Bok-apotek

”Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George.  Jag gillar idén med att ha en bokhandel på en pråm och jag gillar idén att den fyller funktionen av apotek, men det är det enda jag gillar. Den är seg och språket har en rytm som jag inte kom underfund med och det gjorde att jag hade svårt att sjunka in i den.

PS! Jag älskar omslaget!

Gruvdamen

”Gruvdamen” av Daniel Svanberg är tänkt att vara en läskig berättelse. Antar jag. Antingen gillar författaren Stephen King så mycket att det omedvetet färgar hans egen berättarstil eller så är han så såld på herr King att han försöker skriva som honom. I vilket fall är det mycket Stephen King över berättarstilen, men inte över den kusliga stämningen eller karaktärerna. Jag läste ut den eftersom den var hyfsad och lättläst och jag ville veta slutet som jag blev besviken på eftersom det inte hade det minsta att göra med svenska myter och sägner.

Laxerad

Det var rea hos Lakritsroten, 4 cellofanpåsar betala för 3. Det blir mycket lakrits. Och det är god lakrits. Och jag åt en hel del i fredags och sov sedan inget vidare p g a. halsbränna. Jag åt ännu mer igår och lade mig med en mage i olag. Lakrits har en laxerande effekt i stora doser och klockan 7 i morse hade magen fått nog. Ut med allt, båda vägarna! Efteråt fick jag frossbrytningar och låg under 2 täcken och 1 filt. Jag fick ont i hela kroppen. Dåsade av och till. 20 över 11 tog jag mig ur sängen, fick i mig lite yoghurt och orkade hålla mig uppe. Jag klarade av några sysslor, åt lite mer yoghurt och sedan duschade jag. Efter det signalerade magen tummen upp för dagens första kopp te och efter det började jag känna mig som människa igen. Jag fick presentkort hos Lakritsroten som försenad födelsedagspresent. Hehe. Det är giltigt i 1 år. Jag kommer inte att äta lakrits på ett tag…

Pollen

Klockan halv 9 var det 14 grader i skuggan och i eftermiddags var det 24 grader. Behöver jag skriva att jag inte uppskattar det? Jag gick en pakethämtarpromenad utan jacka och med vattenflaska, solglasögon och keps. Strumporna var för varma och fötterna kokade. Men jag kan promenera igen! Det ska bli betydligt svalare imorgon.

Nu drar det igång – det kliar i ögonen bara jag tittar på bilden!

Rädsla

”Kåda” av Ane Riel. Jösses, gott folk, vilken bok! Jag sträckläste den på ett par dagar och efteråt satt jag bara och höll i den, strök den över omslaget (som är urläckert!), njöt av den inbundna tyngden och suckade belåtet. Det är så jag reagerar när jag har läst En Riktigt Bra Bok.

Jag har försökt att få ihop en vettig sammanfattning av handlingen, men det går inte. Den här boken skiljer sig från mängden. Den kallas för spänningsroman och har fått ett pris inom den genren, men det håller jag inte med om för 5 öre. Den är spännande, ja, men det har ingenting att göra med sånt som jag förknippar med ordet spänning: inga poliser eller biljakter,  skottlossning eller intriger. Spänningen finns i hur en människa fungerar, tankar och reaktioner, handlingar och dess konsekvenser. ”Kåda” (som faktiskt är en bättre titel än originalets Tiderna skifter ) handlar om rädsla för förändringar som man lämnar en maktlös, rädsla för förluster och att man kan inleda någonting av en anledning och sedan upprätthålla det av en helt annan anledning. Läs den!

Önskningar

”Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. ”Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.

Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.

Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den.  Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.

Promenader

Både igår och idag fick jag det stora nöjet att fixa så att Mio fick sin mat eftersom Elin har haft långa dagar i skolan. Inga problem där förutom att han inte tyckte att jag fick ta mig friheter och klia honom på pannan bara för att jag föräras med mattilldelning. Jag använde apostlahästarna båda dagarna. Igår gick jag den kortare vägen dit (25 minuter) och den längre hem (40 minuter). Det var skönt och visst fick jag ont i hälen, men det går över när jag vilar. Idag gjorde jag tvärtom: långa vägen dit på 35 minuter och kort vägen hem på 25 minuter, men på hemvägen gick det väldigt tungt. Hälen gapade och skrek, men även höfterna protesterade fast jag vet inte om det var för att de är otränade eller om det handlade om smärta.

Minnesförlust

Det här är en bokrecension som avslöjar handlingen och slutet! 

”Kvinna utan minne” av Petter Lidbeck med Cecilia Nilsson som uppläsare. Mia öppnar ögonen och finner att hon sitter mitt emot en man hon inte känner igen och med 3 barn hon inte heller känner igen. Från ett ögonblick till ett annat har hon förlorat minnet.

Den här intrigen är inte ny på något sätt, men den skiljer sig ändå från genomsnittet. I de flesta fall har personen som drabbas av minnesförlusten ändrat personlighet och oftast har hon eller han blivit trevligare. Mia däremot har blivit smärtsamt ärlig. Hon försöker komma underfund med vem hon är genom att gå igenom mail och sin Facebook-sida, men upptäcker att hon inte tycker om den människa hon framställs som; äckelpräktig moraltant. Hon tycker inte om de 2 döttrarna som hon upplever som påfrestande och tillgjorda. Den tonårige sonen, däremot, känner hon sympati med. Han är så fumlig, osäker och plågad och passar inte in i den övriga familjen. Sin man, Erik, står hon numera knappt ut med och hon frågar sig om och om igen varför hon föll för honom.

Handlingen sträcker sig över knappt 2 månader. Mia känner allt större främlingskap och även om hon inte har glömt sina yrkeskunskaper som lärare har känslan av att tillhöra en gemenskap gått förlorad. När den ena läkarundersökningen efter den andra visar negativt resultat och psykologen inte vill tro på att hon inte fejkar alltihop, när hennes mamma gaddar ihop sig med hennes man och ständigt upprepar att Mia borde vara tacksam som har Erik till man, när hennes döttrar kväver henne i sin kärlek och hennes bästa väninna visar sig vara helt blåst, ja, då bestämmer hon sig för att göra slut på allt.

Alla – läkaren, psykologen, mamman, Erik, chefen – ställer samma fråga: ”Du vill väl bli frisk? Du vill väl bli dig själv igen?”. Vill hon det? Hon varken känner igen sig i eller tycker om ”sitt vanliga jag”, inte heller sin familj eller vänner. De letar bara efter fysiska, medicinska orsaker till minnesförlusten, medan jag funderar på om den inte kan vara utlöst av stress eller depression. En variant av utbrändhet. Mia har blivit oerhört cynisk och empatilös; det är på sätt och vis enklare än att försöka anpassa sig till andra. Hennes tankebanor ger tydliga vibbar av djup depression, så att hon väljer självmord kommer inte som en överraskning. Det är just det som jag tycker är det bästa med boken för alla andra böcker med det här upplägget slutar med att alla pusselbitar faller på plats och att huvudpersonen antingen faller in i sitt liv med livsviktiga erfarenheter eller börjar på nytt.

Promenader

I torsdags promenerade jag till Elin där jag pausade 1 timme och drack te och kliade lite på Mio och sedan promenerade jag hem igen. Det var tungt, men ganska skönt. Jag fick ont i hälen efteråt, men det var hanterbart. Idag däremot gick det så satans tungt från första steget tills att jag vacklade in genom dörren. Blä, blä, BLÄ-HÄ! Jag hade ont mot slutet och har haft jävligt ont efteråt plus att jag har sträckt ljumsken (?!) och haltar värre än någonsin.

Videkissar. Nästan lika sammetslena som Selmas öron.