligen muskelmassan som jag känner av när jag är i rörelse; det är musklerna som får mig att känna mig smalare än vad jag ser ut att vara och det är den positiva känslan jag ofta upplever när jag styrketränar. Nu sitter jag här, 12,3 kilo lättare och har fått sy in mina ljusa byxor 3 gånger och till och med mina leggings sitter lösare och det är det här jag måste hålla fast vid, inte hur jag ser ut på bild. Min fysiska självbild skiljer sig från spegelbilden.

Malmö del 1

Lördagen var solig och lagom varm och vi tillbringade den till fots. Vi kom fram till Kungsparken.

Inga spår efter Trädslaktens Vänner här inte.

I Slottsparken pågick Malmö Garden Show (jag tror att det hette så). Full aktivitet! Jag provsmakade och köpte en förpackning med ekologiska jordgubbsremmar som var väldigt smarriga och bra att tugga på när energinivån sjönk. Vid Ribersborgsstranden stannade vi till och köpte vatten och kaffe och vilade fötterna vid kallbadhuset.

Ett kallbadhus där besökarna kom och gick hela tiden, med och utan väskor med badkläder.

Mot Pildammsparken! Pär sa hela tiden att enligt GPS:en var det 20 minuters promenad, men hur länge vi än gick förblev svaret 20 minuter. Meh! Vi kom fram till sist.

En av ingångarna till Pildammsparken. Wow!

Blodsockret föll och vi med det. Det skulle finnas flera restauranger i parken och det var vad som höll oss uppe. Vi hittade en enda och den var väldigt, jättemycket tvärstängd och övergiven och hade nog inte öppnat för säsongen. Vi lämnade parken och i grevens tid hittade vi en vanlig korvkiosk, Snabbt & Gott med Scans varumärke. Kycklingburgare med currydressing, pommes och vatten. Det var så gott! Väldigt trevlig personal och bra service. En småtrist uteservering vid vägen, men det var pingstafton och förmodligen mindre trafik än vanligt. Styrkta till kropp & själ fortsatte vi och kom fram till Möllevångstorget vid 15 och då närmade sig stängningsdax för torghandlarna för de ropade ut sina varor för endast 5 eller 10 kr. Förbi Triangeln och Gamla Staden där vi kom fram till Science-fiction-bokhandeln. Varken Pär eller jag kan motstå böcker, så vi gick in. Jag hittade de första 2 delarna av ”Det mörka tornet” av Stephen King och så den här enhörningen från ”Dumma mig” som jag var oerhört frestad att sluta i min famn för att aldrig släppa.

Riktigt trevliga gator med gamla byggnader och så var vi plötsligt framme vid Lilla torg som är som en enda uteservering så här års. Det var här vi hamnade i fredags med blodsockret nere vid fotknölarna balanserande på kullerstenen. Då hamnade vi på en ekologisk restaurang, ”Green Chilli” med indisk mat. Butter chicken tikka och nan-bröd – gudihimlenvadgottdetvar! MEN ljudnivån på de övriga gästerna var sanslös! Jag vet inte om jag någonsin har varit med om något liknande. Det var fredag kväll, härligt väder och hög stämning, men det gick nästan inte att prata med varandra. Vi fick ett bord för 2 som egentligen var 2 platser i ett bord för 8; mitt i med högt prat från alla håll och kanter och trångt. Gruppen till höger om mig som bestod av 2 par pratade motorsport och Kenny Bräck och jag fick lyssna på det vare sig jag ville eller ej. Paniken låg på lur och var väldigt nära ytan ett tag. Vi åt koncentrerat, betalade och flydde därifrån. När vi kom till torget på lördagseftermiddagen var det en helt annan stämning. Vid det laget hade vi kroknat och det jag ville var att sitta ned och dricka te. Hotell Renaissance, ett av många små hotell, hade en uteservering som gick ihop med loungen som var möblerad med generösa soffor och öronlappsfåtöljer, mjuk musik på låg volym och även samtalen var lågmälda. De serverade afternoon tea, men jag sa att jag inte ville äta utan bara få sitta ned och dricka te och det fick jag. Pär var mer sugen på öl. Där satt vi i nästan 1 timme innan vi fick ihop tillräckligt med ork för att gå den sista biten till vårt eget hotellrum. Den kvällen läste jag och Pär såg ”Designated survivor” på Netflix.

Ett fönster i ett av de krypin på hotellet där man kan sitta ifred och läsa.

Perfekt innedag

Vägning: 97,2 kg som innebär en ökning med 0,4 kg och det tycker jag känns acceptabelt med tanke på hur jag ätit den senaste veckan. Det är tur att jag promenerade så mycket som jag ändå gjorde… Idag är tillbaka på Itrim-banan igen och det känns skönt. Jag har haft en vilodag idag med sovmorgon (även om det inte blev längre än till 20 i 9), en dusch och så har jag tvättat. Ute har det regnat och blåst rent otroligt! En perfekt dag att sinne inne, läsa och dricka te.

Träd, vind & hav

Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.

Ett litet kylskåp med glasdörr som jag fick användning för när tesuget fick mig att köpa egen mjölk.

Innergården och med tanke på vilket drag det var utåt gatan hade vi tur som inte fick fönster åt det hållet…

En annan innergård intill. Där åt vi frukost vår sista morgon. Det röda huset tillhör hotellet.

Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.

Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.

Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!

Strömlöst

Så här års, med alla ljusa timmar, är ett strömavbrott inte lika tydligt som på vintern. Idag reagerade jag på att det var så tyst. Jag var på väg till toaletten vid 8-tiden när det slog mig att brummandet från kylen och frysen saknades. Strömavbrott? Det stämde för inget hände när jag försökte tända lampan i badrummet. Jag sms:ade Pär, på arbetet, som kollade kommunens hemsida och det var drygt 2000 abonnenter som var strömlösa, men de visste inte varför. Jahaja. Jag fortsatte med morgonpysslet och frukosten, men fick klara mig utan ägget. Mina planer var att hämta ett paket på ICA, men jag hade ingen lust att gå dit och sedan få besked att inga paket kan lämnas ut pga. strömavbrott, så jag ringde och frågade och fick svaret att ”det lyser i taklamporna”. Det blev en tung och trög promenad och jag kände mig rätt trött på att knata runt i omgivningarna, så det är kanske inte så dumt med ett miljöombyte för några dagar. Annars känner jag mig stressad av att vi ska till Malmö – det är ett jäkla kliv utanför min komfortzon, men jag känner oxå att jag måste för att inte begränsa mig själv allt för mycket. Jag hämtade paketet på ICA, köpte en Nasonex på Apoteket och gick sedan till Filmkedjan för ett annat paket. Döm om min förvåning när jag möttes av de anställda som satt utanför en fortfarande igenbommad butik eftersom de var strömlösa. Det var ju bara några hundra meter från Salem Centrum! Inte mycket att göra åt det. Elin sms:ade att vi fått tillbaka strömmen klockan 10. Jag gick hem igen. Resten av dagen har jag förberett resan, tagit hand om orkidéerna, storstädat hos Bibbi, rengjort luftrenaren (vars filter var mycket dammigare än vanligt pga. all pollen). När jag funderade på vilka kläder jag skulle packa fick jag syn på min absoluta favorit-fleece som jag inte har kunnat ha på några år eftersom jag har varit för stor för den, men som jag inte har haft hjärta att göra mig av med eftersom den är sååååå fin med små broderade blommor, rejäla blixtlås och fina kantband. Det är i alla fall 15 år sedan jag beställde den via Femina och nu får jag plats i den igen. Lycka! Den får följa med till Malmö.

Min favorit-fleece får träda i tjänst igen!

Jag kommer att ha en blog- och Facebook-fri minisemester och är tillbaka på onsdag. Ha det så bra i hänryckningens tid!

Jag kopierar mig själv

”Minityrmakaren” av Jesse Burton. Inbunden. För drygt ett år sedan recenserade jag ljudboksversionen och jag tyckte så mycket om den att jag bestämde mig för att jag ville läsa den själv som inbunden. Nu har jag gjort det och det är som S.J. Watson säger på omslaget: ”Den sorts bok som påminner dig om varför du en gång blev förälskad i att läsa.” Jag tycker att jag fick till en bra recension, så nu gör jag det enkelt för mig genom att kopiera min egen text. Häpp!

Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? ”Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!

Syrensniffande

Det blev en 60 minuters promenad idag och inte i något tempo utan en lagom lunk. Kroppen kändes ganska stum efter gårdagens lyckade pass och jag har ordentlig träningsvärk i armar och skuldror. Aj lajk it! Det småregnade i början och luften var härligt syremättad. Trots att pollenhalterna förmodligen sjönk en del eftersom det regnade större delen av gårdagen, så är ögonen ändå irriterade. Det är som värst nu och fram till midsommar. Jag sniffade i en hel del syrenbuskar och kom fram till att doften från den ljust lila är min favorit.

De kommer fram nu när det inte är lika torrt och de lever farligt. Egentligen skulle jag vilja flytta varenda snigel som befinner sig mitt ute i gångvägarna ut i gräset…

Ovisshet

Plötsligt händer det: ett perfekt pass med gummibanden. Under uppvärmningen hamnade jag nästan i trans och fick ett otroligt flyt. Ork, tempo & koncentration gjorde att alla övningar blev lagom tuffa och härligt svettiga. Plötsligt händer det: gummibandet går av. Pang! Det var under den andra benövningen, precis i början av passet och när förvåningen gått över tog jag fram ett nytt och fortsatte utan att tappa fokus eller fart. Kroppen kändes lätt och samarbetsvillig och det är dax att öka på från ett mediumpass till ett fullt. Fett najs!

Dagens låtlisterepresentant blir So Below med låten ”Hard”.

Pär har kraschat igen. Det känns som mellanrummen mellan tillfällena är kortare nu för tiden. Han trivs inte på arbetet längre av flera olika anledningar. Som jag upplever det flänger han fram och tillbaka till Öland, sedan blev han – motvilligt – ordförande i vår förening, Gotska sandön med den vanliga efterföljande tröttheten och så är det ju planerat att vi ska åka till Malmö på fredag. Han har sovit mer eller mindre hela tiden sedan klockan 11 idag och ska vara hemma i morgon. Om han behöver vara hemma även på torsdag, så ger jag mig fan på att hans pliktkänsla kommer att protestera mot att vara ledig i några dagar. Om vi inte åker får vi inte tillbaka pengarna för hotellet. Om vi åker när han är så här trött och han ska köra (eftersom jag inte har körkort) … Hur mycket kommer han att få ut av helgen? Ovisshet och frustration. Frustration över att han inte ser mönstret när jag gör det. Hans hälsa är viktigast av allt. Viktigare än arbetet, förlusten av hotellkostnaden – allt!

Pollen och öppna fält

Igår, söndag, var det varmt – 27 grader – och jag var sänkt. Det blev en nödvändig vilodag. Det fläktade rejält och idag var det inte mer än 19 grader med riktigt svalavindar. Idag promenerade jag 65 minuter och hade ett riktigt bra tempo halva tiden. Sedan kändes benen lätt stumma och jag fick sänka den otroliga hastigheten. Det var skönt! Däremot har mina ögon haft det överjävligt idag pga pollen. De är röda, svider och kliar. Jag vill plocka ut dem och lägga dem mörkt och svalt. Idag har jag maxat Livostin-dropparna. Jag har plockat fram min sovmask som har en kyldel som kan stoppas in i masken och det är skönt!

**Nedanför Rönninge Kungsgård** finns ett härligt öppet fält som är så vackert så här års. Luftigt. Rymd. Grönska! Här vill moderaterna bygga flerfamiljsbostäder inklusive en strandpromenad. Länsstyrelsen säger nej pga strandskyddet, men det beslutet kommer att överklagas. Idioter!

Vägning: 96,8 kg som innebär att jag har gått ned 1,5 kg sedan i onsdags. Mitt snabba agerande när lakritsfiskarna åkte ut var rätt. Jag har inte haft varken godis eller chips under långhelgen. Jag har haft kakor från Kaffestugan och efter varje middag åt jag 3 vaniljdrömmar och 3 schackrutor som efterrätt. Jag blev mätt, det var gott och jag kände inget behov av kvällsmål. Jag har oxå börjat lägga mig tidigare av den enkla anledningen att jag är trött och datorn är tråkig och där försvinner en ät-fälla.

Det var mors dag igår. Vi firar det inte, men säger naturligtvis grattis. Igår fick jag en så fin bild på FB från Selma och Elin som har bott hos Robin i 3 veckor nu. ”Till världens bästa mormor!” från Selma och Elin.