Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han ”kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga ”God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.

Mörker

En promenad runt Flaten på 60 minuter. Det gick tungt. Benen kändes stumma och jag fick aldrig kläm på andningen. Dessutom var det mörkt. Löjligt mörkt. Decembermörker. Det är bara 3 veckor kvar tills det vänder! Det har blivit ett psykologiskt avgörande datum för mig, särskilt som det så sällan finns snö förrän i januari.

Vi har fått ett nytt konstverk i Rönninge. Pär och jag var med och röstade fram ”Mina paradisfåglar” av konstnären Linda Shamma. Det invigdes den 12 november.

En stolpe med en sittpinne där en paradisfågel sitter uppflugen.
3 ljusglober i varma färger som lyser i mörkret. Jag tycker om det!

Långdraget

”I ekens tecken” av Bodil Mårtensson. Den tredje och avslutande delen om kung Magnus, hans hustru Blanche och deras söner Erik och Håkan. Jag tyckte mycket om de 2 första delarna och det gör jag nog om den sista oxå, men jag kan tyvärr inte göra boken rättvisa. Det har tagit mig orimligt lång tid – ett par veckor – att läsa den pga. att jag har haft svårt med koncentrationen och tjafsat med de här idiotiska glasögonen. Jag kom aldrig in i boken eller fick någon känsla för den. Jag klarar helt enkelt inte av att skriva något om den, men eftersom de första delarna var så pass bra att jag har för avsikt att läsa dem igen – det är min version av 5 stjärnor! – kommer jag att läsa även denna ordentligt. Med fokus och skarp syn!

Tåvantar

Vaknade före 5. Toaletten. Omöjligt att somna om. Jag låg kvar till 7 innan jag gick upp, klädde på mig och åt frukost inklusive 1 mugg te i lugn och ro. Då blev jag minsann trött och skulle ha kunnat sova, men jag hade en promenad inplanerad. Samma blöta väder som igår även om det var ett par grader mildare och regnet inte var lika ihållande. 55 minuter – den korta rundan inklusive Kaffestugan. Med hopp om att slippa avdomnade och smärtande tår har jag köpt tåstrumpor från Strumplandet. Jag tänkte att det borde vara bättre om tårna slapp trängas ihop i strumporna som dessutom stramas till när jag tar på skorna. Strumporna eller tåvantarna som jag kallar dem, är överraskande bekväma! Jag får prova några gånger till innan jag vet om de fungerar. Det är en smått bisarr upplevelse att se fötterna i tåvantar för jag associerar hela tiden till fingervantar, men tårna är ju betydligt kortare än fingrarna och så sitter ju ”tummen” helt fel!

Det ser helt galet ut!

Prover

Vägning: 98,5 som innebär en minskning med 1,0 kg. Varför det då? Jag har sovit uselt och inte haft matlust, men ändå promenerat. Det verkar fungera. Jag kör slut på mig själv, men jag går ju ned i vikt och det är ju det det handlar om! Hahaha….

Jag vaknade vid 20 i 5 av att jag behövde gå på toaletten. Då hade jag sovit i 5 timmar. Sedan gick det inte att somna om. Så här års hatar jag den tiden på dygnet. Ångest och Selma-saknad. Just den här morgonen kunde jag inte ta medicinerna eftersom jag skulle iväg och lämna prover på fastande mage inför nästa veckas läkarbesök. Klockan 7 gav jag upp, gjorde i ordning ett urinprov att ta med, klädde på mig och gick. Regn och mörker. Matt. Ångest och vallningar medan jag väntade på min tur. Efteråt gick jag ned till Kaffestugans Salemfilial och köpte en svindyr (35 kr) flaska juice på mango och äpple – som var väldigt god! – för att få upp blodsockret och så lunkade jag mot Konsum. Regn och gryning. Vi handlar frukt och grönsaker i vår butik eftersom online-kvaliteten är ojämn och opålitlig, så jag fyllde min kånken-rygga med blockljus, frukt och grönt och 2 drickyoughurt. Den ena drickyoughurten drack jag på en gång. Tungt. Yrslig. Jag får ont i ryggen av de odubbade isbuggarna och jäkligt ont av hälsporrarna. Jag var hemma klockan 9, hängde vinterjackan på tork, packade upp varorna, bytte om och gick och lade mig. Jag orkade inte hålla mig uppe. Det dröjde innan jag somnade och jag sov ryckigt till efter 12 och först då tog jag medicinerna och åt frunch.

Den senaste veckan har varit rörig och stressig. Selma och de idiotiska glasögonen, jag har inte tränat som vanligt och sovit uselt. Matvanorna har rubbats och jag har ätit både kolhydrater och godis nästan varje dag. Det är naturligtvis vid såna här mindre mysiga perioder i livet som jag borde hålla fast vid mina rutiner, men jag behöver oxå vara snäll mot mig själv.

Selma

Idag lämnades Selma in för s.k. allmän kremering eftersom Elin inte vill ha askan tillbaka i en urna. Nu är hon definitivt borta och jag saknar henne enormt mycket. Tårarna ligger på lur hela tiden. Hon kvävdes till döds. Vi satt bredvid och såg hur hon försökte ta det ena andetaget efter det andra genom nosen utan resultat. Gnagare kan inte andas med munnen. Det här berodde på att lungorna svällde vilket de ofta gör när en kanin slutar äta. Veterinären upplyste oss inte om det. Selma fick 6 olika mediciner plus att vi stödmatade henne. Det var hela tiden någon som slet tag i henne och tryckte in rör i munnen. Vad orsakade egentligen hennes död? Den diagnostiserade sjukdomen eller stressen av behandlingen? Selma satt på hyllan i buren och försökte andas. Hon drog så kraftiga andetag att nosen plattades ut, men ingen luft kom in. Till slut svimmade hon och en liten stund senare stannade hjärtat. Jag saknar henne!!! Hennes ljud från buren i Elins rum. Att kunna se henne och säga hej varje gång jag passerade deras rum. När hon for runt på golvet med sitt humlebrummande. Inget mer krafsande bakom köksdörren där hon hade sitt Projekt. Binky och bunnyflop. Hennes fantastiska päls och de där tvärförbjudna baktassarna. Stora mörka ögon med långa ögonfransar…. Buren i Elins rum är inte tillfälligt tom för att Selma är på Öland. Den är tom för alltid. Hon kommer inte tillbaka. Min Selmis.

Tagen på bar gärning på väg upp för trappan.
Dessa baktassar…

 

 

Mycket

Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.

Planerad inflyttning om ett halvår…

Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…

 

 

Spiken

Termometern visar 4 plusgrader. Regnet öser ned och det blåser som bara den. När jag promenerade tidigare idag var det 3 minusgrader och isigt. Ett väderomslag som heter duga. Det blev 30 minuters tempopromenad till Salem och 45 minuters lunk hem igen. Jag hade mina dubbade isbuggar. Kallt om ansiktet. Det var ingen höjdare och spiken i ryggen är tillbaka efter … jag vet inte hur länge. Jag har känt av den efter de senaste promenaderna och det har förmodligen att göra med att jag inte har använt MBT-skorna. Idag har spiken suttit kvar trots en värkkombo, ryggövningar och 2 omgångar med massagebältet (som jag fick gräva fram från garderoben). De olika åtgärderna har lindrat värken, men det gnager…