Mitt liv i ord

Jag har hittat en ny sida, ”Myth of asia” som har lite andra motiv. Det var där jag hittade den här:

Jag föll direkt! Vilka uppsyner! Formatet var annorlunda och roligt att jobba med. Det kändes som att jag matade fram en struts i taget. Pärs ram passar inte riktigt, den är för kraftig för ett så långsmalt format, så jag köpte en magnetram (jag är medveten om att jag dissade den tidigare). Själva mosaiken blir tyngre när den är färdig och magnetramen i sig har oxå tyngd, så tavlan flaxar inte omkring. Jag kommer att skära bort kanterna på långsidorna. Strutsarna är min nya favorit efter huskysarna!

Jag kom underfund med en fördel hos magnetramen: eftersom canvasen bara hålls fast mellan 2 lister med magneter på, så är det enkelt att byta motiv och det börjar bli fullt på väggarna… Jag har en leverans på g och där köpte jag såna ramar. Behöver jag säga att det blir en lättnad att slippa spänna upp canvasen på en ram?

Varför ska vi ha så många alternativ vare sig det handlar om yoghurt eller el-avtal? När blev det så här? Jag avskyr stora mataffärer som Stora Coop och Ica Maxi. Jag mår illa när jag ser hyllrader med flingsorter, pyramider med grönsaker som förmodligen måste slängas för att allt inte går åt, meterhöga hyllsystem med chipspåsar, långa frysdiskar med glass och pizzor. Vi tenderar ändå att köpa favoriterna. Måste varenda människa kunna köpa sin favorit hela tiden?! Jag handlar på vår Konsum i vårt lilla centrum för jag vill ha den kvar. Sortimentet är mindre och förnyas sällan och det är en lättnad. Jag anpassar mina behov efter utbudet. Det enda jag saknar är färsk fisk. Den disken försvann eftersom de inte sålde tillräckligt och det saknades utrymme när butiken byggdes om för några år sedan.

Nu har möjligheten att välja tagit sig hela vägen in i ljudbokens värld. Den förbannade artificiella intelligensen. Titlarna där det går att växla mellan 2 eller fler röster ökar i antal. I början var det endast engelska böcker, men de senaste veckorna har de blivit svenska fler. Nu talar jag om Storytel eftersom det är där jag är kund. Ett exempel är en serie som Dag Öhrlund har skrivit där Stefan Sauk har läst in de flesta titlarna fram till den senaste som Dag läste in själv p.g.a. att Stefan hade annat att göra. Stefan Sauk är en av mina absoluta favoriter, men bokserien har jag slutat lyssna på (den blev oerhört tjatig och Dag Öhrlunds egna åsikter sken igenom för mycket). Recensionerna när inläsaren byttes ut var inte nådiga utom det fåtal som inte gillar Stefan Sauk. (Dag Öhrlund suger som inläsare, verkligen suger.) Nu finns den 9:e delen inläst på nytt och det är möjligt att lyssna på Stefan Sauk, men han har inte personligen läst in den. Vid det här laget har Storytel ett oerhört rikligt röstmaterial eftersom Stefan Sauk har läst in flera hundra böcker. Det är bara för dem att träna upp en AI att snickra ihop något som låter likadant. Stefans olika sätt att uttala, betona, använda sig av olika röster och dialekter – allt finns tillgängligt. Det värsta är att Stefan inte kan protestera och att han får inte betalt för att hans arbete används. Det finns inget som hindrar Storytel från att AI-generera hans röst i nya titlar som han rent fysiskt inte har läst in. Katarina Ewerlöf, som oxå tillhör mina favoriter och som är oerhört proffsig, är väldigt kritisk. ”Fuck off!” säger hon om Storytel. Hon förklarar det med att som inläsare lägger hon ner själ och hjärta i en text som författaren oxå har lagt ned själ och hjärta i. Exaktemente! Alla boklyssnare har sina favoriter. Det finns de som inte gillar Stefan eller Katarina eftersom de läser så att det blir en liten föreställning – dramatiserar helt enkelt. De föredrar en inläsning som är rakt upp och ned. (Det är roligt att läsa recensionerna eftersom samma bok kan få allt från 1 stjärna till 5 beroende på just inläsaren.) När AI-Stefan läst in boken jag nämnde tidigare dröjde det bara några timmar innan den fick tumme ner. Uttalet var konstigt och vissa betoningar var felaktiga på ett sätt ”som Stefan aldrig skulle nedlåta sig till”. Jag kommer inte att ge en AI-inläsning en chans! Det är cyniskt och girigt och, på ett sätt, föraktfullt mot oss som lyssnar. Jag avstår från många böcker p.g.a. inläsaren t.ex. Gunilla Leining som är väldigt populär, men som jag helt enkelt inte tål, men jag överlever det. Faktiskt. Det är osis när en intressant bok inte är inlästa av min favorit, men jag överlever det. Valmöjligheter är överskattat.

Vi har Disney, men det är inte ofta jag tittar på den för den är sååååå amerikansk. De har Pixar, men det är det enda som är något att ha. Härom dagen såg jag dock en kort serie om en nazisträttegång i Frankfurt 1963. Jag tog för givet att den var tysk eftersom det handlade om en kvinnlig tolk. När det visade sig att de talade engelska blev jag väldigt besviken. Efter en stund blev jag misstänksam och tittade närmare på synkningen – dubbning? – och kollade inställningarna som bekräftade att det var dubbat. När jag bytt till originalspråket tyska föll det på plats. Vad har amerkanerna emot undertexter?! Jag begriper inte det! När man är en van läsare tar det bara ett par sekunder att registrera undertexten, så man riskerar knappast att missa något av handlingen. Är undertexter läskiga eller kräver de för mycket? Språket har en stor för känslan i filmen bl.a. uttal av namn och platser. Det var just uttalet av namn som gjorde mig misstänksam. Det är de som förlorar på det.

Vad är detta?! Jag är sjukligt trött och har ingen lust att träna. Jag minns inte när jag promenerade senast och att styrketräna finns inte på kartan (trots att det inte är mer än 1 veckan sedan sist). Orken har störtdykt. Tandvärk och svindyra tandläkarbesök, ny vårdcentral och läkare och svindyra taxiresor, lungmottagningen i morgon och lungröntgen på fredag. Jag blir matt bara av att rabbla upp det. Min stresstålighet håller medan jag är mitt i det (jag klappade inte ihop när jag hamnade fel i torsdags), men smällen efteråt slår undan benen på mig.

Det finns EN positiv händelse den här veckan och det är naglarna som jag fixade i måndags. Det blev så rackarns bra att det spritter i mig! Titta!

Den blå randen kommer av ett lack med magnetiska korn i. Michelle lackade en nagel och höll sedan en liten magnet över den som gjorde att hon kunde samla magneterna i ett mönster. Pekfingernageln fick en xtra dekoration som hon designat. Som vintergatan. ✨️✨️✨️ Jag tog bilden i badrummet där vi har led-belysning och då skiftar strimman i blått medan den blir lila i köket där vi har vanlig glödlampa. Naglarna blev så lyckade att de distraherar mig för jag kan bli sittande och vrida de fram och tillbaka och se hur strimman skiftar färg när den rör sig över naglarna. Som norrsken!

… och Robin Ellacott är mitt favoritpar i deckargenren och det är ett högt betyg med tanke på att jag är hjärtligt trött på deckare. Författaren heter Robert Galbraith (en pseudonym för JK Rowling). Jag har precis läst ut ”The running grave”, en tegelsten på 945 sidor.

De 3 första böckerna, ”Gökens rop”, ”Silkesmasken” och ”Karriär i ondska” läste jag på svenska och de fanns hos Storytel en period. Från och med den fjärde boken, ”Lethal White”, ges de ut endast på engelska. Jag blev besviken och arg, men ju mer jag lyssnade på böcker på engelska desto lättare blev det att även läsa på engelska, så nu är det en baggis och det är lika bra eftersom jag blir galen på alla usla svenska översättningar.

JK Rowling är en makalöst skicklig författare och det bidrar mycket till att jag följer serien trots att de är deckare. Jag tycker ofta att sätten som brotten genomförts på är utstuderade och i de 3 senaste böckerna har upplösningen varit alltför utdragen och därför blir böckerna tjockare och tjockare.

”Troubled blood” är del 5 och den var för lång, för omständig och flummig. De löste ett kallt fall som innehöll en massa astrologi. ”The ink black heart”, del 6, handlade om ett dataspel och vänkretsen omkring det. En alltför stor del bestod av chattar med allt vad det innebär av interna uttryck, programmeringskod och nystartade trådar. ”X logged out.” ”X invites Y for private conversation.” Boken var riktigt dålig, åt helsike för lång – drygt 1000 sidor – och jag bläddrade faktiskt förbi ett par 100 sidor för att bli färdig och få veta vem skurken var. ”The running grave” var riktigt bra! Gud ske lov! Cormoran och Robin anlitas för att få ut en kille från en sekt och Robin går under täckmantel. Den var spännande! Jag är fascinerad av dynamiken och psykologin inom sekter. Den var för lång och hade inte förlorat något på att kortas 200 sidor.

Jag brukade läsa Elizabeth Georges böcker om Thomas Lynley och Barbara havers (poliser, inte privatdevkare) och vid det här laget finns det 21 böcker. Elizabeth George har samma problem med att berättelserna blir mer och mer långrandiga.

När jag kom hem efter läkarbesöket var klockan inte mer än en bit efter 9 och adrelinet rusade runt i kroppen, så jag utnyttjade energin till att klara av den första tredjedelen av min städningsrutin samtidigt som jag drack 2 muggar te. Efter det satte jag mig med mobilen och då blev jag trött och flyttade från fåtöljen till sängen och sov en stund.

Igår var det dax för den andra tredjedelen, badrum, kök och hall och efter det protesterade hela kroppen. Jag kom på att en del av det var träningsvärk efter gummipasset i onsdax. Resten av dagen hasade jag runt. Idag har jag varit äckligt trött och kom inte ur sängen förrän halv 11 trots att jag hade sovrummet och vardagsrummet kvar (de lättaste rummen att städa). Det gick så trögt! Jag visste att om jag satte mig ned skulle jag bli sittande, så jag tvingade mig själv att bädda rent och att duscha innan jag åt lunch, men efter det lade jag mig i soffan och sov i 3 timmar. Nu väntar jag på att maten ska bli färdig och sedan ska jag vänta på att det blir läggdax. Blähä! 🥱🥱🥱🥱🥱