Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
65 minuters promenad. Den här veckans 3 promenader avklarade. Det var knappt 4 grader och blåste ordentligt. Motvindarna var iskalla – som på vintern! Jag hade ingen lust att krypa in i vinterjackan riktigt än och det behövdes inte, men jag kompromissade genom att ta på handskar och mössan i stället för kepsen.
65 minuters promenad i regn. Lätt regn. Inget regn. Ösregn. Det var skönt. Benen och fötterna får jobba väldigt mycket med den nya MBT och jag hade ont i höger vrist efteråt. Kändes som stukning.
50 minuters promenad med de nya MBT-skorna och nog kändes det att de var nya alltid! Inte genom att jag fick skavsår – kors i taket! – utan genom att sulan kändes så stunsig och genom att benen fick jobba som de inte har gjort sedan jag provade MBT första gången.
Vägning hos IB på Itrim: 100,0 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna.
IB är inte min terapeut. Det är viktigt att komma ihåg. Jag har öst ur mig hos henne flera gånger nu och kände mig rätt trött på mig själv när jag var där i morse. Jag fick intrycket av att hon oxå börjar tröttna på min stagnation och ”Åh, jag mår så dåligt! Jag har ingen lust!! Ingen motivatioooon!!!”. Förmodligen handlar det om projicering. Jag är leds på att vara hindrad av min hälsa – att behöva ta hänsyn till den hela jävla tiden – , så vi bestämde att jag ska stryka alla snabba kolhydrater (pasta, ris, potatis, bröd) utan undantag. Och så ska jag öka på antalet promenader till 3 per vecka + det vanliga gummipasset. Vi ska ses om 3 veckor för en hälsouppföljning och då ska jag ha gått ned i vikt! SKA!!
Ett fullt pass med gummibanden med några genvägar eftersom orken tröt och lusten försvann innan jag var färdig. Ångest, knut i magen och svårt med koncentrationen.
En låtlisterepresentant i form av Elsa Carmona med låten ”Hurt”. Life hurts…
It’s not supposed to hurt like this. It’s not supposed to hurt like this. It’s not supposed to make me sick, make my head hurt.
”Sanningen om Alice” av Katherine Webb. Jag läste nästan 300 sidor av 587 innan jag var tvungen att erkänna att jag gått på ännu en boknit, men den var lömsk. Jag har läst 3 av hennes böcker som har varit mycket, mycket bra och blev därför förvånad över att den här inte höll samma klass. Karaktärerna känns tvådimensionella och tjatiga. Rachel är osäker och känslig. Starling är arg och fylld av hat. Jontathan är växlar mellan normal och vansinnig, men mest vansinnig. Dialogerna flyter inte; de består av mycket tvekan och många pauser t.ex. ”De har … gått bort, tyvärr”. Jag blev inte ett dugg nyfiken på vad som var sanningen om Alice.
Precis just nu (mindfulness). ÅNGEST. Jag HATAR min kropp och allt fett. Jag känner mig så jävla ÄCKLIG och misslyckad. Jag vill inte hålla på med det här längre. Jag är så satans leds!!!! Sopporna får mig att må illa bara jag tänker på dem. Jag vill inte mer. Seriöst. Jag har fått nog!
Det ligger frost på taken på morgnarna och även i gräset. 2 plusgrader vid 8-tiden. Äntligen är min årstid här! Jag promenerade 65 minuter i strålande sol och handskar på. Andedräkten syntes och det fanns ett lätt kylnyp i luften. Härligt!
Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.
Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina ”trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…
Varför vill jag tycka om en bok som många andra tycker om och höjer till skyarna trots att den tillhör en genre jag är ointresserad av? Därför att jag ibland vill vidga min läse-sfär. ”Jag är pilgrimen” av Terry Hayes får 5 stjärnor över allt och beskrivs som en thriller utöver det vanliga. Det faktum att den är 787 sidor gör den till något utöver det vanliga inom den genren. Efter ca 100 sidor – då tyckte jag att jag hade gett den en ärlig chans (Sara Lidman ger en bok en halv sida och om hon blivit fängslad vid det laget, så dumpar hon den.) – gav jag upp. Maximalt ointressant. Den sortens superintelligenta felfria agent-typer är så ointressanta! Om jag hade haft möjlighet att läsa baksidan där Mail on Sunday skriver: ”En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum” hade jag dragit öronen åt mig direkt. En mix av en polisserie, en USA-patriotisk serie respektive överdrivna actionfilmer där skådespelarna saknar ansiktsmimik – trist, ointressant och gubbigt. Nu har jag lärt mig av ännu ett misstag.