Mitt liv i ord

Vi har Disney, men det är inte ofta jag tittar på den för den är sååååå amerikansk. De har Pixar, men det är det enda som är något att ha. Härom dagen såg jag dock en kort serie om en nazisträttegång i Frankfurt 1963. Jag tog för givet att den var tysk eftersom det handlade om en kvinnlig tolk. När det visade sig att de talade engelska blev jag väldigt besviken. Efter en stund blev jag misstänksam och tittade närmare på synkningen – dubbning? – och kollade inställningarna som bekräftade att det var dubbat. När jag bytt till originalspråket tyska föll det på plats. Vad har amerkanerna emot undertexter?! Jag begriper inte det! När man är en van läsare tar det bara ett par sekunder att registrera undertexten, så man riskerar knappast att missa något av handlingen. Är undertexter läskiga eller kräver de för mycket? Språket har en stor för känslan i filmen bl.a. uttal av namn och platser. Det var just uttalet av namn som gjorde mig misstänksam. Det är de som förlorar på det.

Vad är detta?! Jag är sjukligt trött och har ingen lust att träna. Jag minns inte när jag promenerade senast och att styrketräna finns inte på kartan (trots att det inte är mer än 1 veckan sedan sist). Orken har störtdykt. Tandvärk och svindyra tandläkarbesök, ny vårdcentral och läkare och svindyra taxiresor, lungmottagningen i morgon och lungröntgen på fredag. Jag blir matt bara av att rabbla upp det. Min stresstålighet håller medan jag är mitt i det (jag klappade inte ihop när jag hamnade fel i torsdags), men smällen efteråt slår undan benen på mig.

Det finns EN positiv händelse den här veckan och det är naglarna som jag fixade i måndags. Det blev så rackarns bra att det spritter i mig! Titta!

Den blå randen kommer av ett lack med magnetiska korn i. Michelle lackade en nagel och höll sedan en liten magnet över den som gjorde att hon kunde samla magneterna i ett mönster. Pekfingernageln fick en xtra dekoration som hon designat. Som vintergatan. ✨️✨️✨️ Jag tog bilden i badrummet där vi har led-belysning och då skiftar strimman i blått medan den blir lila i köket där vi har vanlig glödlampa. Naglarna blev så lyckade att de distraherar mig för jag kan bli sittande och vrida de fram och tillbaka och se hur strimman skiftar färg när den rör sig över naglarna. Som norrsken!

… och Robin Ellacott är mitt favoritpar i deckargenren och det är ett högt betyg med tanke på att jag är hjärtligt trött på deckare. Författaren heter Robert Galbraith (en pseudonym för JK Rowling). Jag har precis läst ut ”The running grave”, en tegelsten på 945 sidor.

De 3 första böckerna, ”Gökens rop”, ”Silkesmasken” och ”Karriär i ondska” läste jag på svenska och de fanns hos Storytel en period. Från och med den fjärde boken, ”Lethal White”, ges de ut endast på engelska. Jag blev besviken och arg, men ju mer jag lyssnade på böcker på engelska desto lättare blev det att även läsa på engelska, så nu är det en baggis och det är lika bra eftersom jag blir galen på alla usla svenska översättningar.

JK Rowling är en makalöst skicklig författare och det bidrar mycket till att jag följer serien trots att de är deckare. Jag tycker ofta att sätten som brotten genomförts på är utstuderade och i de 3 senaste böckerna har upplösningen varit alltför utdragen och därför blir böckerna tjockare och tjockare.

”Troubled blood” är del 5 och den var för lång, för omständig och flummig. De löste ett kallt fall som innehöll en massa astrologi. ”The ink black heart”, del 6, handlade om ett dataspel och vänkretsen omkring det. En alltför stor del bestod av chattar med allt vad det innebär av interna uttryck, programmeringskod och nystartade trådar. ”X logged out.” ”X invites Y for private conversation.” Boken var riktigt dålig, åt helsike för lång – drygt 1000 sidor – och jag bläddrade faktiskt förbi ett par 100 sidor för att bli färdig och få veta vem skurken var. ”The running grave” var riktigt bra! Gud ske lov! Cormoran och Robin anlitas för att få ut en kille från en sekt och Robin går under täckmantel. Den var spännande! Jag är fascinerad av dynamiken och psykologin inom sekter. Den var för lång och hade inte förlorat något på att kortas 200 sidor.

Jag brukade läsa Elizabeth Georges böcker om Thomas Lynley och Barbara havers (poliser, inte privatdevkare) och vid det här laget finns det 21 böcker. Elizabeth George har samma problem med att berättelserna blir mer och mer långrandiga.

När jag kom hem efter läkarbesöket var klockan inte mer än en bit efter 9 och adrelinet rusade runt i kroppen, så jag utnyttjade energin till att klara av den första tredjedelen av min städningsrutin samtidigt som jag drack 2 muggar te. Efter det satte jag mig med mobilen och då blev jag trött och flyttade från fåtöljen till sängen och sov en stund.

Igår var det dax för den andra tredjedelen, badrum, kök och hall och efter det protesterade hela kroppen. Jag kom på att en del av det var träningsvärk efter gummipasset i onsdax. Resten av dagen hasade jag runt. Idag har jag varit äckligt trött och kom inte ur sängen förrän halv 11 trots att jag hade sovrummet och vardagsrummet kvar (de lättaste rummen att städa). Det gick så trögt! Jag visste att om jag satte mig ned skulle jag bli sittande, så jag tvingade mig själv att bädda rent och att duscha innan jag åt lunch, men efter det lade jag mig i soffan och sov i 3 timmar. Nu väntar jag på att maten ska bli färdig och sedan ska jag vänta på att det blir läggdax. Blähä! 🥱🥱🥱🥱🥱

I torsdax när jag skulle till min nya vc, vaknade jag med ångest och tog 1/2 Lergigan. Taxin kom i tid och jag anlände där jag skulle. Hälsocenter Gröndal. Jag gick in till receptionen som var var väldigt lugn. När jag sa att jag hade en läkartid klockan 8 sa hon att jag hade kommit fel. Det fanns inga läkare där. ”Vart ska jag då?” sa jag. ”Ingen aning.” sa hon. Jag gick ut igen. Jag hade inte en susning var jag befann mig i förhållande till vc. Jag ringde Pär och frågade om adressen som ligger i närheten av bron, en bra bit från där jag befann mig, och så beställde jag en ny taxi. Klockan var 10 i 8, taxin skulle komma om 8 minuter. Den kom. Vi fastnade vid en rondell. Morgontrafik. Vid det laget hade Lergiganen fått effekt, så jag var lugn och ångest fri. Morgontrafiken går inte att forcera. När vi kom fram var klockan 10 över 8 och jag kände igen mig. Pär och jag tog den 3:e Covid-dosen där. Det heter oxå Hälsocenter!!! Med tillägget ”vårdcentral” på en lapp på dörren. 😡 Jag hade googlat mig fram på rätt namn, men utgått från fel adress. MEH!

Jag fick komma in direkt. Läkaren hade använt min försening till att läsa min journal. Kors i taket!! Han gav ett mesigt intryck och talade tyst, så jag fick be honom upprepa det han sagt vid flera tillfällen, men jag behövde inte argumentera eller förklara sömnmedicinerna. Dessutom har jag en tid för att lämna prover om 2 veckor och en ny tid veckan efter dvs. en hälsokontroll. Jag ska även mäta blodyrycket morgon och kväll i 1 vecka.

När jag kom ut beställde jag en tredje taxi. Det blev ett satans dyrt läkarbesök och tillbringade lika lång tid i taxi lika som besöket tog. Pär kommer att skjutsa mig till de kommande 2 besöken.

Taxi-kurir-appen får högsta betyg! ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

I måndax loggade jag in på 1177 för att förnya recept på sömnmedicinerna när det här dök upp.

Det var som f-n… Jag har kommit in efter att ha köat i ca 1 år! Jag förstod direkt att recepten inte skulle förnyas utan ett läkarbesök. Suck. De ringde igår om att de fått ett återbud i morgon, torsdag, klockan 8. Inte så mycket att fundera över. Däremot behövde jag fundera på hur jag skulle hitta dit. Mottagningen ligger vid Scania i Södertälje och det är tjorvigt att ta sig dit kommunalt. Pendeln till Stje hamn som helst ska klaffa med tågbyte till Stlje syd och därefter buss. Det tar nästan 1 timme när allt flyter. Jag fick en klump i magen av att tänka på det… Jag förbokade en taxi till halv 8. Den resan tar 25 minuter.

Jag blev hispig och nervig av allt och det höll i sig resten av dagen och gjorde att jag inte somnade förrän vid 3. Jag vaknade vid 7, somnade om närmare 9 och sov till 11. Vaknade med ångest och huvevärk. 1/2 Lergigan. Det tar 1 timme innan den kickar in, men efter lunch kände jag mig lugnare och klarade av gummipasset som planerat.